Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2006

MFF:s ledning har iklätt sig säck och aska för att blidka sura supportrar efter den miserabla säsongen. Nu ska även de lokala sportskribenterna kompenseras. Inför nästa säsong lovar klubben att värva med tanke på rubriksättare och krönikörer.
Det första steget blir att värva Fredrik Björk från HIF, meddelar Hasse Borg.
– Vi tycker att det var mer stuns i skriverierna när vi hade både Skoog och Tobias Grahn (numera Odense) på plan. Nu hoppas vi att Nicke kan komma tillbaka och att kombinationen med Björk ska ge redigerarna något att bita i. Häckens Johan Lind och Jesper Ljung är också högintressanta.
Innebär det en öppning för forne storbacken Mikael Roth (IFK Norrköping)?
– Nädu, så roligt ska vi inte ha.

Read Full Post »

Silly season (2)

De närmare omständigheterna kring Djurgårdens eventuella nyförvärv är fortfarande höljda i dunkel. Nye tränaren Siggi Jónsson sägs vara missnöjd med de ”förvekligade” tendenser han funnit i den nuvarande truppen och inbjöd därför landsmännen Egill Skallagrímsson och Gunnlaugur Ormstunga Illugason för att provträna på Kaknäs. Den första presskonferensen med de båda på svensk mark måste dock avbrytas, när de isländska spelarna tyckte sig ha fått ohöviska frågor.
-Fåfäng tunga är mans bane, sa Skallagrímsson till Sportbladets utsände.
I det påföljande tumultet omkom såväl denne som flera andra medlemmar av Sveriges sportjournalistkår, något som vi på TRE HÖRNOR STRAFF naturligtvis är de första att beklaga.

Read Full Post »

To be or not to be

Det är inte bara silly season, utan också Royal League season. Och därmed också debatt om RL. Man frågar mig, den ende Tre hörnor straff-bloggare med sympatier för ett lag som är med i turneringen, vad jag tycker om det hela.

Ja, den är ju betydligt intressantare om man är med, det är lätt att konstatera. Mitt intresse för spektaklet har varit betydligt större de två senaste säsongerna än premiäråret. Men jag ska försöka bortse från det rent personliga (vilket förvisso är svårt då det är klubbpassionen som är den största drivkraften i mitt fotbollsengagemang) och formulera några funderingar.

Mitt huvudargument för Royal League brukar vara att man ändå spelar ett antal träningsmatcher under vintern – och att det då inte är någon nackdel att de omvandlas till tävling med pengapriser, tevesändningar och större publiksiffror. Det här argumentet faller lite för Hammarbys del eftersom vi denna gång spelar fem av de sex gruppspelsmatcherna i nov-dec – en tid på året då man knappast kör några träningsmatcher.

Royal League är än så länge en rätt skör skapelse. Försvinner tevepengarna kommer det knappast att vara intressant för klubbarna att delta. Jag tror ändå att man ska ge turneringen några säsonger till. Det finns uppenbara nackdelar med vinterspelet – en är att det inte riktigt funkar med ”utanför säsongen-spel” när två ligor spelar vår-höst och en höst-vår med matcher betydligt längre in i vintern. En annan är givetvis att klimatet i Sverige-Norge inte är lämpligt för vinterspel. Men detta är ju faktiskt något som kan vändas till fördel, tvingar Royal League fram bättre arenastandard med eluppvärmda planer är något i stället vunnet.

I grunden gillar jag idén att försöka höja statusen på serieplaceringarna under guldet. Blir Royal League något som etablerar sig på allvar kommer fler klubbar att ha något att kämpa för i slutet av säsongen. Jag tror också på argumentet att det internationella spelet fungerar som en skola för kommande uppgifter, i serien och i europeiska cuper. Jag talade vid något tillfälle med ”the bad boy from beddinge”, också känd som MFF-historiker, om att spela i gamla Tipscupen. Han hävdade på fullt allvar att sommarspelet mot centraleuropeiska mittenklubbar hade härdat MFF och bidragit till lagets starka 70-80-tal.

Read Full Post »

TRE HÖRNOR STRAFF har lagt örat till marken och kan stolt presentera de hetaste ryktena från transfermarknadens mest underjordiska labyrinter.

