Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2006

Okänd naturlag upptäckt

Hårmode för fotbollsspelare har en inkubationstid på 10-15 år innan det sprider sig till domarna. Anders Frisk upptäckte det blekta håret vid milennieskiftet. Stefan Johannesson, Stocksund, kör i nådens år 2006 med rakat huvud och ansade polisonger à la Vialli. Ser fram mot att Peter Fröjdfeldt börjar anlägga näsplåster.

Annonser

Read Full Post »

Vi går på galapremiär!

-Det är en mycket viktig film. Den beskriver verkligheten för en vanlig svensk kille som samtidigt är fotbollsstjärna. Vi lever i ett samhälle, där alltfler vanliga killar blir fotbollsstjärnor, och sådana frågor är jag och mina vänner upptagna av att diskutera.

Så beskrev Filminstitutets VD Cissi Elwin svensk films nya storsatsning, ”Jag har saknat dig, Borås”, som bygger på landslagsstjärnan Anders Svenssons liv. Filmen, där Svensson spelas av Shanti Roney, hade galapremiär inför en begeistrad publik i Borås (var annars?) på torsdagkvällen och TRE HÖRNOR STRAFF var naturligtvis på plats. Det är en gripande skildring av en svensk kille som hamnar i en stentuff utländsk miljö (ingen kan tro att scenerna i Southamptons nergångna slumkvarter och hippa lyxrestauranger i själva verket alla är filmade i Trollywood…) och håller på att gå under på kuppen. Särskilt scenerna när Anders plågas av den sadistiske engelske managern (Peter Stormare), vantrivs på kokainorgierna i Southamptons omklädningsrum eller överges av den danska fotomodell han förälskat sig i (Paprika Steen) är närmast outhärdliga i sin påträngande realism. Desto större blir lättnaden när Anders, som under en nattlig vandring i ett regnigt Southampton förgäves försökt hitta en tacorestaurang, plötsligt känner en hand på sin axel – det är Elfsborgstränaren Magnus Haglund (Jakob Eklund), som snart övertalar Anders att lyssna till sitt hjärta och följa med hem till Västergötland.
Därmed är förstås inte allt frid och fröjd. Anders får snart nya bekymmer att tampas med, när han manövreras bort ur landslaget av den outhärdlige Stureplansglidaren Kim Källström (Alexander Skarsgård). I ytterligare en oförglömlig scen finner vi honom ensam på en nersläckt träningsplan i Tyskland, där han står orörlig med en boll vid fötterna och stumt tänker över sin framtid. Då hörs plötsligt en röst viska orden: ”Är du sugen?” Det är lagkamraten Henke Larsson (Fares Fares) som på detta sätt påminner Anders om hans karriärs största ögonblick, frisparksmålet mot Argentina i VM 2002. ”Ja, jag är sugen”, svarar Anders, sätter bollen i mål, och i nästa ögonblick ser vi honom ligga jublande på knä i gräset, precis som han gjorde den gången i Japan. Henke håller därefter ett gripande litet tal om vikten att följa sitt hjärta och sätta sin familj och sin hembygd före framgången.
Filmen är sponsrad av Taco Bar, har regisserats av Rikard Hobert, och är den första i en serie filmer som med utgångspunkt från de Tio Budorden skildrar svenska fotbollsspelares liv (”Jag har saknat dig, Borås” bygger på det tionde – ”Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej helle till något annat som tillhör din nästa.”). Nästa film, ”Farväl, Finflo”, med Rolf Lassgård i huvudrollen som Tomas Brolin, är redan under inspelning.
Fotbollstemat har överhuvudtagit varit ofta återkommande i höstens svenska kulturliv. Dramaten sätter snart upp ”Arbetarklassens absolut sista hjälte” som är skriven av Peter Birro, regisseras av Stig Larsson och handlar om Teddy Lucics liv. Pjäsen beskrivs som ”en vredgad, burlesk, tragisk och vansinnigt rolig föreställning om en äkta rebell från gatan.” Dessutom utkommer i dagarna Alexander Ahndorils dokumentärroman ”Tränaren” (Albert Bonniers förlag) om en vecka i Nanne Bergstrands liv. TRE HÖRNOR STRAFF återkommer naturligtvis med recensioner och bevakning.

