Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2007

Vilket allsvenskt lag motsvarar vilken Beatleslåt

(tillägnas särskilt kollegerna på Grönvita sidan upp)

AIK – March of the meanies

Brommapojkarna – Hello goodbye

Djurgården – I should have known better

Elfsborg – Not a second time

Gais – You never give me your money

Gefle – Mother Nature’s son

IFK Göteborg – Taxman

Halmstad – The Fool on the Hill

Hammarby – She’s leaving home

Helsingborg – Can’t buy me love

Kalmar FF – I don’t want to spoil the party

Malmö FF – I’m only sleeping

Trelleborgs FF – For no one

Örebro SK – She came in through the bathroom window

Read Full Post »

För de tre eller fyra människor i landet som delar vår särskilda form av nörderi presenterar vi här första delen av vår allsvenska guide, nämligen listan på

Vilka allsvenska lag som motsvarar vilken countrystjärna

AIK – Garth Brooks. Betonar gärna sina ”friends in low places”. Men lite för täta band till etablissemang och lite för stora försäljningssiffror för att det ska kännas trovärdigt.

Brommapojkarna – Roger ”King of the road” Miller. Branschveteran och one hit wonder på en och samma gång. Om man mest driver sin verksamhet inom Disneykoncernen är det väl ingen som kan förmena en ens stund i solen.

Djurgården – Buck Owens. Den skamlöse enteprenören. Uppträder gärna som bondtölp på tv om publiken så kräver, men hitkänslan kan ingen ta ifrån honom.

Elfsborg Dwight Yoakam. Den intellektuelle från landet, den klipske unge mannen som skapar nytt genom att betona samhörigheten med myllan. Men hur långt kan det utvecklas innan motsättningarna blir uppenbara?

Gefle – Tom T. Hall. Genuin, intelligent, medveten, blir aldrig spektakulär, gör aldrig bort sig och kommer aldrig att bli världskändis.

Gais – Waylon Jennings. Kör sin eviga outlawimage, men frågan är om publiken finns kvar?

IFK Göteborg – George Jones. Meritlistan finns där, men förmågan att strula till det likaså. Guldskivorna hänger där på väggen, men frågan är om det finns någon väg ut ur Country Music Hall of Fame?

Halmstad BK – Willie Nelson. Mannen som gör vad som faller honom in. Trenderna må skifta, försäljningssiffrorna pendla, men Willie kör på som han alltid har gjort, utan att hetsa upp sig eller slå sönder några hotellrum. Känslan för musiken förblir total och om det behövs en eller annan irreguljär cigarrett på vägen (visst kan man tänka sig jointen gå runt mellan Janne Andersson och hans mannar i halvtid?) så skadar det väl ingen fattig?

Hammarby – Dolly Parton (1982). ”Working nine to five, what a way to make a living”. Fortfarande den lilla tjejen från vischan om man frågar henne själv, men i en ny miljö som kräver duetter med Kenny Rogers och filmroller med Burt Reynolds om allt ska gå ihop. Lite problem med vikten och perukerna, lite problem med skötseln av Dollywood, kommer hon att hitta tillbaka till bluegrassen och till sig själv?

Helsingborgs IF – Jim Reeves. Påkostat Nashvillesound som förpackar äkthet till en publik som flyttat till villaförorten. Säljer fint, men kraschen är alltid hotande nära.

Kalmar FF – Patsy Cline. Tjejen från landet som blivit snyggt förpackad i Nashvillesound och latinamerikansk popinstrumentering. Kan bära högt upp i hitlistan, om planet håller sig i luften.

Malmö FF – Johnny Cash (1988). Framgångarna och det totala självförtroendet är långt borta, the Man in Black har sin ruffiga image kvar men ingen riktig självtillit. När kommer Rick Rubin och räddar honom?

Trelleborgs FF – Hasse Kvinnaböske Andersson. Skamlös skåntry för folk som inte bryr sig om trender. Funkar det så funkar det och då får man ta med sig hunden in i himlen.

Örebro SK – Porter Wagoner. Vem? Jo, en gammal trotjänare, tillbaka i rampljuset igen. Men knappast för att sätta världen i brand.

