Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2007

Jaha, så kommer paneldebatten att bryta ut igen. Förutsägbara poser, pro och contra Zlatan, pro och contra Lagerbäck kommer att intas. Själv är jag inte särskilt intresserad av att spekulera i herr Ibrahimovic komplicerade psyke, huvudsakligen av det skälet att jag inte tror att det är speciellt komplicerat. Han har sina föreställningar om prestige, han har sina föreställningar om respekt, och de får honom nu att handla på det här viset. Det är världens äldsta historia och det menar jag rent bokstavligt – ingenting har hänt sedan achajernas störste kämpe surade i sitt tält över att Agamemnon inte ägnade honom tillräckligt stor heder. Och den som minns sin Iliad vet att Achilleus inte ens lät sin vän Patroklos återvända till striden förrän Hektor höll på att bränna de grekiska skeppen, och att han själv inte gick i strid förrän Patroklos stupat…
…så vad jag säger, med denna lilla parallell som bakgrund, är: skit i Zlatan för det här kvalet. Han kommer ändå inte att komma tillbaka förrän landslaget är kört i botten (vilket vi inte ska hoppas), eller det redan tagit sig till slutspel (vilket kan tänkas möta synpunkter från de andra i truppen, men det är ett problem som får lösas när det blir aktuellt). Som kvalmaskin betraktat kommer landslaget att klara sig utan honom, de kommer att svetsas samman precis som danskarna i EM 1992, som vann utan Michael Laudrup. Med det facit vi nu har i hand ser vi att Sverige kommer att spela EM-kval utan våra två största stjärnor, men vi ska inte glömma att samma båda stjärnor dömdes ut som fiasko efter VM och att segern mot Spanien (det tror jag fortfarande) blev möjlig tack vare deras frånvaro. Det får väl gå ändå. Och så behöver vi inte delta i någon poänglös debatt utan lämnar helt enkelt Zlatan Ibrahimovic att själv ta konsekvenserna av sitt agerande.

Annonser

Read Full Post »

En man för alla tider

Min gode vän Micke från Broby brukar hävda att hans jämnårige Pål Lundin uppfattades som en ganska städad karaktär i göingska sammanhang. Att det kan te sig annorlunda i andra miljöer framgår med viss tydlighet av Anders Bengtssons reportage i kommande Offside (som jag just fick se en pdf-fil av – i allmänhetens händer denna eller nästa vecka.) 6-0-matchen mot Österrike påsken 1991 minns jag vagt som första gången Kennet Andersson och Martin Dahlin öste in mål i landslaget. Jag visste inte att Pål Lundin satt spyfärdig på bänken, blixtinkallad som reserv för Thomas Ravelli, men märkt av två kvällar på klassiska Silverdalen utanför Älmhult. (Hasse Backe, då Lundins tränare i Öster, hade köpt en ask Läkerol till honom). Jag visste inte heller att nån en gång skrivit HJÄRNDÖD! med rött läppstift över vindrutan på Lundins Peugeot. Jag är glad jag vet det nu.

Read Full Post »

Jag brukar hävda att jag inte är intresserad av internationell toppfotboll. Och det stämmer ju att det var många år sedan jag såg en hel match i Champions League. Men helt och hållet sant är det ändå inte – resultaten i de stora ligorna och det europeiska cupspelet följer jag. Intresset är dock inte inriktat på vilka som vinner, tvärtom. Det handlar om ett antal lag jag vill ska förlora.
Som barn hade jag i stort sett ett favoritlag i varje liga, oftast grundat på att namnet gett mig någon slags association. Exempel: under min första charterresa (Bulgarien 1973 som tolvåring) bodde jag på Hotel Excelsior. Mitt favoritlag i holländska ligan blev således Excelsior, en klubb som var uppe just den säsongen och sedan endast sporadiskt synts till.
Numera har jag i stället ett antal klubbar vars resultat jag tittar efter i hopp om att de förlorat. När jag listar dem är det bara att inse att jag är en rätt förutsägbar typ, den som tittar på de första namnen kan troligen bocka av fler av mina hatobjekt.

Hursomhelst; det här är klubbarna som ska förlora:
# Lazio (klubbar med uttalat fascistiska anhängare kvalar oftast in)
# Real Madrid (jo, jag låter mig köpas av den gamla trötta historien om francismens och centralmaktens lag)
# Glasgow Rangers (frimurare och religiösa fanatiker samt hatobjekt för dem som i mitt fall känns lättare att identifiera sig med)
# Chelsea (Kan inte med idén den moderna fotbollen där miljardärer helt utan lokalförankring roar sig med klubbfotboll och köper lite framgång. Men Chelseahatet grundar sig ursprungligen på ett minne från 1980 då National Front stod och sålde sina publikationer utanför arenan. Något motsägelsefullt dock att bygga antipatierna på detta, eftersom jag kommit att vurma för Millwall vars fans under 80-talet även de kunde ses med National Fronts ungdomstidning The Bulldog i bakfickan. Med de här preferenserna borde jag valt Fulham där jag såg fans som i stället vecklade upp anarkisttidningen Class War i halvtid)
# Paris St Germain (rasistpublik)
# Bayern München (klubbar som är alltför framgångsrika kvalar in på listan)
# Monaco (läskig rikemansbubbla, och en klubb som dessutom bygger sin framgång på att man betalar mycket lägre skatter än de andra klubbarna i samma liga)
# Partizan Belgrad (de där obehagliga klungorna av supportrar som bara väntade på en lämplig startsignal för att misshandla nedresta Hammarbysupportrar när vi möttes i kval till Champions League)
# FCK (deras ekonomiska överlägsenhet i sin egen liga tilltalar mig inte, dessutom har jag svårt att förstå hur en nybildad konstruktion plötsligt kan ha en massa anhängare)
# Milan (Berlusconi med mera)
# Juventus (Korruption och alltför mycket framgång i förening. Det är något falskt över denna klubb, jag har också svårt att acceptera idén att klubben har så oerhört många anhängare när många av matcherna har färre åskådare än vad AIK har)
# Red Bull Salzburg (banar väg för en utveckling som jag är livrädd för. Sponsornamn, nytt klubbmärke, nya klubbfärger – vad är det då man håller på?)