Read Full Post »

Jodå. Jag erkänner. Jag har vrålat, med tårar i ögonen och sönderskrikna halsmandlar, att vi kräver mer än så. Mer än elva mot tio-förluster mot såväl Helsingborg som Kalmar FF, mer än väldigt bra träningar, mer än hedersamma uddamålsförluster mot Solna fucking AIK. Mer än att komplett utspelade nästan gå vidare till tredje kvalomgången i Champions League på ett tursamt bortamål mot ett lag man inte kan uttala i ett land man inte kommer ihåg.

Jag har förstått att sådana känsloyttringar är brott i paritet med barnarov och tecken på allt det som är sjukt i fotbollen, samhället och sannolikt även livsmedelshanteringen till den snacksbuffé Djurgårdens IF erbjöd VIP-besökare i matchen mot Ruzomberok.

Men jag har gjort det i alla fall.

Vad jag däremot inte gjort är stämt upp i allsångstrallade avgångskrav. Inte för att jag haft alltför ömma känslor för herr Jonevret. Han må ha vunnit oss ett guld, men någon Sören eller Zoran är han inte. Precis som en Markus Johannesson har han ibland gjort sitt jobb, ibland inte, men inte sjunger vi upp honom till nummer hundra ens de bra dagarna. Däremot har jag inte riktigt vetat vad hans avgång skulle göra bättre.

Var det hans beslut att sparka den mentale tränaren? Var det hans beslut att ge fystränaren så dåligt betalt att han valde gå över till AIK? Var det han som köpte fjortonmiljonersmannen som enligt uppgifter spelar så dåligt för att han tillbringar nätterna med att hänga på MSN och längta efter sin tjej? Var det han som valde att anställa två andretränare som är så mentalt lika honom och varandra att de skulle kunna vara omslagspojkar för ett uppslagsverk om den svenska konsensusandan?

Jag vet inte vad jag tycker om Anders Grönhagen. Visst låter det vackert i en tid av modernitetens kommersialistiska dominans med tre tränare som alla på olika sätt förkroppsligar klubbhjärta och verkligt känslomässigt engagemang. Grönhagens järnkaminer ligger verkligt fint i munnen.

Men kan han utmana spelarna att bli bättre? Kan han få dem att lyfta sig över sig själva, kan han provocera fram den vinnarinstinkt som ledde till fyra serievinster på tjugohundratalets sex första år? Jag vet vad jag hoppas. Men jag vet faktiskt inte vad jag tror än.

Read Full Post »

Det begränsade intellektet kan som vanligt bara stumt böja sig inför SvD:s Jan Majlard och hans strålande geni. Hur rätt hade inte chefredaktör Lena K Samuelsson när hon häromåret påpekade att Majlard skapat ett ”alldeles eget språk”?
Se bara denna mening ur dagens krönika: ”Det vildsinta vevandet runt mittbacken van Buyten och den efterföljande stämplingen mot Schweinsteiger illustrerade båda överloppsgärningar.” (min kursivering) En mer konventionell skribent hade kanske skrivit att det vildsinta vevandet ”var” en överloppsgärning, eller att det illustrerade något fenomen, troligen en mental defekt hos Zlatan Ibrahimovic (vars förefintlighet resten av artikeln, enligt min ringa fattningsförmåga, syns vilja påvisa).
En parallell innovation finner vi längre fram, där vi läser: ”Roberto Mancinis menande finger mot huvudet efter att engelske domaren Stephen Bennet (dömer Sverige-Spanien i EM-kvalet) halat upp det röda kortet beskrev inget lämplighetsintyg från sidlinjen.” (Min kursiv igen) Vi beundrar här dels den subtilt insmugna parentesen, som på ett intrikat sätt stagar upp en meningsbyggnad som annars hade hotat att bli alldeles för banal och lättviktig. Men vi noterar också hur Mancinis finger inte ”beskrev något lämplighetsintyg”, där den försiktige (om hans ens vågat sig på denna djärva liknelse) kanske skulle ha skrivit att fingret inte ”såg ut som” något lämplighetsintyg, alternativt att det inte ”beskrev någon mot Zlatan vänligt stämd sinnesstämning hos Mancini”.
Vi noterar slutligen hur prosan blir postmodern och lekfullt självkommenterande när Majlard (under sken av att kommentera Zlatan Ibrahimovics spelsätt) fortsätter: ”Det är som om Zlatans snabba bollbehandling krånglar till förutsättningen istället för att förvalta det öppna läget. Det enkla blir svårt.” Betraktaren blir ett med sitt ämne. Man flämtar av beundran.

