Tobias Hysén är nominerad som årets forward. Eftersom jag inte kan läsa statistiken ordentligt är jag väl fel ute. Men Hysén har varit skadad typ konstant men gjort mål ibland. Nio stycken, tycker jag mig se att han gjort.
I samma liga har Denni Avdic gjort 18 + ett gäng i U21-landslaget och Alexander Gerndt, som är nominerad, har gjort 17 eller 9 eller 8 eller jag vet inte men många fler än Hysén.
Jag vill inte dissa Hysén som är farlig mot alla lag. Om han är på plan. Men är han verkligen en kandidat till årets anfallare? Antingen läser de som nominerar statistiken på ett annat sätt än jag. Kanske Hysén har gjort jättemånga mål i ett annat lag, eller så har han imponerat från läktaren i landskamperna. Eller så vet jag faktiskt inte. Eller är det så att man måste ha en spelare från IFK Göteborg för att slippa dra upp Ravelli på scén?
Weman
Roosvald
M Hagström
Mattias
Jesper
Olle Svalander
Dillen
Peronius
Givetvis har pappa Glenn livstidskontrakt med nomineringsjuryn, som även har lovat att betala hans villabygge i Torslanda.
Det är ju faktiskt helt vansinnigt… Och det verkar som att Hysén själv håller med.
Jösses vilken klantighet. De som nominerar hade väl en extremt dålig dag. Kan de helt enkelt ha glömt bort Avdic?
Inte kan man glömma bort en snubbe som öst in mål under en halv säsong och vart på kvällisarnas löp. Never. Är Glenn med i nomineringsjuryn?
@Herman, man behöver inte glömma bort honom. Man kan ju bara spela klippet från 200? när Hysén, Källström och de andra mimar till Backstreet Boys på fotbollsgalan. Så får han vara med! Fö ger jag ett ex av min nästa bok till den som först presenterar ett klipp på nätet med denna skämskuddefest.
Symptomatiskt att MFF har nomineringar i samtliga lagdelar – utom anfallet. Den svaga länken hos MFF. Mehmeti och Larsson har Sveriges bästa lag bakom sig och har ändå bara gjort nio mål vardera. Räcker inte.
för att inte tala om hur många Elfsborgare som hade varit nominerade om fotboll spelats på papper, där Andess Svensson tycker att Elfsborg har det överlägset bästa laget…
Jag förstår inte Weman. Malmö har gjort mer mål än något annat lag (utom Elfsborg), varför skulle inte det räcka? Jag håller med om att Agon inte är en allsvensk toppspelare, men till guld ska det väl ändå räcka?
Är det MFFs VD som är här och försvarar sina forwards?
Men som han, Pelle, skriver, så är det väl ett styrkebesked att göra massor med mål fördelade på många spelare.
Jag kan på studs i år minnas matchvinnande mål av ex Åhman, Alex, Dardan – spelare som inte ingår in startelvan (eller ens i truppen) .
Fråga (och hemläxa för villig person): hur ofta spelar skytteligevinnaren i mästarlaget? Gärna med siffror inte bara för Sverige utan även från andra stora ligor i Europa.
OK, som man ropar osv….
I Sverige, sedan 1924-25 har skyttekungen spelat i Mästarlaget 32 ggr vilket ger 38%.
Oftare förr än senare:
Första 25 åren: 52%
Senaste 25 åren: 32%
Nu väntar jag på motsvarande statistik för England, Tyskland, Italien, Spanien och Moldavien!
England är sämre. 27 av 111 ggr vilket ger 24,3 %.
Mästarlag brukar oftast ha en spelare som gör runt 30-32% av lagets mål, men i vissa fall gör laget sin brist på naturliga målskyttar till en styrka: Hollands 74-lag (och Ajax i början av 70-talet) hade aldrig ”behövt” producera en sådan enorm spelvolym om man haft en Gerd Müller på topp. Cruyff gjorde mycket mål men placerade sig ofta efter Ove Kindvall i Eredivisies skytteliga.
När det gäller mästarlag med extremt spritt målskytte så borde Rafa Benítez Valencia inneha något slags rekord. Lagets 51 mål fördelades på 15 målskyttar: Baraja och Rufete 5, Mista och Salva 4 mål, Kily González och Angulo 3, R. Ayala, Albelda, Juan Sánchez och Ilie 2, Marchena, De los Santos, Pellegrino, Vicente och Carew ett var.
Ugh, 51 mål på en säsong? Tack och lov otänkbart att man nästan tio år senare skulle kunna vinna en liga på så få mål.
Men visst måste Pablito Aimar också ha varit en målskytt?
