Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2006

Nyårs-CD:n är bränd. Jag fick med ”Soldier’s Joy” med Nitty Gritty Dirt Band, ”Muskrat Ramble” med Louis Armstrong, ”Whipping post” med Allman Brothers, ”Joy” med Lucinda Williams och den oumbärliga ”Islands in the stream” med Dolly Parton och Kenny Rogers. Jag fick också med ”Jag tror jag är kär” med Bob Hund, andraspåret på CD-singeln ”Nu är det väl revolution på gång” och den låt som just nu gör mig gladast när jag lyssnar på den. Fick någon fotboll mig att känna mig så i år? Ja, Fredrik Ljungbergs mål på Paraguay och så det där otroliga 2-0-målet mot Spanien. Men det är som med fotboll som med musik, jag hinner inte ha koll längre, det finns ingen chans att se alla matcher, läsa alla bloggar och följa alla rykten. När folk snackar om Zlatans matcher i Inter känner jag mig lika out of it som när jag ser all musik de rekommenderar på Rootsy. Hur fan hinner de?
Jag vet inte. Bara för att så ska vara tänkte jag ändå räkna upp DE BÄSTA BÖCKER JAG HAR LÄST I ÅR SOM JAG INTE HADE LÄST FÖRR. De är

Memoirs av Kingsley Amis, som nog kvalar in som den roligaste bok jag läst genom alla tider.

I married a communist och Everyman av Philip Roth, som för att använda ett slitet ord är de mest gripande böcker jag läst på länge. Det som imponerar på mig är Roths förmåga att berätta en historia helt genom tillbakablickar, utan mycket dialog, och ändå hålla farten uppe hela tiden. Hemligheten? Stil. Prosa. Alla journalister borde läsa dem, för Roths ämnen är i grunden realistiska: hans syften är att berätta om människor som skulle kunna ha funnits. Det fanns en tid när litteratur och journalistik befrukatade varandra och den tiden borde komma igen.

The year of magical thinking av Joan Didion. Som ovan, fast Didions avlidne make faktiskt har existerat i verkligheten.

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro. Hans sätt att i jagform berätta en historia över berättarens huvud. När jag läste hade jag svårt att bestämma mig: funkar detta eller ej? Kan butlern verkligen berätta allt detta utan förstå vilket intryck det han berättar gör på åhöraren? Jag glömde bort de invändningarna medan jag läste.

Skuggan av ett brott av Helena Henschen. Återigen ett litterärt sätt att behandla en verklig händelse som gjort djupa personliga avtryck.

Moab is my washpot av Stephen Fry. Dito. Självbiografi, till och med.

Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt. Likaså.

Love, poverty and war av Christopher Hitchens. För den briljanta prosan. Störig, spränglärd, subjektiv journalistik at its best. Om Jan Guillou skrev en fjärdedel så bra som det här skulle han ha rätt att kalla sig litterär hantverkare, istället för litterär taylorist.

Ingen fotboll. Varför skriver ingen om fotboll så som Hitchens skriver om Route 66, Didion om sitt långa äktenskap eller Kingsley Amis om litterära kändisar han träffat på? Fråga mig inte.

Bara för att ni ska få ett begrepp om hur lite jag hänger med tänker jag essutom tala om att de tre bästa skivor jag hört i år och inte har hört förr är ”Shotgun Willie” med Willie Nelson, ”Marquee Moon” med Television och ”Just beyond the river” med James Yorkston och The Athletes.

Och så har jag inte mer att säga än att önska alla TRE HÖRNOR STRAFF-läsare ett riktigt

gott nytt år

både fotbollsmässigt och annars.

Read Full Post »