Read Full Post »

Tre h�rnor straff
Det sägs att det är tuffa tider för drömmare. Därom vet jag intet men för oss kappvändare är det lördag hela veckan. När nu MFF krampar i allsvenskan gäller det att lyfta blicken västerut, eller vilket väderstreck det nu blir, och byta tuva. Trelleborg är ju i princip garanterade en plats i allsvenskan och matchen mot ÅFF är i det närmaste en formalitet. Så på söndag är det jag som byter halsduk och åker dit.
Det kanske är för sent för en lycklig barndom men en lyckad säsong kan man alltid få till.

Read Full Post »

Exklusivt med Zlatan

TRE HÖRNOR STRAFF har fått en exklusiv intervju med högaktuelle Zlatan Ibrahimovic. I egenskap av internationellt respekterad fredspersonlighet som själv är av blandat muslimskt och katolskt ursprung, har ”Ibra”, 25, utsetts till FN:s speciella medlare mellan de båda religionerna i det laddade klimat som uppstått efter påven Benedictus uttalande häromveckan. Zlatan var lycklig och avslappnad när Tre hörnor straff träffade honom på hotellet i Beirut, där medlingarna kommer att äga rum.

Zlatan, hur känns det?

-Det känns bra. Jag är glad att vara här. Jag försöker bara njuta av ögonblicket och flyta med strömmen.

Har du fått speciella instruktioner av FN-chefen Kofi Annan?

-Kofi Annan är en stor ledare och jag tror vi har en gemensam målsättning. Att vinna. Det är bara att köra på och vara sig själv.

Hur reagerade du själv när du fick höra om påvens uttalande?

-Nej, men det har hänt mig så många gånger. Ofta har jag sagt ett skämt och så har det kommit ut på fel sätt. De som inte förstår det… jag vet inte hur jag ska förklara det.

Känner du stor press på dig när du nu ska försöka hindra att ett storkrig bryter ut i Medelhavsregionen?

-Nej, det är ju alltid press från alla håll och det är så många som tycker saker.

Vad har du för tips till svenska ungdomar som också vill bli FN-diplomater?

-Det är bara att träna mycket och vara sig själv.

Zlatan avslutade intervjun med att le sitt berömda Zlatan-leende.

Zlatan Ibrahimovics agent, Mino Raiola, är också nöjd med händelsernas utveckling.

-Zlatan har länge velat ha en större roll i världspolitiken. Han har fått flera erbjudanden att ingå i regeringen i flera framstående länder, men jag kan tyvärr inte avslöja vilka. Det här ser jag bara som första steget av hans karriär.

Zlatans möjligheter att skapa världsfred har dock ifrågasatts av två erfarna diplomater, Radiosportens Ralf Edström och TV3:s Glenn Hysén.
-Att skapa internationella kontakter handlar mycket om känsla, sa Hysén igår. Jag minns när Steve McMahon höll på att strypa mig med min egen slips. Det är sånt som skapar gemenskap. Jag tror inte Zlatan är tillräckligt mogen för diplomati på högsta nivå, han måste växa till sig.
Hysén passade också på att beklaga situationen i världen i största allmänhet.
-Bedrövligt.
Zlatan Ibrahimovic kommer dock att få hjälp på traven i sitt nya uppdrag. I sina förhandlingar med de mest extrema islamistiska grupperna kommer han att få assistens av en av Sveriges mest respekterade diplomatiska krafter, förbundskapten Lars Lagerbäck. Lagerbäck kom hem till Sverige så sent som i torsdags morse, efter ett topphemligt möte med Al Qaida-ledaren Usama bin Laden i dennes kala grotta någonstans i bergstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan. Tre hörnor straff nådde Lars Lagerbäck och bad honom beskriva tonen i samtalet med bin Laden.