Read Full Post »

Det där halmstrået

Man kan förstås älta i evighet. Sammanbrottet för det svenska försvaret (Hopnickningen vid 1-1 var bara en av hundratals moment där edman och mellberg och hansson och nilsson, ja kanske framförallt nilsson förresten, åtminstone från teverutan tycktes redo för paralympics på grund av sin dövstumhet. Vadå skrika att jag tar den, vadå tala med varann, vadå ens kolla efter kollegans löpväg för att kunna täcka upp? Nej, tysta och stoiska går vi bort oss i stället. En ny tolkning av gammelsvenska dygder.) hopplösa hiviväg-bollar utan tydlig tanke som vi knappt sett i sådan omfattning i det svenska landslaget sedan den där tiden kring EM 2000 när backarna fortfarande verkade tro att kenneth andersson skulle finnas där och ta emot dem, håglösheten hos storstjärnorna, den bisarra laguttagningen (och då syftar jag alltså för alla som med rätta misstänker mig för alltför personliga sympatier för vissa före detta blåblåa hjältar, framförallt på lagerbäcks val av en gravt nedtränad alexandersson före en la cipolla som för ögonblicket gör serie a-succé inte enbart beroende på sin piffiga modelltjej), isaks förfärliga nyvunna osäkerhet. Han har inte varit sämre sen han inte fick spela i Juventus. Ält, ält, ält. Ält.

Men jag är en optimistisk person. I den gegga som vi om några veckor kommer betrakta som värsta golfgreenen jämfört med, säg, den halva av Råsundas plan som såhär års ligger i ständig skugga, fanns ett enda ögonblick som verkligen värmde. Nej, jag talar inte om målet, även om det var vackert, eller om elmanders titi-lika lek i utkanten av deras straffområde efter edmans smarta inkast (samma lyckliga val mellan att gå runt på in- eller utsida, samma slängiga exakthet, tyvärr gick han inte på skott själv, som titi oftast gör, utan förlitade sig på en i sammanhanget uppenbarligen otillräcklig skärpa hos mottagaren framför mål) utan om hans ansiktsuttryck efter att målvakten petade hans lobb strax utanför stolpen.

Såg ni det där leendet? Såg ni hur hela hans gestalt utstrålade att herregud, jag är precis såhär bra just nu och det är så jävla kul att skapa de här chanserna helt själv och den där bollen sätter jag 8 gånger av 9 och det här råkade vara den 9:e och vad fan ska jag göra åt det? Han kände i det läget ingen kramp, ingen frustration, ingen vadihelvetegörviförfel-ilska (sån ilska som jag själv kände just då), utan bara avslappnat självförtroende grundat i insikten att han faktiskt gjort allt rätt. Just då. Och det hade han ju.

Jag skrev en liten hyllning till el Mander här för ett tag sedan och att han faktiskt är det bästa det svenska landslaget kan erbjuda blev otroligt tydligt i går på Windsor Park. Det säger inte så mycket givet de mediokra insatser som de flesta övriga bjöd på, men det säger något. Och om han kan fortsätta ha det där leendet i sig är det inte riktigt lika läskigt framöver som det annars skulle vara.

Read Full Post »

Karmakontot

Några av de frågor som hållit mig vaken i natt:

1) Hur länge har Olof Mellberg egentligen haft den där hjärnskakningen? Det känns som om den skulle kunna förklara väldigt, väldigt mycket.

2) Skulle det inte vara möjligt att med elektroniska medel hindra Zlatan från att droppa ner i plan för att känna på bollen? Nån form av spårsändare kombinerat med ett alarm som utlöses när han kommer för nära mittlinjen? Jag är säker på att Paul Balsom skulle kunna klura ut nåt.

3) [Själva huvudfrågan] Vad var det egentligen för Sverige som fick däng igår? Var det hederliga gamla Lars-Tommy-Sverige, sosse-Sverige, ödmjuka, kollektiva, sist-in-först-ut-Sverige, det Sverige som egentligen inte behöver lämna in nån laguppställning före match eftersom alla vet vilka variabler som styr laguttagningen och att en vinterkräksjuk Alexandersson spelar oavsett om någon annan gör hattrick för Barcelona i Champions League veckan före match eller just har gift sig med prinsessan Madeleine? Eller var det nya, tuffa, vi-kan-vinna-VM-Sverige, flexibla-arbetsmarknads-Sverige där man gör taktiska byten i halvtid (när hände det sist?) och där storstjärnorna säger fuck off till varandra och där backlinjen inte påminner om trygghetsnarkomaner så mycket som helt konventionella narkomaner? Eller är det bara så att identitetskrisen som var så tydlig under VM i somras och som verkade ha lösts genom tillbakagång till den gamla modellen under matchen mot Spanien nu kunde slå ut i full blom igen när det inte längre fanns någon kniv mot vår strupe och någon vägg bakom vår rygg, utan vi förväntades föra matchen mot ett lag som var precis allt det vi alltid berömt oss av att vara? ”Man kan inte ha systemskifte i halvtid” som min vän Magnus sa.

