Metafor-VM

»Robotar« och »maskiner« sade Chris Härenstam om japanerna. Precis som sydkoreanerna, när de är bra, är de inte duktiga fotbollsspelare, utan mer kuggar i något slags opersonligt, skrämmande kollektiv.
Men visst, japanerna skulle inte ta illa upp. De är vana.
För fem år sedan träffade jag Japans första utlandsproffs i Tokyo. Yasuhiko Okudera tillhörde den japanska generation som upptäckte fotbollen då tysken Dettmar Cramer coachade Japan till ett chockartat brons i Mexiko-OS 1968, en turnering då landet dessutom tog sin första titel: Fair Play-priset (Japan genomförde hela OS utan att yppa ett enda ljud till vare sig domare eller linjemän).
Som ung landslagstalang på träningsläger i Tyskland upptäcktes den tekniske vänsteryttern av FC Kölns legendariske tränare Hennes Weissmüller, och erbjöds ett kontrakt med laget som då tillhörde världens bästa.
»Jag trodde förstås inte att det var sant«, sade Okudera till mig, och lät fortfarande förvånad – 29 år efter händelsen. Han var inte bara Japans första utlandsproffs – han var den första asiaten i Bundesliga. Hans lagkamrater ställde sig lika frågande: de första fem matcherna fick Okudera inte en enda passning. Han döptes lite föraktfullt till »Taschenrechner«, miniräknaren (ja, det är en maskin, Chris).
Men Yasuhiko Okudera brydde sig inte – han fortsatte att springa, och till slut kom passningarna. Och – hör och häpna – han var en lysande individualist som ofta bröt igenom från sin kant och tillhörde stöttespelarna i den trupp som 1977 vann både Bundesliga och cupen. Året därpå satte han en språngnick som utsågs till Årets mål – då kallades han inte längre för Miniräknaren, utan för Gula Blixten. Han spelade för FC Köln i nio säsonger.
Efter karriären i Tyskland flyttade han hem och var med om att bygga upp den moderna japanska fotbollen. Som manager för JEF United styrde han ett av J-Leagues grundarlag. En av de första sakerna han gjorde var att hälsa på sin gamle vän Pierre Littbarski och övertala den nyligen pensionerade högermittfältaren att förlänga sin karriär i Japan. Littbarski blev en av de största importstjärnorna, fick en egen mangaserie till sin ära – döpt efter hans japanska smeknamn »Långa Näsan« (vita människor har ju så långa näsor, även om Littbarskis i ärlighetens namn är ovanligt lång till och med för att sitta på en vit person).
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här… Rasistiska stereotyper finns helt enkelt överallt och är inget att förvånas över.
Det hindrar inte att det är trist när de används, som i kväll. Maskinliknelsen förringar japanernas insats. De var trots allt bättre än danskarna – både individuellt och som lag.
Men vad vet jag. Hondas enastående fint före 3-1-målet kanske var framräknad på en miniräknare på det japanska fotbollsförbundet… eller av en robot hos Sony.