Det anmärkningsvärda är kanske backens generalmiss, men det är också roligt att tre generationer Foppa spelat i GIF. De borde väl sälla sig till en ganska exklusiv skara? Eller?

År 1998 hörda jag talas om Emil och det är en av mina favorithistorier. Då var det hans farmor som agerade spelaragent. Hon serverade även ärtsoppa varje torsdag på SR Västernorrland och mellan slevarna pratade hon om den 10-årige Emil som älskade bollen mer är sin far (hennes son) och som hon såg som det största löftet i familjen. Nu är kanske en farmors ord om sina barnbarn inte alltid så objektiva, men det var så skönt. Snacka om idrottsfamilj. Jag undrar hur många timmar fotboll den kvinnan sett och hur många middagar och släktträffar som passerat där man talat om något annat än fotboll.

En god berättare stryker onödiga saker och när historien är slut är lyssnaren nöjd.

En svag berättare krånglar till det. Hon, eller han, om det är en han eller hon spelar ingen roll jag skriver det bara för att vara politiskt korrekt för idag är det viktigt att vara det. De senaste åren har det hänt något väldigt spännande med feminismen. Jag minns bland annat när jag läste på universitetet i Göteborg. Till saken hör att några år tidigare hade jag jobbat som lärare i Borås och så småningom kommit fram till att jag nog inte skulle bli lärare, men det hör inte hit. För mig som kom från Borås var det en överraskning att möta den akademiska världen och de strider som var viktiga där. I början, när jag studerade pendlade jag, men efter ett par år tröttnade jag på att åka buss och tåg och att svettas stående på en överfull buss. Ibland tog jag bilen. Jag hade en blå Escort. Jag saknar den…

En svag berättare kommer aldrig till skott. Det tar tid utan att gå framåt.Lyssnarna blir frustrerade.

Kalmar–Elfsborg 2–1
Bollinnehav: 44%–56%
Skott: 14–9
Skott på mål: 8–4

Att ge ut böcker är lite av ideell verksamhet idag för alla utom ett fåtal. Att ge ut böcker om medelålders fotbollsälskare som följer GIF Sundsvalls ökensäsong 2008 är troligen rent korkat. Samtliga intresserade finns antagligen på den här bloggen… Det hade troligen varit en bättre affär att lägga ut den här och tigga en öl av alla som orkade läsa färdigt.

Vad gäller GIF i år tippas de oväntat lågt, tycker jag. De var ett tuppfjät från att gå upp i höstas och borde kunna vara med och kriga i toppen även i år. Men det är jämnt. Det kan bli en rolig säsong i Superettan. Eftersom jag skriver Elfsborg på bt.se  i år tänkte jag försöka hålla mitt GIF-intresse pyrande här.

Ja kommer att fortsätta här och som den snåle boråsare jag är kommer jag kanske att dubbelpublicera ibland.

En annan blogg jag skrivit kan man läsa om här. Det är också den andra anledningen att jag inte skrivit lika mycket här den senaste tiden.

Fotboll då? Jo. I morgon börjar det. Här är facit:

1. Helsingborg
2. Elfsborg
3. Malmö
4. Örebro
5. IFK Göteborg
6. Häcken
7. Kalmar FF
8. Trelleborg
9. Gais
10. Djurgården
11. Mjällby
12. AIK
13. Gefle
14. Syrianska
15. Halmstad
16. Norrköping

Årets stjärnskott: Oscar Hiljemark

Årets flopp: Norrköping

Vårens snackis: röda kort

Höstens snackis: Haglund visar temperament

Årets skämt: vad som helst om Guldfågeln arena

Årets givnaste: Roland Nilsson till FCK. Troligen före midsommar

Och så Zlatan. Fostrad i svensk fotboll har han lagt Europa under sina fötter och hoppat runt mellan storklubbarna och höjt sin lön till en nivå där han tjänar flera tusen när han sitter och skiter. Och så snart han kommer hem passar han på att dissa svensk fotboll. Han har inte spelat där på tio år. Han har till och med glömt att han spelat i allsvenskan och han tänker hellre sitta och röka än att spela där. Ändå tycker han att han vet vad som är fel och har rätt att klaga utan att komma med förslag på förbättring eller öppna för att hjälpa till i framtiden.

Jag klandrar honom inte. Det är lätt att bli sån när man är utomlands och när jag kom hem efter bara två månader i Sydamerika kände jag precis likadant. Men jag undrar varför inte en enda reporter petar hål på ballongen med en följdfråga: ”Kan du ge något konkret exempel på hur det kunna bli bättre?” Eller, det undrar jag inte heller. Det enda som är ännu lika svenskt som dissande utlandssvenskar är masochistiska inlandssvenskar som älskar att bli dissade. Vi älskar att höra att vi suger.

