Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 september, 2006

Det är snart ett halvår sedan jag läste Nina Björks krönika om Thåströmlåten “Brev till 10:e våningen” i Dagens Nyheter. Sedan dess har hennes ord då och då återkommit för mig, där finns en reflektion som uppenbarligen handlar om mitt eget liv.
En kort resumé: skribenten börjar med att förklara att Thåströms låt har formen av ett brev från en vän som flyttat, till en annan vän som blivit kvar. “Några rader om skribentens nuvarande liv på annan ort. En avslutning med hopp om att ses igen”.

“Samtidigt vet brevskrivaren att förlusten inte är en förlust av någonting värdefullt i objektiv mening. Det är förlust av vinteris på en fotbollsplan; av många timmars väntan på en station; av haschrökande på en balkong. Det finns egentligen ingenting att längta tillbaka till – annat än något som antyds i en bisats. Det går att längta tillbaka till en tid då det fanns ett självklart vi. Det är det som gått förlorat.”

Hennes ord fick mig att fatta en stor del av mitt liv gått åt till att bibehålla detta vi. Jag har på olika sätt verkat för att detta vi ska leva, att inte en dag likt brevskrivaren “tala om att komma hem, om att ta linje 19 ända ut och ställa sig bredvid sin vän – att åter ingå. För att sen med Nina Björks ord bli varse: “det kommer aldrig att gå. Av flera skäl. Aldrig.”
Det som verkligen har fungerat är fotbollen, eller närmare bestämt gemenskapen kring min fotbollsklubb. Här finns ju detta “vi” i dubbel bemärkelse. Dels har vi den vi-gemenskap som uppstår när vänner har en historia tillsammans. Vi talar om människor som under 20 års tid setts inte bara vid högtidliga tillfällen eller när någon sett till att det blir av det där man hela tiden talar om – “vi måste ses”, utan i stort sett varje vecka. Ett spelschema har sett till att deras liv går in i varandras och att de ibland vaknar upp bakfulla tillsammans i någon sportstuga. Att det sedan är en gemenskap som tvingar de inblandade att se en hel del dåliga fotbollsmatcher är en bieffekt som man få stå ut med.
Där finns också ett ännu bredare vi, ett vi som är större än de enstaka vännernas självvalda umgänge. Som supporter till ett fotbollslag har jag en “vi-identitet” som omfattar allt från de elva fotbollsspelarna på en gräsmatta till styrelsegubbar, ungdomsledare och de tiotusentals andra som anser sig ingå i detta “vi”. När de elva fotbollsspelarna vunnit en match är det vi som vunnit. Likaså är de elva fotbollsspelarnas förlust vår förlust. Och det är en gemenskap som inte försvinner med byte av arbetsplats eller skilsmässa. Den finns alltid där att luta sig mot, oavsett vad som händer med livet i övrigt. Och den finns kvar så länge jag vill att den ska finnas kvar.

Det kanske inte ser ut så, men det här är ett svar på blogginlägget “The green, green 3-G-konstgräs of home” längre ned.

Annonser

Read Full Post »

Dagens förbrödring

Mailkonversation från imorse:

Isobel: ”grattis, förresten. och tack. jag blir fan hellre sämst i stan, bara inte aik vinner.”

Magnus: ”Ja nu handlar säsongen om att AIK inte ska vinna.”

Vi är i alla fall ärliga.

Read Full Post »

Trust your feelings, Luke

Jag som trodde att Malmö FF:s problem var att Jari Litmanen var skadad. Sällan har jag sett en man dominera en plan som den julidag när jag såg MFF:s träning bakom Malmö stadion; redan när bollen var på väg mot en medspelare ropade han instruktioner om vad denne skulle göra när han väl fick den. Jag tänkte att det måste vara demoraliserande för ett lag att ha en sådan potentiell ledargestalt i laget och samtidigt hela tiden ha honom skadad; det skulle nästan vara bättre att inte ha honom i truppen alls. Nu har han ju faktiskt varit med ett par omgångar, utan att resultatet blivit så mycket bättre.
Nej, den enda kvarvarande möjligheten är att det vilar en förbannelse över MFF. Kan någon IFK Malmö-anhängare ha lyckats utslunga någon sådan innan de försvann ur Allsvenskan, krossade av Eric Perssons oblidkeliga hat? Kan all den samlade antagonism som Krister och Puskas och Bob lyckades samla på sig under 70-talet ligga kvar som ett slags Kraftens Mörka Sida någonstans? Och vem ska bli den Luke Skywalker som ska träda fram och försona den ljusa och den mörka sidan med varandra?
Kan det vara Behrang Safari?