Vaket, Oscar! Den där interna skytteligan stämde inte, eftersom det saknades 17 mål och det knappast är troligt att motståndarna bjöd på så många självmål. Såhär skulle den se ut: Baraja 7 mål, Rufete, Salva och Mista 5, Aimar, Angulo och Juan Sánchez 4, Kily González 3, Roberto Ayala, Albelda och Ilie 2, Mauricio Pellegrino, Vicente, Marchena, Carew, Fábio Aurélio och De los Santos ett var (plus två självmål).
Totalt 17 målskyttar, alltså. Och av de spelare som gjorde minst tio insatser var Curro Torres, Amedeo Carboni och Djukic de enda som inte gjorde mål!
Bra ”tyngd” på målen också: 75 poäng på 51 gjorda ger 1,47 pinnar per fullträff. Men det är klart, AIK 2Lax9 var ännu bättre: 61 poäng på 36 gjorda ger 1,69 p per mål. Capellos Milan 93-94 hade med 3 p för seger tagit 59 poäng på 36 gjorda mål, dvs 1,64 p per mål.
Baraja hade sina kvaliteter (dock inga man normalt förknippar med målskytte), men trojkan efter honom i interna skytteligan är svår att tro på. Rufete, Salva och Mista är (var) väl alla kapabla att göra 5 mål under en säsong, men att de alla räknas som mästarnas näst bästa målskytt är lika svårt att förstå som att man kan vinna ligan på bara 51 mål. Det är som om Tommasi skulle ha vunnit Romas skytteliga före Delvecchio vid samma tid. (Och då hade Benitez ändå som sagt Aimar som var lysande på den tiden och borde–direkt och indirekt–kunnat innebära 15 mål minst.)
Någonstans i Apulien fnyser Zeman och tänder en ny cigarett.
I sammanhanget förtjänar ju AIKs än mer sprakande mål- resp. poängskörd vinståret 1998 ett omnämnande. 25 mål / 46 poäng och därmed ett snitt på hela 1,84 p per mål.
Baraja och Albelda kommer för mig alltid symbolisera arbetsfördelningen i det senaste decenniets populära dubbel-pivote, mellan en tänkt 8:a resp. 4:a.
Egentligen var väl Deportivo under Irureta med att etablera innovationen, egentligen innehade de inte just de numren och egentligen var de väl kanske något för lika spelartyper. Någonstans bli de ändå mina ”rollmodeller” för uppdelningen.
Ade: Ja AIK 1998 var något i hästväg vad gällde ”målekonomi”. Och dessvärre gick den många gnagare på hjärnan: man fick höra idiotier i stil med ”Om man gör ett mål ska man fanimej inte tappa poäng”. Troligen orsaken till att vi ända sedan dess spelat landets kanske mest defensiva fotboll.
Baraja hade faktiskt sin bästa säsong målmässigt under guldsäsongen 01/02: han gjorde visserligen bara sju mål, vilket är ett mindre än toppnoteringen 03/04 – men på mindre än hälften så många spelade minuter.
Har själv känt förtvivlan och frustration när ens klubb förlorat trots att en spelare gjort hattrick (Montella @ Messina), men att förvänta sig vinst efter ett gjort mål är väl att ta i. Går knappt att förvänta sig poäng ju.
tja
läste från er gamla blogg, där stod det nått om bernt hugo anderssons spöke, tror ni att han är död eller? om ni gör det så kan jag berätta att han är verkligen en bra svärfar och är pigg och lever fortfarande på sina fotbolls historier.
maila gärna mig om ni undrar något
catjakarlberg@hotmail.com
Oscar: Exakt, den där mentaliteten att ”administrera” en ledning är patologisk. Vaddå ”administrera”? Man ska väl spela boll, administrera är byråkraters uppgift. Men den där mentaliteten har smittat värre än digerdöden och även spelare som var så långt ifrån den mentaliteten som möjligt har drabbats så snart de blivit tränare.
Tänk på en naiv kille som Kevin Keegan, känd för sina grodor (i klass med Roffe Z:s, men betydligt flera). När han var FK för England och ledde med 2-1 mot Rumänien i EM 2000 fick han för sig att han skulle ”administrera” sista halvtimmen. Sidledsspel, maskningar, taktiska byten – och två mål upp i rumpan, 2-3 och utslagna.
Mancini trodde man inte heller att han skulle bli så…tråkig. Fantasista som spelare, och hans lazio spelade faktiskt relativt offensivt. Men sedan Inter, och då dog den sidan av hans tränarskap.
Inte för att jag själv såg honom spela, men George Graham brukar väl också hållas fram som någon som gjort en liknande vandring?