Det är sånt här SvT gör bäst. Förutom en pretentiös speakertext, som gjorde valhänta försök att filosofera om Zidanes skalle på slutet, en saklig och förnuftig krönika över ett sakligt och förnuftigt VM. Det kändes som om den trevade efter den uppenbara dramaturgin – Frankrikes åldrade professionalism, som efter att ha varit hånad och ifrågasatt plötsligt vaknade till och tog över den åldrade professionalismens VM, bara för att i en faktiskt ganska raffinerad dramatisk clou förstöra sig själv med en överloppshandling som var motsatsen till allt vad professionalism heter – utan att komma fram till den, men a la bonne heure. De lyckades faktiskt i ett par sekvenser, utan att använda idiotisk bakgrundsmusik eller rockvideoklipp, ge en uppfattning och precis hur fort fotboll på den här nivån spelas, hur skickliga spelarna är och hur hårt de skjuter.
En annan sak är att den nutida mediala verkligheten gör att en krönika som den här inte kan bli lika auktoritativ längre – SvT har bara kommentatorspår från en bråkdel av matcherna, intervjuobjekten är färre och mer fåordiga (en idrottspsykolog?). Om fåordigheten nu har med SvT att göra: Lagerbäck och Allbäck skulle nog tyvärr ha vaktat sina ord lika mycket var de än var intervjuade. VM-krönikan från 1994, när Kennet Andersson och Tommy Svensson sitter i fåtöljer och avslappnat pratar på om turneringen, känns som den kommer från en annan värld. Synd att SvT följer med i denna mediala onda cirkel genom att förtrytsamt göra ett nummer av landslagsledningens inställning till media före VM – jag vill ha ett omedelbart, totalt och villkorslöst förbud för sportjournalister att på något sätt beröra sina egna arbetsvillkor, eller bedöma de personer de är satta att bevaka för hur de underlättar eller inte underlättar dessa arbetsvillkor. Det är inte deras uppgift.
Men Glenn Strömberg var som vanligt förnuftets röst. ”Med beröm godkänt”, sa han om Sveriges VM-insats. ”Vi spelade mot 50 miljoner träd och 60 miljoner bilar” sa han om åttondelsfinalen mot Tyskland. Well, det var inte så jag kände det, men jag vill inte att Glenn Strömberg ska känna som jag – jag vill att han ska vara just den lugne, sakkunnige mannen, som lindrar mina passioner genom att förklara för mig varför det gick som det gjorde. Jag hör fortfarande hans röst säga ”Se upp för Gerrard!” innan Joe Cole ens har fått den boll han kommer att lyfta över det svenska försvaret och som Gerrard kommer att nicka förbi Isaksson.

Read Full Post »

En av årets julklappar var en dvd med första säsongen av Twin Peaks. Underligt hur denna serie, som kändes som det mest moderna jag någonsin sett när den gick på tv 1990, ohjälpligt var fången i sin tid. De neongröna bokstäverna i vinjetten! Pudelfrisyrerna som alla Laura Palmers klasskamrater ståtar med! Sångerskan på The Roadhouse och hennes läderkeps! Jag tror knappast det kommer att vara samma sak med kvällens VM-krönika. Sommaren 2006 har nog inte kommit på tillräckligt avstånd för att Materazzis tatuerade underarmar ska te sig löjeväckande tidstypiska. Men kanske har den kommit på tillräckligt avstånd för att hela turneringen, och den svenska VM-insatsen i synnerhet ska ha kommit i perspektiv, för att man ska kunna bedöma den utan att den vrålande presskören i bakgrunden ska spela in. Att det är SvT som sänder och Glenn Strömberg som analyserar borde hjälpa till. Skillnaden mot TV4 och Patrick Ekwall är grundläggande. När Strömberg pratar känner man sig som om man hör en vuxen man tala om fotboll istället för en flinande tonåring som har lånat pappas kostym.

Read Full Post »

Fältobservation

Stockholms småbarnsföräldravärld är begränsad. I Vasaparkens parklek såg jag idag, för andra gången denna höst, f d djurgårdsspelaren Johan Wallinder. Med sig hade han denna gång ex-lagkamraten i Örebro och Helsingborg, tillika landslagspensionären Mattias Jonson. Medan Wallinder såg ut som en helt autentisk vasastanfarsa i rock, jeans, randig toppluva och snygg halsduk (och dessutom hördes tillropa en liten flicka med namnet ”Tindra”) var Jonson klädd som vad min bror, vid en beskrivning över telefon, definierade som ”en väktarpappa”. Det innebar khakibyxor, nåt slags ganska tajt vindtygsjacka och tättsittande mössa som dras långt ner över ögonen. Jag placerade mig i närheten av de båda och försökte tjuvlyssna, men hörde bara att de pratade om vilka julklappar de gett folk. Jonson nämnde ett halsband och en stickad tröja. Journalistik, mina vänner, är the art of hanging around.

