Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 29 september, 2006

Vi går på galapremiär!

-Det är en mycket viktig film. Den beskriver verkligheten för en vanlig svensk kille som samtidigt är fotbollsstjärna. Vi lever i ett samhälle, där alltfler vanliga killar blir fotbollsstjärnor, och sådana frågor är jag och mina vänner upptagna av att diskutera.

Så beskrev Filminstitutets VD Cissi Elwin svensk films nya storsatsning, ”Jag har saknat dig, Borås”, som bygger på landslagsstjärnan Anders Svenssons liv. Filmen, där Svensson spelas av Shanti Roney, hade galapremiär inför en begeistrad publik i Borås (var annars?) på torsdagkvällen och TRE HÖRNOR STRAFF var naturligtvis på plats. Det är en gripande skildring av en svensk kille som hamnar i en stentuff utländsk miljö (ingen kan tro att scenerna i Southamptons nergångna slumkvarter och hippa lyxrestauranger i själva verket alla är filmade i Trollywood…) och håller på att gå under på kuppen. Särskilt scenerna när Anders plågas av den sadistiske engelske managern (Peter Stormare), vantrivs på kokainorgierna i Southamptons omklädningsrum eller överges av den danska fotomodell han förälskat sig i (Paprika Steen) är närmast outhärdliga i sin påträngande realism. Desto större blir lättnaden när Anders, som under en nattlig vandring i ett regnigt Southampton förgäves försökt hitta en tacorestaurang, plötsligt känner en hand på sin axel – det är Elfsborgstränaren Magnus Haglund (Jakob Eklund), som snart övertalar Anders att lyssna till sitt hjärta och följa med hem till Västergötland.
Därmed är förstås inte allt frid och fröjd. Anders får snart nya bekymmer att tampas med, när han manövreras bort ur landslaget av den outhärdlige Stureplansglidaren Kim Källström (Alexander Skarsgård). I ytterligare en oförglömlig scen finner vi honom ensam på en nersläckt träningsplan i Tyskland, där han står orörlig med en boll vid fötterna och stumt tänker över sin framtid. Då hörs plötsligt en röst viska orden: ”Är du sugen?” Det är lagkamraten Henke Larsson (Fares Fares) som på detta sätt påminner Anders om hans karriärs största ögonblick, frisparksmålet mot Argentina i VM 2002. ”Ja, jag är sugen”, svarar Anders, sätter bollen i mål, och i nästa ögonblick ser vi honom ligga jublande på knä i gräset, precis som han gjorde den gången i Japan. Henke håller därefter ett gripande litet tal om vikten att följa sitt hjärta och sätta sin familj och sin hembygd före framgången.
Filmen är sponsrad av Taco Bar, har regisserats av Rikard Hobert, och är den första i en serie filmer som med utgångspunkt från de Tio Budorden skildrar svenska fotbollsspelares liv (”Jag har saknat dig, Borås” bygger på det tionde – ”Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej helle till något annat som tillhör din nästa.”). Nästa film, ”Farväl, Finflo”, med Rolf Lassgård i huvudrollen som Tomas Brolin, är redan under inspelning.
Fotbollstemat har överhuvudtagit varit ofta återkommande i höstens svenska kulturliv. Dramaten sätter snart upp ”Arbetarklassens absolut sista hjälte” som är skriven av Peter Birro, regisseras av Stig Larsson och handlar om Teddy Lucics liv. Pjäsen beskrivs som ”en vredgad, burlesk, tragisk och vansinnigt rolig föreställning om en äkta rebell från gatan.” Dessutom utkommer i dagarna Alexander Ahndorils dokumentärroman ”Tränaren” (Albert Bonniers förlag) om en vecka i Nanne Bergstrands liv. TRE HÖRNOR STRAFF återkommer naturligtvis med recensioner och bevakning.

Annonser

Read Full Post »

Jodå. Jag erkänner. Jag har vrålat, med tårar i ögonen och sönderskrikna halsmandlar, att vi kräver mer än så. Mer än elva mot tio-förluster mot såväl Helsingborg som Kalmar FF, mer än väldigt bra träningar, mer än hedersamma uddamålsförluster mot Solna fucking AIK. Mer än att komplett utspelade nästan gå vidare till tredje kvalomgången i Champions League på ett tursamt bortamål mot ett lag man inte kan uttala i ett land man inte kommer ihåg.