Read Full Post »

Alla ska med

En av anledningarna till MFF:s miserabla resultat på senare tid är de ständiga skadorna. Det går inte att få kontinuitet i laget hävdar Åkeby som haft över 25 olika spelare på plan i år. För en medgångssupporter som mig låter det som klassiskt pojklagstänk-alla ska med!
Tommy Söderberg hade varit avundsjuk.

Read Full Post »

Dagens Carl von Linné


”Osäkerheten i backlinjen spred sig som en våreld i högt gräs med följd att tänkte spelföraren Dulee Johnson blev felvänd med något av ”fysmonstren” Pétur Marteinsson eller derbyhjälten Sebastian Eguren flåsande i nacken.”

Read Full Post »

Så var det då det här med ”supporterkultur”. Isobel har rätt att väderstreck nog spelar en viss roll – den som håller på Trelleborgs FF, detta det sydligaste av svenska lag, måste av rent överlevnadstekniska skäl förringa publikens betydelse. Men det finns andra saker som får mig att känna främlingskap. Under ett två veckor långt inhopp som krönikör på Expressen i somras hann jag få mail som i tur och ordning anklagade mig för att avsky och med särskild illvilja förfölja Malmö FF, AIK, Helsingborg, Djurgården och Hammarby. (De enda klubbar jag skrev om och vars supportrar inte tyckte jag förföljde dem var Häcken och Halmstad.) När jag skrev att jag tyckte att stämningen blivit råare på Söderstadion sedan jag första gången gick dit 1990 (en observation som jag nog menar att den senare utvecklingen gett viss fog för) fick jag mail som uppmanade mig att hålla käft och förklarade att jag överhuvudtaget inte hade någon rätt att uttala mig om Hammarbys supportrar. På det hela taget påminde det mig om när militanta muslimer bemöter påståenden om att islam skulle vara en våldsam religion med hot om slå ihjäl sagesmännen. Nu känner jag tillräckligt många hammarbysupportrar för att veta att sådana åsikter inte är representativa, men de är tillräckligt vanliga för att jag ska känna mig obekväm.
En annan sak är att tidningarna med tröttsam regelbundenhet tar till överord. När Johan Esk skriver om det ”brinnande helvetet” på Söderstadion undrar jag över hans brist på proportioner och stilkänsla. I förra veckan, när jag cyklade ut till Råsunda för att eskortera hem en 15-årig Black Armymedlem (dotter till en kompis som bor i Småland) efter derbyt mellan AIK och Djurgården slog det mig hur överdriven mycket av rapporteringen är. Grupper av AIK-are och djurgårdare drev förbi varandra mellan tunnelbanestationen och Statoilmacken väster (eller är det öster, Isobel?) om Råsunda utan att någon enda gång se ut att vara på väg att överfalla varandra. Å andra sidan berättade Angelika om hur hennes kompis blivit slagen i nacken under matchen för att han inte sjöng med tillräckligt högt, och om säkerhetsvakten som efter slutsignalen kommit i handgemäng med ett par fans inne på Norra Stå och slagits till marken; mängder med klackmedlemmar hade rusat till för att sparka på honom. Det stod det inte en rad om i tidningarna nästa dag.
Jag undrar hur man ska beskriva en miljö där våld verkar så normalt, och godtyckligt. Men ”ett brinnande helvete” tror jag inte är adekvat.

Read Full Post »

Råsunda 26/9 kl 21.28

De röda bengalblossen har brunnit på Norra läktarens mellansektion.
Speakern påminner om det rådande rökförbudet på Råsundas läktare.
Det vet den som sitter på O´Learys och ser matchen inte om.

Read Full Post »

Older Posts »