Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 26 maj, 2007

Nere på kvartersbutiken, dit jag gått för att köpa lördagsgodis med tjejerna, stötte jag ihop med en kille i Hammarbytröja. Han stod en bit från godishyllan, betraktade flickorna som trängdes framför den i den trånga passagen, och väntade på sin tur. Han såg lite sorgmodig ut och jag sa att det inte var någon skam att förlora mot Elfsborg.
”Äh”, sa han, med en sluddring som avslöjade en lång eftermiddag framför tv:n, ”för jävla överskattade, de där. Vi som var för jävla dåliga.”
Supporterns eviga försvar. Jag brukar ta till det själv: det var aldrig de som var bra, det var vi som var dåliga.På det viset har man ändå behållit nån form av kontroll över händelseförloppet. Men i det här fallet tror jag inte det håller. Visst var det länge sedan jag såg så lite av Sebastian Eguren, men det var Elfsborg som inte lät honom få tag i bollen. De blir svåra i år.

Annonser

Read Full Post »

Efter ett tag kom jag på vad Daniel Mobaeck ser ut som. Han ser ut om nån som har på sig en lite för liten Michael Laudrupmask. Vem James Keene liknar är fortfarande oklart, men Elfsborg liknar i alla fall ett mästarlag. Det känns som det finns en potential hos dem som inte finns hos något annat lag jag har sett i årets allsvenska, Malmö FF undantaget. Men så ska de göra mål också. Vad Hammarby beträffar får väl Tony G ta ett av sina snack med Paulinho i pausen så att han inte åker ut.

Read Full Post »

Allsvensk idyll

Jag infann mig i en trädgård på Lidingö i torsdags och fick ta emot ett exemplar av en bok jag medverkat i. Jag var med bred marginal den yngste närvarande, det var Jolosällskapet som hade årsmöte och boken var en antologi med föremålets sportjournalistiska texter. På Lidingöbanan hem hade jag sällskap med en pensionerad jurist i vattenrätt som var 82 år gammal, bar käpp och hade lärt känna Jolo genom Herbert Tingsten, som varit hans professor på Stockholms Högskola på 40-talet. Han uttryckte sin glada överraskning över att jag som var så ung läst Tingstens självbiografi.

Att Jolo var en bra reporter är ingen nyhet för mig och kanske inte för er som läser den här bloggen heller. Men det som slog mig när ja bläddrade igenom boken är ändå hans sätt att ge skarpa tidsbilder från läktarna – jag undrar om nån kommer att tycka detsamma när de läser vår tids sportjournalistik? Här är det derby, AIK-Hammarby, i augusti 1954:

”Hammarby…medförde till den högre stockholmska fotbollsvärlden en jättelik stimmande supporterklubb, rekryterad mellan Mälaren, Saltsjön, Årstavikn och Hammarby sjö: en aktiv, sydländskt livlig skara (”Ut med domar’n”, ”skicka’n på ålderdomshem”, med mera i den stilen), en skara som var utrustad med grönvita vimplar, högt spända förväntningar och ett outsinligt humör.
Dessa entusiaster, som man nu alltså mötte för första gången på femton år i allsvenska sammanhang, skilde sig starkt från AIK:s anhängare. Detta är samma surmulna grupp som alltid, alltid redo med ett hemskt hånskratt åt sina gunstlingar och i samma utsträckning snål med uppmuntran och applåder när det ser illa ut för dem. AIK:s mål hälsades med ödsliga och reserverade handklappningar. Det är en mycket egendomlig samling personer som älskar AIK.”

Det bör tilläggas att Jolo själv hörde till denna egendomliga samling personer. Det gjorde man tydligen om man växte upp i Birkastan på 30-talet. Här en annan supporterobservation, från Djurgården-AIK i augusti 1959:

”Allmänt sett föreligger en skillnad mella Djurgårdens och AIK:s supporters.
De förra är unga, progressiva män, som infinner sig i varannandagsansad crew cut, skrynkelfria kalifornienkostymer, krympfria konstfiberskjortor och gärna kragnål under slipsen, att inte tala om prydliga fästmör.
AIK-supportrarna är mera tunna och tärda bröder, som inte har någon särskild ordning på slipsknuten, förvrar cigarrettstumpar i tändsticksasken och har frun hemma vid kvällskaffet, ofta utan att i förväg ha underrättat henne om sin frånvaro från hemmet och sin närvaro vid ”matsen”.
De putsade djurgårdarna hejar friskt och taktfast på de sina. AIK-arna betraktar sina svarta män med till synes tomma, ibland något plirande ögon, skakar menande på huvudet, när de gör bort sig och tar fram n fimp ur tändsticksasken när de gör mål, för att fira händelsen på sitt stillsamma sätt.”

Read Full Post »