Jag vet. Det finns regler. Och det är spelarnas ansvar. Men varför är det alltid fler kort? Varför är det alltid hårdare bedömningar? Varje år kommer domarna med nya regeltolkningar och det är ALLTID något ytterligare beteende som ska ge varning. Ett område där domarna ska vara hårdare.

Jag har förgäves sökt efter info om årets regeltolkningar, men en fingervisning av hur det kan bli fick jag när Örebro– Elfsborg möttes i träningsmatch igår. Klarström fick rött efter fyra minuter och någon elfte spelare fick inte sättas in, trots att båda tränarna ville det, så träningsmatchen fick genomföras tio mot elva. Fram till slutminuterna då Keene i Elfsborg fick två gula på en gång och därmed rött. Situationerna och domarens bedömning kan studeras här. Där kan man även se hur nummer 25 i ÖSK springer fram till Klarström och startar ett gruff, trots att han inte var inblandad i situationen. Och jag vill minnas att det också skulle ge kort. Och visst skulle högljudda protester ge varning? Och visst ska det ge kort att ta av sig tröjan så att reklamen inte syns? Och visst ska det ge varning att peta undan bollen några meter? Och dra i tröjan, och att filma, och för en tränare att kliva utanför den streckade linjen …

Domarna ser ju inte allt, en bra domare fattar rätt beslut i ungefär var fjärde situation som händer på planen. Resten antingen missar han, ignorerar eller fattar fel beslut om. Att då använda hårda bedömningar och fler kort i de fall som han råkar se och uppmanats att leta efter på planen, ökar domarens inflytande på matchen och gör att domaren syns mer. Vilket knappast kan gynna fotbollen.

Så inför årets säsong låter jag här utställa en önskelista på vad jag tycker domare bör prioritera:

1. Dialog – i Premiere League och Serie A ser man ofta domare diskutera med spelare. Inte för att de ändrar sina domslut, men de vinkar inte heller med kort direkt. De verkar inse att deras beslut får stora konsekvenser och upprör spelarna och accepterar en känslomässig argumentation. Svenska domare verkar helt fixerade av den svenska konsensuskulturen. Om inte spelarna håller med ska de få kort. Jag har ingen lust att se stora klungor av spelare runt domaren ideligen, och önskar inte se mitt lag ägna kraft åt domaren, men det är inte heller någon risk. Jag vill inte heller se en motståndare utvisad på grund av en löjlig petitess. Det förstör matchen.
2. Långsamt spel – ja. Att hålla på och maska och dra ner tempot är trist. Uppmana spelarna att sätta bollen i spel.
3. Slappna av – Ja, gå i terapi. Tala ut om din rädsla. Bli vuxen och trygg. Våga lita på att du har auktoritet i din person. Inte i korten. Du behöver inte blåsa så hårt i pipan.
4. Offside – ja. Vore det inte jättebra om de tränade skitmycket på att bli bättre på det?
5. Hands – skulle någon, efter att ha sett förra årets handssituationer i allsvenskan, kunna beskriva hur regeln lyder? Godtycke, verkar vara den enda princip som stämmer.

1. Korta reklampauser. Helst inga. Fyrans breda sportsändningar brukar bestå av 19-sekundersavsnitt med en programledare som ler och smattrar ur sig frågor till expert som hinner säga en eller max två floskler innan det är dags för reklam igen.
2. Prata fotboll. Patrick Ekwall är ju bra på det. När han går in för att göra sport så gör han det ordentligt.
3. Visa mycket matchbilder. Gärna i slow motion. Gud vad jag saknar räddningar i ultra rapid i svensk tv.
4. Ligg lågt med presskonferenserna efter match. Intervjua tex. inte Magnus Haglund alls i samband med match. Det ger ingenting.
5. Skit i svettiga spelarintervjuer. Det är inte vad spelare säger som räknas, det är vad de gör på planen. Prata kan Ekwall faktiskt göra bättre själv.Visa fler matchbilder istället. De där flåsiga synkarna i spelargången är rätt meningslösa. Max sju sekunder, säger jag.
6. Skippa allt jävla chattande och dattande och kommentarer från tittarna. Det kan ni göra på fotbollskanalen.se och i alla extramagasin. Låt mig se bilder på spelet.
7. Intervjua spelare och tränare mellan matcher. Och prata även om spelet. Låt dem titta på målen då och kommentera.
8. Ge mig hjältar. Håll distans. Berätta inte allt. Jag vill inte se spelarna vara vanliga killar som klär sig som dokusåpasnubbar. Jag vill att de ska vara på en plats som jag inte får tränga in i, men som jag kan få glimtar av utifrån och sedan bygga min egen bild. Hjälp mig med den illusionen.