Read Full Post »

Poängproblematik

All missaktning av folkgrupp eller annan anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller religion ska ådömas straffavgift eller anmälas för bestraffning. Samma sak med föreningar vars supportrar gör sig skyldiga till diskriminerande handlingar. Här kan straffet bli att man får spela en eller fler matcher utan publik och det kan, i exceptionella fall, kombineras med poängavdrag.

Beslutet togs vid representantskapets möte i december, samma möte som också beslöt att utöka Allsvenskan till 16 lag. Jag trodde att den juridiska processen och debatten efter derbyt HIF-DIF fått fotbollen att inse det olämpliga med poängavdrag som bestraffning för en publiks olämpliga uppträdande. Men i stället utvidgar man alltså möjligheterna att bestraffa klubbar med poängavdrag för publikförseelser.

Mina invändningar handlar inte om att rasism på läktare (och plan) inte ska motarbetas. Och jag inser förstås att det är svårt att hitta rätt metod. Men poängavdrag för publikförseelser slår fel. Det finns välkända argument för detta (ett lag ska inte drabbas av åskådarnas idioti osv), men jag lämnar den diskussionen så länge och funderar i stället lite på konsekvenser av poängavdragsregeln.

Låt säga att vi har ett fall av allvarlig publikstörning i Allsvenskans sista omgång. Ska man då vänta med att dela ut pokalen till veckan efter då tävlingskommittén sammanträtt och beslutat om poängavdrag? Med ett antal överklaganden kommer vi att behöva vänta till december innan vi vet vilka som vunnit. Och vilka ska då möta den norska fyran i Royal League?

Nåja, svensk fotboll kanske inte står och faller med det sista problemet. Men på ett avigt sätt är poängavdraget ett sätt att ge publiken alltför stor makt. Vi hade ju faktiskt en situation i år med ett lag vars fans inte ville se sitt lag vinna avslutningsmatchen. Nu gjorde inte djurgårdarna något värre än att jubla när Joakim Sjöhage stötte in 1-0 för Elfsborg. Men ett utökat praktiserande av poängavdrag ger onekligen andra intressanta möjligheter för de som har intresse av att påverka tabellplaceringarna. Man behöver ju till exempel inte enbart bevista sitt eget favoritlags matcher. Säg att antingen djurgårdare/aikare/hammarbyare har intresse av att BP förlorar poäng i någon av de sista omgångarna. Med den utveckling vi ser i dag är det inte alls otänkbart att de trummar ihop 500 man som neutralt klädda ser till att en BP-match på Grimsta slutar i kaos. Tävlingskommittén får då den juridiskt delikata situationen att man inte vill straffa BP eftersom man ”vet” att det inte var deras fans som utgjorde problemet – å andra sidan måste man vara någotsånär konsekventa och döma arrangörsklubbar på liknande sätt.

Till sist; att andra anspelningar (alltså inte missaktning) på nationellt eller etniskt ursprung ska bestraffas måste väl vara ett rent språkligt misstag? Läs den inledande mötesformuleringen igen.
Jag vet att vi har en fotbollsbyråkrati som bland annat försökt styra hur folk reser till matcher och hur de är klädda när de ser på match, och just därför förvånar egentligen ingenting. Men en isländsk flagga i publiken syftandes på att man har en islänning i laget kan väl ändå inte anses skada fotbollen?

Read Full Post »

LARS-ÅKE
av Viktor Rydberg

Midvintermånens sköld är rund,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova på Fotbollförbund
djupt under midnattstimma.
Matchuret tystat sitt tick och tack
snön lyser vit på Statoils mack
snön lyser vit på taken
endast Lars-Åke är vaken.

Står där så grå på planens gräs
grå mot den bruna matta
grunnar, som många vintrar förr,
över vad ej går att fatta
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort
går att ordna och pyssla
går att sköta sin syssla

Går till kontor och förbundskansli
ser dokumentskåp och pärmar
där drömmer Balsom om fysiologi
framför de nersläckta skärmar.
Glömsk av rubriker och avgångskrav
Söderberg drömmer om Solvallatrav
Lagerbäck där breve
drömmer om fotboll på tv

Går till rummet för media och press
ser hur de sova därinne
ser huru ilska och deadlinestress
vikit i murvelsinne
borta från kiv och från lömsk intrig
vandra de fredligt på drömmens stig –
Ekwall i sidenpyjamas
sömnigt med Robert Laul kramas!