George Graham var före min tid, men Platini chockerade mig under sin tid som fransk FK. Han hade grälat med feg-Trapattoni under alla år i Juve – och så visade han sig vara minst lika feg själv, när han fick chansen i EM 92. För att sedan börja propagera för vacker fotboll igen, så snart han själv avsagt sig tränaransvar…
Går det inte att klona Zeman… för fotbollens bästa??
Zeman var, är, och kommer att förbli min ledstjärna inom världens samlade tränarkår.
Fler som honom hade inneburit en helt annan fotboll, såklart. På gott, på ont. Men mest på gott.
Helt säkert är att Zeman bidrog till att ta italiensk fotboll ur catenaccio-morasen i början av 90-talet. Vissa säsonger hade varit stora gäspningar utan hans Foggia, Lazio och Roma.
Men mest av allt var han en man i en fotboll med nästan enbart eunucker. Alla visste vad Juve höll på med redan i mitten av 90-talet, men ingen talade – innan il Maestro tog till orda 1998.
Det är ju så, det är svårt att veta om det är hans syn på fotboll som jag uppskattar mest eller om det är hans mod i att gå emot il palazzo som får mitt hjärta att slå lite snabbare.
Kombinationen är oemotståndlig, starkt rekryteringsunderlag för alla hans orfani.
Zeman revolutionerade italiensk fotboll mycket mer än Sacchi. Fram till början av 90-talet var italiensk fotboll – trots massiv spelarimport – fortfarande långsam, om än med karakteristiska ”explosioner” av tempohöjningar och individuella insatser på världsklassnivå.
När Zeman tog över Foggia så körde han skiten ur spelarna på försäsongen, men de accepterade detta eftersom de fick spela en inspirerande och utvecklande fotboll när det var dags för match.
Jag tror att Juves pillertrillande under resten av decenniet var en pervers effekt av detta: Lippi & Co insåg hur mkt uthållighet, tempo och löpstyrka betyder i modern fotboll. men till skillnad från Zeman ville man ta genvägen genom medicinskåpet.
Idag har Zeman svårare att göra sig gällande därför att alla lag insett hur mkt starka lungor och muskler betyder: han är inte längre någon pionjär på det området. Kvarstår hans respekt för publiken och sin kärlek till fotbollen, och det är nog för att han ska betraktas som en hjälte i hela Italien (utom i de krympande Juvekretsarna).
Han är inte längre själv nej, men det är iofs ett erkännande av att han var rätt ute redan för tjugo år sedan.
Jag skulle vilja säga att Guardiola inspirerats mycket av Zeman. Att båda får sina lag att spela offensiv fotboll är ju uppenbart, men den extremt höga pressen Pep infört i Barca känns som direkt taget ur Zemans bok. Att anfallartrion skulle fungera som första försvarslinjen var en främmande idé när Zeman kom fram, i år vann Spanien VM med samma tankar.
Om Pep inte är en Zeman-lärjunge så är han i a f samma andas barn, och il Maestro tar ju varje tillfälle som ges att berömma de tränare som har en konstruktiv syn på spelet.
Den som mest av alla påverkat Pep är ju Cruyff, som precis som Zeman hade tillräckligt starka nerver för att klara av att se matcher där spelet börjar fram och tillbaka. Sådant skulle ge kontrollfreakar som Mourinho, Capello & bella compagnia hjärtinfarkt, och just därför föredrar de – och deras efterföljare – matcher som är så blockerat händelsefattiga som möjligt. Så att de själva – till skillnad från Cruyff & Zeman – slipper röka tre paket knaster under varje match…
För att haka in på en helt annan poäng med anledning av det ursprungliga inlägget: fotbollsgalan. Om jag vore en kvällstidning skulle jag utropa rubriken: FOTBOLLSGALAN DÖDAR FOTBOLLEN. Herregud vilken undermålig underhållning det har blivit, eller kanske i alla år varit. Nu tittade jag knappt alls i år. Att se Zlatan ta emot sin 213:e guldboll, taffliga vinnare hålla taffliga tal, stora artister mima sina aktuella hits på scen och ”ironiska” programledare presentera ”roliga” sktecher där Lars-Åke Lagrell låtsas vara rolig… nej tack! Pinsamhetsgränsen nåddes redan för typ 7 år sen, och det har bara blivit värre. Finns det idag ingen flykt från humorn som skulle vara så rolig om den inte kablades ut 24/7 likt en vinterkräksjuka. Melodifestivalen, Idol, varenda gala värd namnet, JAG ÄR SÅ TRÖTT! Snälla ni som älskar fotboll: gör som jag nästa år och bojkotta galan på tv. Kanske vi till slut sänker tittarsiffrorna så att de får galan att förvandlas det till det det borde vara: en tjohejsans firmafest för inbördes beundran, och enbart inbördes tittande.