En god historieberättare sätter en rubrik på sin historia och sätter sedan igång och berättar utan konstigheter. Ibland gör hon eller han utvikningar på små sidospår, men historien är i centrum och de små utvikningarna får aldrig ta överhanden. De är bara där för att öka spänningen och ge lite färg åt historien.
En god berättare stryker onödiga saker och när historien är slut är lyssnaren nöjd.
En svag berättare krånglar till det. Hon, eller han, om det är en han eller hon spelar ingen roll jag skriver det bara för att vara politiskt korrekt för idag är det viktigt att vara det. De senaste åren har det hänt något väldigt spännande med feminismen. Jag minns bland annat när jag läste på universitetet i Göteborg. Till saken hör att några år tidigare hade jag jobbat som lärare i Borås och så småningom kommit fram till att jag nog inte skulle bli lärare, men det hör inte hit. För mig som kom från Borås var det en överraskning att möta den akademiska världen och de strider som var viktiga där. I början, när jag studerade pendlade jag, men efter ett par år tröttnade jag på att åka buss och tåg och att svettas stående på en överfull buss. Ibland tog jag bilen. Jag hade en blå Escort. Jag saknar den…
En svag berättare kommer aldrig till skott. Det tar tid utan att gå framåt.Lyssnarna blir frustrerade.
Kalmar–Elfsborg 2–1
Bollinnehav: 44%–56%
Skott: 14–9
Skott på mål: 8–4
Weman
Roosvald
M Hagström
Mattias
Jesper
Olle Svalander
Dillen
Peronius
En svag berättare har också svårt att få till poängen på slutet.
Tack för en god berättelse.
Det är en känslig balansgång det där med osammanhängande historier. Har man riktigt mycket fingertoppskänsla kan man ju skriva som William S Burroughs. Har man det inte blir det som ett telefonsamtal från mamma när man är bakfull och nyvaken.