Går till läktarn vid Norra Stå
hör hur de grymtar och snarkar
ser hur Firman från AIK
somnat från skrän och från sparkar
Järnkaminer och Bajen Fans
slumrar i sämja där, utan sans,
slumrar i fridfulla högar
glömska av horor och bögar

Lars-Åke smyger sig sist att se
landslagsspelarna kära
länge och väl han märkt att de
hålla hans flit i ära
Barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små –
Chippen och Zlatan snusar
”Sov, mina älskade busar!”

Så har han sett dem, far och son,
slumra i bolstrade sängar.
Fotboll är en sak, men varifrån
fingo de väl sina pengar,
innan han kom att med list i trut
lura av Kentaro sändningstribut?
Gåtan som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tyst är stadion och tyst är strög
fotbollen sitter i väntrum
blott i fjärran ett ”jävla bög”
höres från Solna centrum
Lars-Åke lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra fotbollens ström
undrar varthän den må skvala
undrar vem som må betala

Midvintermånens sköld är rund,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova på Fotbollförbund
gott intill morgontimma.
Matchuret börjar sitt tick och tack
snön lyser vit på Statoils mack
snön lyser vit på taken
endast Lars-Åke är vaken.

God jul, alla läsare, önskar TRE HÖRNOR STRAFF!

Read Full Post »

För Sverige i sidled

Jag är en mjäkig hemmafarsa, så jag får större och större respekt för Daniel Andersson. Hans fru ska börja nytt jobb och hans ettåring skolas in på dagis: då lämnar han återbud till landslagsturnén i Sydamerika. Skönt med en elitfotbollsspelare som inte agerar som om allt annat i världen är betydelselöst. Undrar om storebror Patrik hade gjort likadant?

Read Full Post »

Jag tänkte jag skulle ha nyårsfest här hemma. 25 000 människor hade jag tänkt bjuda in och mellan 100 och 300 spänn tänkte jag ta för biljetten. Jag räknar med att folk kommer att röja i trappuppgången, pissa i portarna bredvid och sabba lite allmänt här i kvarteret, men vadå, det är ett samhällsproblem.
Vi har snackat om det lite grann tidigare här på bloggen, fotbollens benägenhet att se sig som samhällsnyttig verksamhet när det passar och hävda sina specialintressen när så är bekvämast. I SvD idag gör sig Svensk Elitfotbolls och Djurgårdens ordförande Bo Lundqvist till talesman för denna äta-kakan-och-ha-den-kvar-mentalitet när han bemöter länspolismästare Carin Götblads krav på utredning om klubbarna ska betala polisnotan vid högriskmatcher. 13 miljoner om året pyntas nuförtiden av skattebetalarna i Stockholm. Men Bosse Lundqvist vill ha det till ett ”samhällsproblem”.
Ja, herregud, vad ska man säga? Om nån hade uppfunnit nån death-metal-variant som lockade tiotusentals människor på konserter där de sen slog varandra blodiga utanför arenan, då hade det inte bara varit så att arrangörerna fått betala polisnotan: då hade de fått lägga ner verksamheten illa kvickt. Men fotbollen är, som vi vet, en ”folkrörelse”. ”Ideella föreningar”, berättar SvD-notisen, ”kan inte åläggas betalning av polisen”. Kyss du mig på måndag, som min svärmor skulle sagt. Djurgårdens IF är inte en mer ideell förening än nåt företag där Michael Treschow jobbar. Elitfotbollen är ingen folkrörelse längre. Jag har fan ingen lust att underhålla en sån verksamhet med skattepengar, eller för den delen behöva acceptera att anhängare till den sprider osäkerhet på allmän plats. Låt elitfotbollen få slippa tomtemasken och låt den ta konsekvenserna.

Read Full Post »

Jul, jul, och dags att läsa om böcker man läst en massa gånger förut. Alltid när jag sitter med en av mina favoriter, Bo Strömstedts Löpsedeln och insidan, stannar jag upp vid hans beskrivning av den stora spelskandalen som när man erinrar sig den mest handlade om ishockey och bandy (Boden, Frölunda och Boltic, om jag minns rätt) och som höll på att ge Strömstedt själv två år i buren. I synnerhet brukar jag fundera över passagen om dåvarande Tipstjänstchefen Lars-Gunnar Björklunds uttalande om att det inte förekommit några oegentligheter:

Lars-Gunnar Björklund ljög i mars 1990. Först när han, i detalj, berättar vad han visste, och vet, kommer jag att lita på honom. Han kan börja med den planerade läggmatchen, fotbollsmatchen, mellan AIK och Västra Frölunda på Råsunda den 17 september 1989. Tanken var, gamblingen var uppbyggd på, att AIK skulle förlora; i halvlek stod det också 3-0 till Västra Frölunda. Dock var fusket, inte minst i målet, alltför uppenbart, och i pausen röt någon till; AIK hotades med nerflyttning till en lägre serie. Vem röt till? Vad vet Lars-Gunnar Björklund? Var han rentav själv aktör i pausen? En storspelare som satsat på AIK:s förlust och i sin bil glatt följt hur Västra Frölunda sköt mål på mål i AIK:s öppna bur tvärbromsade vid vägkanten när AIK-målen i andra halvlek började droppa in. Han var snuvad och började planera en revanschmanöver, bättre garderad.

Sverige är ett underligt land. Vad Strömstedt (själv AIK-are inom parentes, i likhet med sonen Niklas) gör här är att han i klartext beskyller åtminstone några AIK-spelare, men i synnerhet målvakten Joakim Sjöström, för att ha planerat att lägga sig för pengar. Hade detta varit England eller USA, hade han varit stämd för förtal flera gånger om sedan boken kom ut 1994. Hade detta varit England eller USA hade det förmodligen också varit anledningen till att Strömstedt tryckt sin beskyllning: för att provocera fram ett förtalsåtal, som skulle nödvändiggjort en prövning av sakuppgiften (det var så Oscar Wilde åkte dit en gång i världen: han lät sig provoceras att stämma markisen av Queensberry för förtal, varefter rättegången avslöjade de dåförtiden olagliga detaljerna i hans sexualliv). Så kan det mycket väl vara nu också, för allt vad jag vet. Men här har resultatet, så vitt jag vet, bara blivit tystnad. Upplaga efter upplaga av Strömstedts bok har kommit ut och beskyllningen står kvar, oemotsagd. Man kan fråga sig varför.

En pikant detalj är att Thomas Bodström, blivande justitieminister, spelade i AIK denna match. Jag frågade honom lite finkänsligt om saken när vi träffades på ett Offsidearrangemang. Han skrattade bort det hela, men han mindes att Expressen frågat en massa. De förstod inte hur det gick till i fotboll, tyckte han; att det helt enkelt handlat om att AIK varit det mycket bättre laget, men behövt tre mål i baken för att vakna till liv. Men han mindes den där matchen och han la till att han själv inte kunde ta till sig någon del av äran för den mirakulösa vändningen: han hade blivit utbytt i pausen.

Read Full Post »

Erland i lugnare vatten

Säga vad man vill om Hammarby IF, men för Erland Hellström lär det framstå som en strikt och närmast pedantiskt välorganiserad miljö. När jag satt på Stortorget i Gamla stan för ett par år sen jobbade Erland som servitör på fiket i samma port. Det ägdes, visade det sig, av brodern till Assyriskas sportchef. Även om Thomas Anderssons brorsa har ett café misstänker jag att Hammarby inte kommer att föreslå att Erland hoppar in där för att dryga ut lönen. (Men jag kan ju ha fel.)
Jag drar mig dessutom till minnes en sak ett telefonsamtal som en Assyriskafunktionär återgav för mig. Assyriskafunktionären, som vi kan kalla Lars-Åke, sade sig ha blivit uppringd av Erland Hellström och svarat med orden ”Vad vill du, bög?” (ty sådan var den hjärtliga tonen dem emellan.)
”Lars-Åke”, hade Erland då sagt, ”Löfbergs Lila knullar mig! Jag måste ha en espressobryggare!”
Sakförhållandet bakom denna poetiska replik var att Löfbergs Lila sponsrade Assyriskas målvaktströja, men tydligen inte betalade målvakten själv särskilt mycket för detta privilegium. Nu grep emellertid Lars-Åke in, ringde upp någon högt uppsatt person på Löfbergs Lila (som han hade kontakt med i jobbet) och skaffade fram en espressobryggare till Erland. Ja, Lars-Åke erbjöds enligt utsago flera stycken, men tackade nej till dem – ”jag är en kristen människa!” Det var så, menade han, man skaffade sig ett gott förhållande till spelarna. ”Då kan man säga ‘dra åt helvete, bög!’ till dem på bussen!”

Read Full Post »

Older Posts »