Kort sagt: ge mig 1900-talet tillbaka, fast bättre.

För några år sen skrev jag så här i metro apropå att de gjort en enkät i ämnet:

Fotboll är en plats där döda värderingar tillåts ligga och ruttna. Fotbollen, och jag menar både omklädningsrum och läktare, är så långt efter resten av samhället att jag 2006 känner mig tvingad att skriva följande självklarhet i Sveriges största morgontidning:
Fakta: Bögar finns. Bögar spelar boll.
Att de inte syns är resultatet av en kultur som systematiskt ignorerar dem och hindrar dem att erkänna sin sexualitet.

När jag läser om den krönikan idag slås jag av tre saker:

1. Hur lite som hänt.
2. Hur mycket bättre jag skrev förr om åren.
3. Att inte heller jag nämnde alla lesbiska fotbollspelare som lever öppet.

Som vanligt är det männen som räknas. ”Men, men, men, men many men. Ohohooououoooo… ”

Men det förringar inte vikten av det Anton Hysén gjort. Tack. Du har gjort fotbollen bättre. Ryggdunk på det.

Kanske vågar man nu hoppas på att slippa stå i en gulklädd klack som sjunger ”Alla suger kuk i Göteborg”.  Jag har iofs aldrig förstått det dåliga i att suga kuk. Personligen tycker jag det är en av de finaste saker man kan uppleva och jag hyllar alla som ägnar sig åt det. Men det finns fler, mer homofobiska ramsor som man tvingas lyssna till bara för att man gillar fotboll och det vore förbannat välkommet om några klackar satte sig och funderade ut något roligare inför årets allsvenska. Jag menar inte att det ska bli dagisstämning på läktarna. Man får vara hur infantil och elak som helst, speciellt mot Göteborg, men snälla låt oss slippa böghatet.

Men resultat är ändå allt i en klubb som AIK – känner du inte press på att göra ett klart bättre resultat än AIK gjorde i fjol?
- Förväntningarna växer alltid i mars, det börjar ju närma sig efter en lång vinter, så är det alltid. Men vad det gäller krav och press har jag förmodligen ännu högre krav på mig själv än vad omgivningen har. (Fotbollskanalen.se)

Jag vet inte vilken idrottspsykolog som tutat i landets alla sportsmän och kvinnor att upprepa detta men alla gör det. Ingen bryr sig längre om press utifrån. Alla har höga krav på sig själva.

Jag tror inte på det.

Jag tror att spelare och tränare bryr sig skitmycket om krav från publik, medier, tränare, agenter, klubb, lagkamrater och farsan. Jag tror att det är väldigt många sådana tankar som snurrar runt i huvud och mage på spelare när de går in för match.

Jag tror det är dumt. Jag tror att det är lika dumt som att säga att OS eller VM är som vilken tävling som helst. Det är nämligen skillnad på att spela VM och att spela sextondelsfinal i Svenska Cupen en kylig tisdagkväll i mitten av maj. Och jag tror att det är dumt att inte erkänna att man är påverkad av alla krav och förväntningar. Det vore så skönt att höra en tränare säga att han ligger vaken på nätterna och tänker på sin skadade backlinje och att han alltid har dubbla kalsonger på matchdagen för att han är rädd att skita på sig och att han jävlar i havet ska ta SM-guld annars vill han avgå och bli busschaufför.

Men det får man sällan uppleva.

Istället får man läsa och höra tränare och spelare tona ner alla krav, sopa alla mätbara mål under mattan och ducka för allt de skulle kunna tänkas hållas ansvariga för. Att se på prestation och inte på resulatat är väl nåt man lär sig på GIH. I så fall får Andreas Alm högsta betyg för sitt sista svar:

Hur tycker du att det har börjat – ni har onekligen fått arbetsro – obesegrade som ni är efter fem matcher? Hur mycket betyder det?
- Det ser bra ut. Vi har sluppit skador och många spelare har tagit rejäl sats mot startelvan. Spelarna har skaffat sig bra förutsättningar för att göra en bra sista månad på försäsongen.

”en bra sista månad på försäsongen.” Vad är nästa steg? ”Vi tänker inte på matchen än. Nu fokuserar vi bara på att göra en bra bussresa.”, ”Nu lägger vi denna matchen bakom oss och fokuserar på att njuta av en lång dusch.”