Jag har förstått att sådana känsloyttringar är brott i paritet med barnarov och tecken på allt det som är sjukt i fotbollen, samhället och sannolikt även livsmedelshanteringen till den snacksbuffé Djurgårdens IF erbjöd VIP-besökare i matchen mot Ruzomberok.

Men jag har gjort det i alla fall.

Vad jag däremot inte gjort är stämt upp i allsångstrallade avgångskrav. Inte för att jag haft alltför ömma känslor för herr Jonevret. Han må ha vunnit oss ett guld, men någon Sören eller Zoran är han inte. Precis som en Markus Johannesson har han ibland gjort sitt jobb, ibland inte, men inte sjunger vi upp honom till nummer hundra ens de bra dagarna. Däremot har jag inte riktigt vetat vad hans avgång skulle göra bättre.

Var det hans beslut att sparka den mentale tränaren? Var det hans beslut att ge fystränaren så dåligt betalt att han valde gå över till AIK? Var det han som köpte fjortonmiljonersmannen som enligt uppgifter spelar så dåligt för att han tillbringar nätterna med att hänga på MSN och längta efter sin tjej? Var det han som valde att anställa två andretränare som är så mentalt lika honom och varandra att de skulle kunna vara omslagspojkar för ett uppslagsverk om den svenska konsensusandan?

Jag vet inte vad jag tycker om Anders Grönhagen. Visst låter det vackert i en tid av modernitetens kommersialistiska dominans med tre tränare som alla på olika sätt förkroppsligar klubbhjärta och verkligt känslomässigt engagemang. Grönhagens järnkaminer ligger verkligt fint i munnen.

Men kan han utmana spelarna att bli bättre? Kan han få dem att lyfta sig över sig själva, kan han provocera fram den vinnarinstinkt som ledde till fyra serievinster på tjugohundratalets sex första år? Jag vet vad jag hoppas. Men jag vet faktiskt inte vad jag tror än.

Read Full Post »

Det begränsade intellektet kan som vanligt bara stumt böja sig inför SvD:s Jan Majlard och hans strålande geni. Hur rätt hade inte chefredaktör Lena K Samuelsson när hon häromåret påpekade att Majlard skapat ett ”alldeles eget språk”?
Se bara denna mening ur dagens krönika: ”Det vildsinta vevandet runt mittbacken van Buyten och den efterföljande stämplingen mot Schweinsteiger illustrerade båda överloppsgärningar.” (min kursivering) En mer konventionell skribent hade kanske skrivit att det vildsinta vevandet ”var” en överloppsgärning, eller att det illustrerade något fenomen, troligen en mental defekt hos Zlatan Ibrahimovic (vars förefintlighet resten av artikeln, enligt min ringa fattningsförmåga, syns vilja påvisa).
En parallell innovation finner vi längre fram, där vi läser: ”Roberto Mancinis menande finger mot huvudet efter att engelske domaren Stephen Bennet (dömer Sverige-Spanien i EM-kvalet) halat upp det röda kortet beskrev inget lämplighetsintyg från sidlinjen.” (Min kursiv igen) Vi beundrar här dels den subtilt insmugna parentesen, som på ett intrikat sätt stagar upp en meningsbyggnad som annars hade hotat att bli alldeles för banal och lättviktig. Men vi noterar också hur Mancinis finger inte ”beskrev något lämplighetsintyg”, där den försiktige (om hans ens vågat sig på denna djärva liknelse) kanske skulle ha skrivit att fingret inte ”såg ut som” något lämplighetsintyg, alternativt att det inte ”beskrev någon mot Zlatan vänligt stämd sinnesstämning hos Mancini”.
Vi noterar slutligen hur prosan blir postmodern och lekfullt självkommenterande när Majlard (under sken av att kommentera Zlatan Ibrahimovics spelsätt) fortsätter: ”Det är som om Zlatans snabba bollbehandling krånglar till förutsättningen istället för att förvalta det öppna läget. Det enkla blir svårt.” Betraktaren blir ett med sitt ämne. Man flämtar av beundran.

Read Full Post »