Rutin från de fina salongerna är vad allsvenska nykomlingen Brommapojkarna mest av allt lider brist på. Sådan finns också i rikt mått hos den som enligt ryktena blir deras mest spektakulära nyförvärv, liberoveteranen Sverker Åström, som efter en lång och distingerad karriär nyligen lämnade senaste klubb efter en uppmärksammad tvist med lagkamraten Olle ”Mellberg” Palmlöf. Hos BP är man övertygad om att Åström har mycket kvar att ge.
-Vi ser Sverker som en fadersgestalt för de unga killarna, en som kan fostra dem i omklädningsrummet, säger tränare Claes Eriksson. Vi är säker på att han är rätt man för oss. Och han verkar tycka detsamma, han tände till så fort han fick höra klubbens namn.

I Gefle har succétränare Per Ohlsson efter två säsonger i Allsvenskan förutsett risken att laget med Sveriges mest rigoröst välplanerade taktik kan bli för förutsägbart. Med Kalmar FF:s brasilianska inslag som förebild kommer Gävleborgs stolthet, efter vad TRE HÖRNOR STRAFF erfar, nästa år ställa upp med tre av landets mest oförutsägbara personligheter – hårde targetspelaren Örjan Ramberg, mittfältsdynamon Mikael Persbrandt och allroundfenomenet Thorsten Flinck. Ramberg har nyligen avtjänat sex månaders avstängning för att under en vänskapsmatch ha skallat fem medspelare och materialförvaltaren, medan Persbrandt å sin sida varit invecklad i en juridisk fejd med tidningen Expressen, som påstått att han varit tvångsintagen på behandling hos idrottspsykologen Johan Plate. Vad slutligen Flinck beträffar har han fram till nu varit klubblös och umgåtts med planer att anmäla sig själv till division 7.
-Det finns inget i reglerna som hindrar mig från att ställa upp ensam på plan, säger han till TRE HÖRNOR STRAFF. Jaså, det finns det? Man kommer att göra undantag för mig, jag kommer underifrån. Men kanske ställer jag ändå upp för Gefle.

På charmiga Stockholms Söder surrar ryktena om en ny storhetstid för Hammarby, sedan teamet bakom succévärvningar som jugoslaverna Bogic Popovic och Dragan Vasiljevic och legendariske islänningen Pétur Björn skridit till aktion på nytt. I TRE HÖRNOR STRAFFS öra har en liten fågel viskat att två stekheta nyförvärv är på ingång. Den ene är Kärrtorps Lars Ohly, som spelat tillsammans med nästan varenda svensk toppspelare som existerar, och den andre är en man med meriter från i stort sett alla europeiska topplag, skånska esset Björn Ranelid som dessutom innehar världsrekordet både på 100 meter och 110 meter häck.
-Björn har pratat in en liten snutt på kameramobil där han berättar lite grann om allt han har åstadkommit i livet, säger Hammarbys värvningsansvarige Thomas Andersson, och det ser mycket bra ut. Vi får honom dessutom billigt, de får Paulinho och Max och några hundra tusen, det är allt.

Allsvenska silvermedaljören AIK kommer slutligen, efter vad som berättats för TRE HÖRNOR STRAFF, att vända sina blickar mot andra sidan Atlanten. Det är den amerikanske collegespelaren Leonard Zelig som är aktuell.
-Han är som gjord för min taktik, kommenterar tränaren Rikard Norling i ett kort pressmeddelande.

Vi återkommer snart med nya heta tips!

Read Full Post »

Tre icingar matchstraff

(VARNING! Nedanstående post innehåller stillsamt gyckel med andra skribenter! Läsare som uppfattar detta som mobbning, utövande av härskartekniker el. dyl. rekommenderas att stänga av datorn eller läsa i målsmans sällskap!)

