Hagströmsk dubbelmoral. Eller nåt.

Andra halvlek, 50:e minuten. Zlatan Ibrahahimovic nästan ensam svensk på Hollands planhalva, bollen långt borta. Svensken väljer att springa mot bollen som han inte kommer att kunna nå för att med kraft kunna trycka till holländske backen John Heitinga. I ryggen. Det är ett överfall på en helt oförberedd motståndare, som faller. Holländaren ligger kvar i smärtor.

Jag har börjat betrakta matchen med ett visst avstånd, så som jag brukar när landslaget förlorar. Sverige är inte viktigt på det sättet, jag vill ju att det ska gå bra men vid förluster är det lätt att distansera sig. Jag tycker mig kunna se klart utan bilden grumlas av känslor.

Idioti. Zlatan Ibrahimomics agerande är idiotiskt.

Det är idiotiskt ur det rationella ”vi vill vinna matchen-tänkandet”. Därför att det är korkat att dra på sig en varning eller utvisning i det här läget. Vad har vi att vinna på att få omkull en motståndare på egen planhalva som inte är i närheten av bollen?

Det är också idiotiskt i ett annat perspektiv, det som handlar om mänsklighet. Vad har man för attityd om man hoppar på en försvarslös person och trycker in ett knä i ryggen på denne? Är det okej för att det sker på en idrottsarena? Jag funderar över hur motsvarande situation skulle betraktas på en busshållplats till exempel. Man skulle se förövaren som bindgalen, en samhällsfara som måste tas hand om av polis. Men även om man accepterar att idrotten regleras på annat sätt än samhället utanför, att det i idrotten måste finnas ett visst inslag av fysisk hård kontakt för att den ska vara rolig och intressant – så är Ibrahimovics agerande idiotiskt. Han går över en gräns för vad som kan anses rimligt ifråga om hårdhet och brutalitet. Att hoppa in i någon bakifrån kan inte ses som ”hård, ärlig kamp” eller med någon liknande ursäkt. Det är ju bara fegt och ryggradslöst att knäa en motståndare i ryggen.

Så där sitter jag och funderar. Ni märker hur distanserat jag ser på Sveriges sammanbrott i en viktig EM-kvalmatch. Så plötsligt ser jag mig själv, i ett annat universum. Det är kylig höstkväll men i mig kokar det. Jag är en av 20 000 åskådare på Råsunda och det gäller vi eller dom. Vi riskerar att åka ur, och de som kan skicka ner oss är våra värsta fiender. Och vi hade ju matchen, 1-0 i ett tidigt skede, men Djurgården har vänt. Allt håller på att gå förlorat, på andra sidan sjunger fansen triumferande om att mitt lag åker ur i år. Orden skär i mig, ”Hammarby kan inte vinna, Hammarby kan inte vinna”. Jag är förbannad på mitt lag som viker sig, förbannad på domaren, förbannad på motståndarnas jävla tur, på deras fula spel. Och på deras löjliga färger, på deras töntiga medgångssupportrar.

I detta universum springer en av mina spelare in i en av Djurgårdens oförberedda backar. Situationen är närmast identisk med Zlatans attack mot Heitinga. Jag märker att jag själv har börjat vråla, orden kommer i alla fall ur min mun:

”Det är rätt! Sänk den där jävla Djurgårdsidioten! Och ligg inte där och lipa! Res dig upp, grin-olle! Ta ut pajasen!”