Skadeglädje är en klar drivkraft inom fotbollen, åtminstone på supporternivå.

Read Full Post »

Maxtaxa

Hagström brukar alltid ha en analys färdig om hur vilken världshändelse som helst (det må vara Irakkriget, växthuseffekten eller priset på grönsaker i bortre Mongoliet) påverkar Hammarby. Jag avvaktar alltså hans åsikt om den vinkeln på försäljningen av Max von Schleebrügge. Men från allmän allsvensk synpunkt förändrar det väl inte så mycket. Svensk klubbfotboll är redan sedan många år en motsvarighet till tidig svensk rockmusik, Little Gerhard eller den Rockande Samen, som lockar publik enbart genom att vara den lokala varianten av ett coolt, internationellt nöjesfenomen. Kvaliteten lär inte bli högre i år och publiksiffrorna inte mindre (det framgick av SvD imorse att BP redan sålt 40 årskort för 2007 mot ett för 2006 – givetvis var det ett brott mot all journalistisk plikt att inte tala om vem fjorårets ende kortinnehavare var).
Och för von Schleebrügge själv lär beslutet vara det rätta. Vägen till landslaget, om han nu ser en sådan framför sig, går ju inte över Allsvenskan nuförtiden. Visst finns det enstaka exempel (Anders Svensson, Mikael Nilsson) på den hederliga gamla befordringsgången där succé i landslaget leder till proffskontrakt, men annars var Fredrik Ljungberg och Johan Mjällby de sista klassiska fallen. (Andreas Isaksson är målvakt och Alexander Östlunds landslagsgenombrott som hammarbyspelare var ju inte av den bestående kategorin). Pär Zetterbergmodellen, så unik på sin tid, är regel nuförtiden: Mellberg och Erik Edman, Shaaban och Tobias Linderoth, Allbäck och Elmander, Petter Hansson och Kim Källström fick alla göra några år som proffs innan det var dags för genombrott i landslaget.

Till slut, för alla oss som bryr oss om det skrivna ordet, påbjuder vi en tyst minut idag för Ryszard Kapuscinski, en stor mästare som har satt reseskrivmaskinen ifrån sig.

Read Full Post »

Football’s Coming Home

För övrigt gläds vi åt nyheten att Allsvenskan i år inleds på ett symboliskt oöverträffbart sätt. De historiskt sett största giganterna, dubbla Uefacupmästarna IFK Göteborg, i svensk fotbolls motsvarighet till Mecka, Greenwichmeridianen och Pythians tempel i Delfi, Vångavallen i Trelleborg. Och på Långfredagen, dessutom. Vi ser fram mot snöblandat regn, spelare i svarta handskar och en feststämd storpublik på bortåt tre tusen tappra.

Read Full Post »

Jag knäppte på tv:n igår lagom för att se Zlatan försöka sätta en revanschspark i magen på en Fiorentinaspelare. Han missade, men det kunde jag leva med. Det jobbiga var att en paneldebatt genast bröt ut i mitt huvud. Glenn Hysén, Ralf Edström och Jan Majlard satt på ena sidan, Mats Olsson, en hiphopskribent och en sociolog med inriktning på populärkultur på den andra. Den gamla armbågen på Rafael Van Der Vaart, Henke Larssons magsugare på Jon Jönsson och Schablonbilderna av Invandraren och Vilden i Svenska Massmedier svingades som vilda tillhyggen.
Jag kände alltför väl igen situationen från min alternativa tillvaro som kulturskribent. Där får man aldrig en sekund på sig att tänka ut vad man egentligen tycker om nånting – EMU, filmen ”Marie-Antoinette” eller Stegö Chilós tv-licens – innan en massa irriterande typer kommer sättande och talar om för en varför man av ideologiska skäl ska tycka det ena eller andra. När någon eller något har blivit ett Fenomen som Representerar någonting får man inget utrymme att tänka själv om det längre.
Sen visade de La Cipollas målgivande passning istället och Totti som gav en Romafunktionär en distinkt knuff. Bekvämast så.

P.S. Om nån tvingar mig att välja är jag självklart i det sistnämnda lägret. D.S.

Read Full Post »

Ledaren i nya When Saturday Comes diskuterar de uppblåsta transfersummorna för engelska spelare i England. Klart det måste spela in även för dessa spelares svenska konkurrenter. Även bortsett från kulturella faktorer är det elementär arbetsplatspsykologi att man hellre satsar på en anställd som representerar en stor investering. Svenskarna blir undantagslöst billiga chansningar som man kan ha på lager utan att det kostar klubbarna särskilt mycket. Och att folk som Andreas Granqvist då är villiga att låta sig hyras ut i det förflugna hoppet om att man ska lyckas slå sig in i laget visar bara i vilken grad detta har blivit arbetsgivarens marknad. Bättre chansa på Wigan i hoppet om att någon ska lägga märke till en än åka till Sydamerika med landslaget än gå hemma i Europas tjugofemte liga där ingen ens bryr sig om att komma och titta på en längre. Andreas Johansson, Tobias Hysén, Östlund och Runström är polska rörmokare som inte ens kan använda priset på sitt arbete som konkurrensfördel.

Read Full Post »

Older Posts »