Från skidåkning utökar TRE HÖRNOR STRAFF nu sitt bevakningsområde till att innefatta ytterligare en vintersport, nämligen den på sina håll så populära ishockeyn. Om denna idrott skriver nämligen ”Keb” Eriksson, den förträfflige krönikör på Gefle Dagblad (www.gd.se) som vår högt uppskattade korrespondent ”kanje” har tipsat oss om. Redan vår första bekantskap med Kebs penna, en skildring av ishockeylaget Brynäs möte med ett rivaliserande manskap från Luleå, levde upp till högt ställda förväntningar. Kebs register visade sig kort sagt omfatta de flesta skiftningar och nyanser av pekoralistens repertoar, från det helt egenuppfunna uttrycket (”Sedan kom de individuella misstagen. Ja, sanningen att säga i en enda hoper rad…”) till den antiklimaktiska analysen (”Norrbottningarna var inte bara piggare och initiativrikare på alla håll och kanter – utan de var helt enkelt bättre på nästan allt.”). Keb odlar också pekoralistens instinktiva förmåga att aldrig någonsin slösa bort en poäng genom att bara nämna den en gång, istället för att hamra in den i läsarens huvud:

Ja, osäkerheten verkade även sprida sig till Boorken i båset – som blev obeslutsam även han och aldrig tog den time out som de flesta väntade skulle komma när framför allt 1-2-baklängesmålet kom så snabbt efter Micke Renbergs kvitteing till 1-1.
Det mål som definitivt vände matchen och som sved mest för den förlorade coachen var 1-1.
Boork:- När vi fick ledningen efter att inte alls ha spelat bra, var det svagt av oss att inte avstyra 1-1. Markeringen brast totalt framför mål-Sperrles kasse.
Det var ett mål som aldrig skulle ha fått komma. En rejäl kalldusch.

Man kan inte annat än beundra den malande rytmen i det där ständigt upprepade ”1-1”.
Men framför allt besitter Keb den odefinierbara känslan för hur en helt normal mening med hjälp av en liten men betydelsefull ändring kan bli pekoral. Som i följande stycke: ”Sanningen är också den att brynäskillarna inte alls var med i matchen i första perioden. Inte ens då, om man så säger [vår kursiv]”. Läsaren håller säkert med om att det där lilla tillägget gör hela den skillnad mellan det löjliga och det sublima kejsar Napoleon brukade tala om.

Vi vill dock hävda att även Kebs rival på Svenska Dagbladet håller fanan högt. Följande mening ur dagens Jan Majlard-krönika om det kommande OS i Peking kan lätt misstas för en jämförelse mellan svenska religionsriktningar på 1800-talet, men beskriver hur krönikören under en semester i New York bevittnar en demonstration utförd av förföljda Falun Gong-medlemmar från Kina – varvid nämligen ”protestanternas stillatigande sorg gjorde kontrasten till vårt eget frisinnade semesterfirande än värre.” Längre fram får vi veta att det för vår frisinnade krönikör känns tröttsamt ”att idrotten alltid ska klä skott i påbud om bojkott” samt delges slutligen en distinkt sammanfattning av hela den utrikespolitiska problematiken: ”Frågan om det är bättre att samarbeta med en diktatur än att bojkotta den formulerar min kluvenhet när det gäller Kina. Mitt enda besök i hårda Hongkong gav ingen mersmak till skillnad från tidigare stopp i timida Thailand.”

Dock, adjektiv, bildspråk och liknelser är inga lätta saker. För veckans lektion i effektiv metaforik vänder vi oss från utrikespolitik till inrikespolitik, från hårda Hongkong och timida Thailand till de 14 ”unga socialdemokratiska riksdagsledamöter” som gemensamt undertecknar inlägget med rubriken ”Ge unga fasta jobb och rätt till heltid” på LO-Tidningens debattsida. Där lyckas de med bedriften att på de inledande två meningarna blanda inte mindre än tre metaforer:

Många ungdomar som står i startgroparna för att börja sitt vuxenliv blir kvar på ruta ett utan möjlighet att skaffa egen bostad, bilda familj eller kanske ens att skaffa sig ett eget mobilabonnemang. Den stora bromsklossen är att de inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden.

Åtminstone en sportliknelse. Vi gör vad vi kan för att hålla oss till ämnet.

Read Full Post »

Lite mer om Anja Gatu

Jag tycker verkligen att den här fadersstoltheten är vacker.

Read Full Post »

Jag gick förbi Stockholms Stadion med barnvagnen. De hade rullat ut målen och ställt dem vid järnstaketet mot Drottning Sofias väg. Vissna löv hade fallit ner från träden runtomkring och lagt sig tillrätta i nätmaskorna. Jag tänkte tre saker:

1) Fan vad stora fotbollsmål är egentligen.

