Imperiet slår tillbaka

Det uttrycks ganska bra i ”Röde Orm”, när Orm och hans män ror uppför Themsen och baxnar när de får syn på storstaden London:

”Många av männen funno det svårt att förstå vad alla dessa människor kunde finna att leva av i en sådan trängsel, utan åkrar och utan kor. Men de kloka visste att berätta att sådana stadsboar vore ett ont och illistigt släkte, så att de förstodo att lura till sig god bärgning från hederligt folk på landsbygden, utan att själva någonsin hålla i en plog eller en tjuderklubba. Därför var det en god sak, sade de kloka, att dristiga sjöfarare stundom hemsökte denna sorts människor och togo ifrån dem vad de lurat samman.”

Röde Orm kom ju från Kullabygden, så han bör ha varit ganska nöjd med att hyfsat närbelägna Ängelholm drämde tjuderklubban i huvudet på ett gäng onda och illistiga stadsboar igår. Annars är det bara att inse att tiderna förändras. Jag har alltid hållit på samma livsinställning som Orm och hans män och försonat mig med att bli ansedd för bonnläpp, lantis och efterblivet inavelsfall i gengäld.

Av de senaste veckornas TFF-debatt här på bloggen har jag emellertid insett att världen blivit annorlunda. Stadsborna är inte nöjda med att lura skjortan av oss och hånskratta åt vår enfald: de har dessutom konstruerat en ny världsbild där det är de som är närande och vi tärande. Vi är inte bara lantisar längre, vi är dessutom bidragstagare och parasiter. Vi är inte bönder längre, vi är EU-bönder. Där vi nu försöker hämta oss från ett nederlag mot de modiga uppåtsträvarna från Djurgården har vi inte ens vår beprövade status som underdogs att falla tillbaka på. Där vi nu ligger trea från slutet, med bara de andra EU-bönderna från Åtvidaberg (och så, förstås, de kämpande trasproletärerna från Solna) efter oss i tabellen, får vi inte ens lov att njuta av nederlagets sötma. Det var bättre på Röde Orms tid.