Dutch courage II

Det kanske var som Ulf messade efter matchen igår, att Lagerbäck inte var så bra på sådana här matcher heller. Gårdagen kanske bara var en repetition av överkörningen i München 2006, eller 0-3-förödmjukelsen mot Spanien på hösten 2007. Ändå har jag en tydlig känsla av att det hade gått annorlunda med Lars-Roland vid rodret igår, om inte annat med tanke på hur stolt Roland A alltid var för att de hållit siffrorna nere till 0-2 i den där VM-åttondelen…

Därmed inte sagt att det vore bättre. Det tål väl att påpekas att detta svenska lag är ett work in progress. Det tål också att påpekas att detta trots allt som sades i förväg faktiskt var matchen vi hade råd att förlora, eftersom det fortfarande är racet om andraplatsen i gruppen, nu med Ungern som enda konkurrent, som är det som räknas (med tanke på att de flesta lag slår varandra i alla andra grupper kan det mycket väl leda till direkt EM-avancemang). Det tål att påpekas att det är lika proportionslöst att tala om fiasko nu, som det var att tala om succé efter hemmasegrar över Ungern och San Marino. Och det tål slutligen att påpekas att detta är den svenske förbundskaptenens obligatoriska inledande bakslag. I det förgångna har detta nästan alltid lett till en ändring av spelidé (som för Lars-Tommy efter de 0-4 med Ingesson som mittfältslibero i Vigo, som för Tommy Svensson efter en sedermera helt bortglömd 1-3-smäll i Schweiz med trebackslinje hösten 1991, som för Laban efter VM-missen med tysk liberomodell 1982). Så tror jag inte att det blir denna gången. Lagerbäcks hela grundidé var att så gott som möjligt försöka dölja det faktum att vi hade sämre spelare än motståndaren. Well, Hamrén är inte bara exhibitionist när det gäller halsdukar, igår var han närmast en Woody Allen när det gällde att blotta sina defekter i övrigt. Det tror jag inte att han kommer att ändra på. Men om han skulle tänka om vad gäller kostymerna skulle åtminstone inte jag bli ledsen.