2) Hans van der Meer skulle ha älskat den här scenen. Nån som inte har sett hans fotobok, ”Spelplats Europa”? Den innehåller matchbilder från Europas lingonserier, från en plan omgiven av bildäck långt ut på den rumänska vischan eller en med rader av belgiska tegelhus i bakgrunden, alltid med samma ödsliga stämning som finns i ett par bortrullade fotbollsmål. Skaffa den genast!

3) Ni kan tjata hur ni vill om Royal League, Silly season och La Liga. Fotbollssäsongen är slut nu. Det måste till en paus, det måste till en naturlig cykel av död och återfödelse för att man ska kunna upprätthålla intresset. Så är det för min del i alla fall.

Read Full Post »

En mun grus åt snöripan

Vi ber om ursäkt för att vi byter ämne, men vi känner att vi måste följa vår favoritepiker, SvD:s J.M., i spåren. Det är en uppmärksam läsare som mailat in följande målande beskrivning av Charlotte Kalla:

”Som en snöripa for hon in i skogen. Till skillnad från den jagade fjällfågeln, som jag i går passerade flera exemplar av på min väg norr om polcirkeln, hade Kalla inte precis tid att stanna upp och äta grus för att understödja matsmältningen. Hennes energiska åkstil och tryck i synkroniseringen mellan stavar och pjäxor värmde i den kalla och gråmulna dagen. Kalla utstrålade en kraft som hämtad från närbelägna Porjus. Vid närmare eftertanke liknade hennes framfart mer harens språng än ett flygfäs flaxande.”

Det finns, som vanligt när man konfonteras med stor litteratur, inget att tillägga. Jo, kanske skulle något sägas om dagens referens till ”den gamla poprefrängen Should I stay or should I go?”. Vad säger ni gamla Clashfans i publiken? Liknar den formuleringen en hares språng eller ett flygfäs flaxande?

Read Full Post »

A clockwork orange

Jag bläddrar i antropologen Desmond Morris ”Fotbollsfolket”, en födelsedagspresent från Hagström som jag inte kommit mig för att öppna än, fast det var två månader sen jag fyllde. (Förlåt, Msgnus, men du har två barn själv och du vet hur det är!) Särskilt fastnar jag för resonemanget om tröjfärger. Morris driver tesen att fotbollströjor fyller samma funktion som färgerna hos farliga djur: ”De sänder ett omedvetet budskap som säger: ‘Jag är utan fruktan – jag är inte rädd att visa mig.” Av den anledningen tycker Morris att det är konstigt att de gula och brandgula färger som så ofta förekommer hos farliga djur inte är vanligare bland fotbollsspelare. Hans förklaring är att färgen gult i engelskspråkiga länder associeras med feghet. Den brandgula färgen har däremot en annan nackdel – ”Det är en mellanfärg – halvvägs mellan gult och rött. Alla mellanfärger är illa sedda hos fotbollsfolket, precis som alla bleka nyanser av rena färger (som blekblått, ljust rosa osv). Det tycks som om mellanfärgerna har en psykologisk nackdel som tyder på ‘obeslutsamhet'”
Allt detta skrevs för många år sen, innan de vackra tröjor som Isobel postade i förra veckan såg dagens ljus. Ändå hittar vi kanske här förklaringen till att det holländska landslaget aldrig riktigt fått de framgångar deras begåvning borde berättigat dem till. Och till att Malmö FF, i ljusgrå bortdräkt, lyckades falla igenom så katastrofalt mot Gefle. Framför allt förstår vi nu varför guldet vanns av det där gultröjade laget från Sjuhäradsbygden. Vem kan stå emot en Anders Svensson som stormar fram och sänder ut budskapet: ”Jag är utan fruktan – jag är inte rädd att visa mig”?

