Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 28 september, 2006

Tre h�rnor straff
Det sägs att det är tuffa tider för drömmare. Därom vet jag intet men för oss kappvändare är det lördag hela veckan. När nu MFF krampar i allsvenskan gäller det att lyfta blicken västerut, eller vilket väderstreck det nu blir, och byta tuva. Trelleborg är ju i princip garanterade en plats i allsvenskan och matchen mot ÅFF är i det närmaste en formalitet. Så på söndag är det jag som byter halsduk och åker dit.
Det kanske är för sent för en lycklig barndom men en lyckad säsong kan man alltid få till.

Annonser

Read Full Post »

Exklusivt med Zlatan

TRE HÖRNOR STRAFF har fått en exklusiv intervju med högaktuelle Zlatan Ibrahimovic. I egenskap av internationellt respekterad fredspersonlighet som själv är av blandat muslimskt och katolskt ursprung, har ”Ibra”, 25, utsetts till FN:s speciella medlare mellan de båda religionerna i det laddade klimat som uppstått efter påven Benedictus uttalande häromveckan. Zlatan var lycklig och avslappnad när Tre hörnor straff träffade honom på hotellet i Beirut, där medlingarna kommer att äga rum.

Zlatan, hur känns det?

-Det känns bra. Jag är glad att vara här. Jag försöker bara njuta av ögonblicket och flyta med strömmen.

Har du fått speciella instruktioner av FN-chefen Kofi Annan?

-Kofi Annan är en stor ledare och jag tror vi har en gemensam målsättning. Att vinna. Det är bara att köra på och vara sig själv.

Hur reagerade du själv när du fick höra om påvens uttalande?

-Nej, men det har hänt mig så många gånger. Ofta har jag sagt ett skämt och så har det kommit ut på fel sätt. De som inte förstår det… jag vet inte hur jag ska förklara det.

Känner du stor press på dig när du nu ska försöka hindra att ett storkrig bryter ut i Medelhavsregionen?

-Nej, det är ju alltid press från alla håll och det är så många som tycker saker.

Vad har du för tips till svenska ungdomar som också vill bli FN-diplomater?

-Det är bara att träna mycket och vara sig själv.

Zlatan avslutade intervjun med att le sitt berömda Zlatan-leende.

Zlatan Ibrahimovics agent, Mino Raiola, är också nöjd med händelsernas utveckling.

-Zlatan har länge velat ha en större roll i världspolitiken. Han har fått flera erbjudanden att ingå i regeringen i flera framstående länder, men jag kan tyvärr inte avslöja vilka. Det här ser jag bara som första steget av hans karriär.

Zlatans möjligheter att skapa världsfred har dock ifrågasatts av två erfarna diplomater, Radiosportens Ralf Edström och TV3:s Glenn Hysén.
-Att skapa internationella kontakter handlar mycket om känsla, sa Hysén igår. Jag minns när Steve McMahon höll på att strypa mig med min egen slips. Det är sånt som skapar gemenskap. Jag tror inte Zlatan är tillräckligt mogen för diplomati på högsta nivå, han måste växa till sig.
Hysén passade också på att beklaga situationen i världen i största allmänhet.
-Bedrövligt.
Zlatan Ibrahimovic kommer dock att få hjälp på traven i sitt nya uppdrag. I sina förhandlingar med de mest extrema islamistiska grupperna kommer han att få assistens av en av Sveriges mest respekterade diplomatiska krafter, förbundskapten Lars Lagerbäck. Lagerbäck kom hem till Sverige så sent som i torsdags morse, efter ett topphemligt möte med Al Qaida-ledaren Usama bin Laden i dennes kala grotta någonstans i bergstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan. Tre hörnor straff nådde Lars Lagerbäck och bad honom beskriva tonen i samtalet med bin Laden.

-Det var sansat och positivt, så att det var inga problem.

Efter mötet med dig har bin Laden framträtt i en videoinspelning på Al Jazeera där han bland annat säger att ”korsfararnas påve ska betala för sin skymf mot profeten genom att huggas i små, små stycken av de trognas svärd.” Hur tolkar du det uttalandet?

-Jag vill egentligen inte spekulera i vad Usama känner och tänker, utan det får du fråga honom själv. Men jag tror inte att han menar något illa och mellan oss har det alltid varit positivt. Det har alltid varit många skratt.

Så det brukar skämtas mycket när du möter bin Laden?

-Han är en lite speciell och spontan kille och det är härligt att det finns sådana, tycker jag.

Read Full Post »

Jag har tänkt den här tanken ganska ofta på sistone.
Senast var det efter valet: jag mailade till min vän Micke i Malmö och talade om att jag röstat på centern. Han svarade att han inte kunde förmå sig att rösta på borgarna. Minnet av trean i Brobys första hyreshusområde levde kvar och hindrade honom, trots att han levde ett annat liv nu. Min omedelbara reaktion var avundsjuka: att jag stod utanför en gemenskap där människor jag respekterar och beundrar så självklart tycker sig ingå. Men så är det för mig, så uppfattar jag den bakgrund jag kommer ifrån: jag känner inte igen mig i den verklighetsbeskrivning den socialdemokratiska världsbilden bygger på, där arbetarklass står mot borgerlighet, folket mot de härskande, vi härnere mot dem däruppe eller tvärtom. Min släkt är för blandad för det, alldeles för full av folk som varken skulle platsa i något tänkt underklasskollektiv eller levt upp till något högborgerliga ideal.
Hagströms blogginlägg fick mig att känna något liknande. Egentligen avundas jag den där självklara känslan av att höra till ett lag, även om jag ofta står främmande fr den tillhörighetens manifestationer. Och egentligen betydde fotbollen även för mig en känsla av tillhörighet, över att plötsligt höra till samma värld som den pappa berättade om – vare sig det handlade om hans egna minnen från div V-spelet i Skanör/Falsterbo IF, eller om egendomliga namn (Butti Espling, Stendy Appeltoft) från 50-talets Helsingborgs IF. Det är bara det att den känslan inte hängde ihop med något särskilt lag. I Hästveda, där jag växte upp på 70-talet, fanns det inget allsvenskt lag närmare än tio mil – halva byn höll på Malmö FF, halva på Öster. Min bror, den kände medgångssupportern, höll på Malmö FF eftersom de vann Allsvenskan 1974 (alla hans favoriter, i alla sporter, är de som vann det året – Leksand i ishockey, Ljusdal i bandy, det var en tragedi för honom när Sovjets hockeylandslag upphörde att existera..) Min morfar var MFF-are (sedan 40-talet, då han kom som nyutexaminerad ingenjör från Tyringe till Malmö) och min far av någon anledning HIF-are. Det finns folk på skånska landsbygden som håller på vad som helst – Hasse Mattisson, uppväxt i Husie, berättade för mig att hans pappa var AIK-are! Själv vårdade jag en stillsam kärlek till Trelleborgs FF, då i division 2 eller 3, eftersom jag råkade vara född på stadens BB. Men de gånger jag verkligen känt gemenskap med andra har det handlat om landslaget. Jag vet att landslagsfans är de mest föraktade i supportersammanhang, och jag skulle ha svårt att själv söka mig till Camp Sweden, men jag känner viss gemenskap med de där ansiktsmålade töntarna för att jag tror de är som jag – uppvuxna i Hedemora, Varberg och Flen, långt borta från de stora arenorna där man lär sig att sjunga i 90 minuter och hålla upp banderoller med dödskallar på.
Allt handlar om tillhörighet. Jag skulle också vilja ha ett kollektiv att höra till. Men var hittar jag det, i detta samhälle och vid denna ålder?

Read Full Post »