4) Eller var det bara karmakontot som var fullt efter alla dessa år av gyttjebrottningstriumfer och hossemål? Var det bara en universums obetvingliga lag som sa att till sist åker man på eget grepp och får betala för all tur man haft under åren?

Äh, vad fan. Jag antar att nu blir det bråk och storm och uppgörelse och fanskap och så har vi ryggen mot väggen igen i Köpenhamn i juni och då blir allt som vanligt.

(Och så var det fan att Finland skulle förlora mot Azerbadjan och Skottland mot Italien.)

Read Full Post »

Förruttnelse, hasta

Men det gjorde vi inte. Fy fan vad fel jag hade. Precis som jag haft fel om allting annat i det här EM-kvalet, om ni inte har märkt det. Inte förlorade vi mot Spanien. Inte återvände Henke till landslaget. Inte framhärdade Zlatan i sin bojkott och inte slog vi Nordirland. Det enda jag fortfarande tror är att Marcus Allbäck, just i denna särskilda match, skulle ha kunnat hävda sig precis lika bra som Zlatan gjorde, men det känns inte som sätskilt mycket till tröst just nu.

För det jävliga var att detta var en match jag, som Trelleborgs FF-anhängare, borde ha kunnat uppskatta till fullo. Elva sämre spelare slår elva bättre spelare, för att de kämpar som djur, för att de har en plan som är specialimpregnerad för att inga bollar ska kunna rulla på den, för att de har en forward som kan dänga in halvchanser så fort motståndarnas försvar tillåter dem att uppstå och för att de har någon sorts förmåga att hypnotisera motståndarnas försvar att tillåta dem att uppstå. Det enda icke-TFF-mässiga inslaget var att de hade en publik, en publik som sjöng, en publik som sjöng hela tiden. Och att de spelade den svenska nationalsången på kyrkorgel, så att man borde ha kunnat ana oråd från början. Men när det kommer till kritan vann Nordirland en jävligt svensk seger ikväll, den sortens seger jag hade älskat om Sverige tog den över Italien eller Portugal, en det passionerade hantverkets och entusiasmens seger över den loja kompetensen och likgiltiga professionaliteten.

Skit samma. Fan vad fotboll alltid känns meningslöst när det går så här. Inte en tidning imorrn för min del, det lovar och svär jag. Jag tillbringade kvällen på ett av de här ställena som finns nuförtiden med 63 tv-skärmar i lokalen så att alla vid bordet sitter och kollar år olika håll. Jag åkte hemifrån och tänkte att jag skulle få en trevlig kväll bland folk för en gångs skull, men som vanligt när det går på det här viset upplöstes samkvämet under tystnad, en minut efter slutsignalen.

Och så en allmän observation, vilket är att landslagen verkar mer instabila än nånsin. Turkiet bortaslog Grekland i lördags, nu fick de stryk på hemmaplan av Norge, som förlorade hemma mot Bosnien-Herzegovina senast. Fan vet om inte Sverige också påverkas av den utvecklingen. Vi tror att våra proffs brinner för att spela för landslaget över allt annat, men det såg inte ut så ikväll i alla fall. Det var nordirländarna, de här människorna som inte ens har ett riktigt land, som stod för den glöden.

Read Full Post »

Status Quo

Alexandersson i stället för Chippen, Anders S i stället för Kim. Vem är förvånad? Inte jag. Och vem klagar? Inte jag där heller, om vi vinner, vill säga.

Read Full Post »

”Jag landade i Tel Aviv och togs väl emot av det israeliska protokollet. Dock verkade nationen i övrigt absorberad av en fotbollsmatch med England, som tydligen senare slutade oavgjort.”

Ja visst är det vår favoritfotbollsexpert Carl Bildt som varit ute och insupit nya vyer!

Read Full Post »

Older Posts »