Read Full Post »

Vi som intresserar oss för landslagsfotboll verkar inom kort få ytterligare ett lag att ägna vår uppmärksamhet. Enligt senaste When Saturday Comes har Gibraltar (27 000 invånare, eller lika många som Vetlanda kommun) gott hopp om att få sin inträdesansökan till Uefa godkänd. Uefa har avvisat tidigare propåer, av det småskurna skälet att Gibraltar inte är självständig stat och FN-medlem, men gibralteserna (eller vad fan de kallas) har gått till ”The Court of Arbitration for Sports” (CAS) i Lausanne och fått deras backning, med hänvisning till att Nordirland, Wales, Färöarna och andra icke-suveräna stater ändå får ha med sina fotbollslag i VM- och EM-kval. Uefa är därmed redo att släppa in Gibraltar, men det återstår att övertyga spanjorerna – Spanien erkänner fortfarande inte britternas ockupation av den strategiska klippan, som nu har pågått sedan den 1704 stormades av brigad engelska och holländska marinsoldater under befäl av prins Georg av Hessen-Darmstadt.

Nu kan man ju fråga sig hur rimligt det är att ytterligare ett Vetlanda kommun ska göra Andorra, San Marino, Liechtenstein och Färöarna sällskap i ett redan nertyngt landskampsschema. Det är märkligt att tänka sig att Sverige behövde fyra kvalmatcher för att ta sig fram till VM 1970 och 1978; idag, när Uefa har 52 medlemmar (Gibraltar inte medräknat) måste det till tolv stycken. Många har därför argumenterat för att de mindre nationerna ska tvingas genomgå någon sorts preliminärkval. Å andra sidan måste en del av skulden för sakernas nuvarande tillstånd placeras på de regionala förbunden själva, som verkar vilja ha så många tävlingsmatcher som möjligt att sälja tv-rättigheter till. Till nästa EM-slutspel ska 14 platser fördelas mellan 52 nationer; egentligen finns det inget skäl att ha 7 grupper fördelade på 7 eller 8 lag, utan man skulle minst lika gärna, om man verkligen var intresserad av att minska matchantalet, kunna ha 14 grupper med tre eller fyra lag i varje och där bara segraren gick till EM. Sportsligt skulle det kanske bli orättvist på ett annat sätt, eftersom lottningen skulle få mycket större betydelse (Sverige skulle, enligt nuvarande seedning, hamna i en trelagsgrupp mot Lettland och Island, men förmodligen skulle varje grupp i realiteten bli en uppgörelse mellan högst två lag), men det skulle samtidigt ge 6 eller 8 kvalmatcher istället för 12-14.

Det verkar dessutom som om ryktena om landslagsfotbollens död är en smula överdrivna. I fallet Abdelmajid Oulmers, där den belgiska klubben Charleroi med megaklubbsföreningen G 14:s uppbackning stämt FIFA på 615 000 euro för att deras marockanske landslagsman kom tillbaka skadad från ett landslagsuppdrag har Europadomstolen visserligen avgett det preliminära domslutet att fotbollen inte står utanför EU:s arbetslagar (vilket Sepp Blatter slugt hävdat, eftersom Fifa har sitt högkvarter i Schweiz). Följaktligen är det inte orimligt för en klubb att söka ersättning för att deras anställde skadats medan han, avlönad av klubben, (därtill, dessutom, nödd och tvungen enligt Fifas:s lagar) utfört uppdrag för en annan arbetsgivare. Ändå har G14 bestämt sig för att söka uppgörelse utanför rätten ett år innan fallet kommer upp, något som When Saturday Comes tolkar som tvivel på den egna saken. G14:s talesman Thomas Kurth hävdar dessutom att ”det aldrig kan bli tal om att nationella förbund ska betala klubbarna när spelaren är hos sitt landslag”, vilket är den skräckbild som hittills målat upp (SvFF skulle till exempel omöjligen kunna betala den lön Fredrik Ljungberg har hos Arsenal, och än mindre Islands Fotbollsförbund den Eidur Gudjohnsen har hos Barcelona). Istället hävdar han att klubbarna borde ha rätt till någon form av försäkring mot att deras spelare återvände justerade, något som även för en landslagsfotbollens svurne vän som jag faktiskt låter rimligt. Faktum är ju att organisationer som Uefa och Fifa drar in stora pengar på landslagsturneringar (och, som vi har sett ovan, gärna låter dessa turneringar svälla ut över det sportsligt rimliga). Om de, snarare än fattiga nationella förbund som Islands, står för någon form av skadeförsäkring för klubbarna skulle ingen kunna ha något att invända. Då skulle hela denna fråga, som fått så apokalyptiska dimensioner, faktiskt kunna ges en rimlig lösning.

Read Full Post »

Older Posts »