-Det var sansat och positivt, så att det var inga problem.

Efter mötet med dig har bin Laden framträtt i en videoinspelning på Al Jazeera där han bland annat säger att ”korsfararnas påve ska betala för sin skymf mot profeten genom att huggas i små, små stycken av de trognas svärd.” Hur tolkar du det uttalandet?

-Jag vill egentligen inte spekulera i vad Usama känner och tänker, utan det får du fråga honom själv. Men jag tror inte att han menar något illa och mellan oss har det alltid varit positivt. Det har alltid varit många skratt.

Så det brukar skämtas mycket när du möter bin Laden?

-Han är en lite speciell och spontan kille och det är härligt att det finns sådana, tycker jag.

Read Full Post »

Jag har tänkt den här tanken ganska ofta på sistone.
Senast var det efter valet: jag mailade till min vän Micke i Malmö och talade om att jag röstat på centern. Han svarade att han inte kunde förmå sig att rösta på borgarna. Minnet av trean i Brobys första hyreshusområde levde kvar och hindrade honom, trots att han levde ett annat liv nu. Min omedelbara reaktion var avundsjuka: att jag stod utanför en gemenskap där människor jag respekterar och beundrar så självklart tycker sig ingå. Men så är det för mig, så uppfattar jag den bakgrund jag kommer ifrån: jag känner inte igen mig i den verklighetsbeskrivning den socialdemokratiska världsbilden bygger på, där arbetarklass står mot borgerlighet, folket mot de härskande, vi härnere mot dem däruppe eller tvärtom. Min släkt är för blandad för det, alldeles för full av folk som varken skulle platsa i något tänkt underklasskollektiv eller levt upp till något högborgerliga ideal.
Hagströms blogginlägg fick mig att känna något liknande. Egentligen avundas jag den där självklara känslan av att höra till ett lag, även om jag ofta står främmande fr den tillhörighetens manifestationer. Och egentligen betydde fotbollen även för mig en känsla av tillhörighet, över att plötsligt höra till samma värld som den pappa berättade om – vare sig det handlade om hans egna minnen från div V-spelet i Skanör/Falsterbo IF, eller om egendomliga namn (Butti Espling, Stendy Appeltoft) från 50-talets Helsingborgs IF. Det är bara det att den känslan inte hängde ihop med något särskilt lag. I Hästveda, där jag växte upp på 70-talet, fanns det inget allsvenskt lag närmare än tio mil – halva byn höll på Malmö FF, halva på Öster. Min bror, den kände medgångssupportern, höll på Malmö FF eftersom de vann Allsvenskan 1974 (alla hans favoriter, i alla sporter, är de som vann det året – Leksand i ishockey, Ljusdal i bandy, det var en tragedi för honom när Sovjets hockeylandslag upphörde att existera..) Min morfar var MFF-are (sedan 40-talet, då han kom som nyutexaminerad ingenjör från Tyringe till Malmö) och min far av någon anledning HIF-are. Det finns folk på skånska landsbygden som håller på vad som helst – Hasse Mattisson, uppväxt i Husie, berättade för mig att hans pappa var AIK-are! Själv vårdade jag en stillsam kärlek till Trelleborgs FF, då i division 2 eller 3, eftersom jag råkade vara född på stadens BB. Men de gånger jag verkligen känt gemenskap med andra har det handlat om landslaget. Jag vet att landslagsfans är de mest föraktade i supportersammanhang, och jag skulle ha svårt att själv söka mig till Camp Sweden, men jag känner viss gemenskap med de där ansiktsmålade töntarna för att jag tror de är som jag – uppvuxna i Hedemora, Varberg och Flen, långt borta från de stora arenorna där man lär sig att sjunga i 90 minuter och hålla upp banderoller med dödskallar på.
Allt handlar om tillhörighet. Jag skulle också vilja ha ett kollektiv att höra till. Men var hittar jag det, i detta samhälle och vid denna ålder?

Read Full Post »

Older Posts »