Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2007

The Big sleep

Att jag har namnsdag den 26 juli beror tydligen på ett studentikost skämt från den nygamla namnsdagslängdens upprättare (de som var aktiva nån gång runt förra sekelskiftet). Den dag som tilldelades ”Jesper” var förr ”Sjusovardagen”, tillägnad De Heliga Sju Sovare från Kappadocien, som gick in och la sig i en grotta under en kristendomsförföljelse under någon hednisk kejsare och sedan sov i ett par hundra år.
Just nu känner jag mig som den där parallellen inte är helt missriktad, inte på grund mitt förnamns komiska potential (eftersom jag hade så fantastiskt roliga klasskompisar är jag lika van vid att kallas ”Trötter” som att heta ”Lågspänning” i st f ”Högström”), utan för att jag efter tre veckor på sjukhus omväxlande med familjesemester i det mest isolerade Småland känner mig ungefär som en helig sovare som gäspande kikar ut i världen igen. Och det märkliga är att jag snart upptäcker att allt är som vanligt. Helsingborg underpresterar på grund av faktorer som ingen riktigt kan (eller vill) sätta fingret på och sprider den odefinierbara känslan av olust och prestationsångest omkring sig. Malmö FF underpresterar på grund av faktorer som ingen riktigt kan (eller vill) sätta fingret på och sprider den odefinierbara känslan av olust och prestationsångest omkring sig. Elfsborg, Kalmar FF och Halmstad överpresterar, på grund av faktorer som ingen heller vill sätta fingret på, eftersom lag som Helsingborg och Malmö FF då kanske skulle behöva inse att de gör någonting grundläggande fel. Om jag nån gång vacklat i min beundran för Janne Andersson styrktes jag i den när han blev angripen som företrädare för ”stenåldersfotboll” av Anders Timell i Expressen häromveckan. Man behöver inte ha rätt bara för att man blir angripen av en fåne, men chanserna ökar.

Och Henrik Rydström kanske har fått en konkurrent till titeln som Allsvenskans mest fritänkande spelare nu när Aki Riihilahti anländer till Djurgården. När jag intervjuade Riihilahti för fem år sen pekade han utan vidare ut sin favoritfigur i Väinö Linnas ”Okänd Soldat”: den storpratande maskingevärsvirtuosen Rokka – ”han säger vad han tycker, det måste man respektera”. Extra beundransvärt att en sån attityd överlevt ett antal år inom engelsk fotboll.

Read Full Post »

Jag var inne på det redan i förra inlägget: det finns tillfällen när fotbollen inte spelar så stor roll (och just därför blir en välkommen tillflykt). Så har det i hög grad varit för mig själv under den senaste veckan, när jag flängt av och an mellan pappas sjuksäng i Malmö och olika platser där saker göras – pappas lägenhet, där gammal mat måste städas ur kylen, min svärmors lantställe i Juleboda, där marsvinen måste lämnas, våra vänners hus i Veberöd, där en resebarnsäng till den så brådstörtat och oplanerat inledda semestern måste lånas. Och hela tiden har sportradions rapporter från Allsvenskan legat där i bakgrunden som en vilsam tillflykt från alla oroliga funderingar. Paul Jura, stavar han sitt namn så? Denna trivsamhetsskapande, trygghetsförmedlande röst – tack, Paul, för allt du har gett mig på sistone.

Sen finns det andra och roligare saker som gör fotbollen lite mindre viktig. Och det är på det temat vi idag gratulerar till födelsen av den lille järnkaninen, tillika första Tre Hörnor Straff-bebisen Sasja – född 17.50 igår och ”världens vackraste” försäkrar Isobel i sms. Vi tror fullt och fast på henne. Vad betyder ett förlorat derby i jämförelse?

Read Full Post »

Lång, lång resa

Ja, jag kommer aldrig att glömma var jag var när Trelleborgs FF slog Gefle med 3-2 i Allsvenskan i fotboll. Jag satt i en hyrbil på väg genom Sverige och körde så fort jag någonsin vågade med ord som ”allvarligt” och ”livshotande” ringande i öronen. I bagageutrymmet hade jag, absurt nog, två marsvin, eftersom resten av familjen var på väg till Fårö och tanken var att jag skulle ha varit ledig hemma den här veckan. Istället ringde min syster gråtande från Malmö Allmänna Sjukhus och berättade om min fars tillstånd. Och jag slängde mig iväg med marsvinen därbak.

Det är inte första gången den alternativa tillvaro som fotbollen utgör har erbjudit en välkommen tillflykt från det s k ”verkliga” livet. Men sällan har jag varit mer tacksam för en sportradioutsändning än under den där bilfärden, medan trafikplatser och småländska barrskogar for förbi utanför fönstret och upphetsade kommentatorsröster rapporterade från Vångavallen och Stockholms stadion. Sällan har den där upphetsningen framstått som en så trygg tillflykt. För i de ögonblicket förstod jag plötsligt precis vad folk menar när de säger i intervjuer att ”det var många tankar som for genom huvudet just då”: från ångesten att det skulle vara fel beslut att ta bilen – för herregud, tåget skulle gått två timmar fortare, men då skulle jag inte fått marsvinen med mig, men kunde man verkligen tänka på marsvin i ett ögonblick som det här, skulle jag nånsin kunna förlåta mig själv om jag inte hann fram? – till de vidskepliga fantasierna om vad Trelleborgs resultat kunde betyda för vad som hände på sjukhuset i Malmö och mina egna omedelbara reaktioner på de tankarna. ”Herregud, hur kan jag tänka så? Är jag i chocktillstånd? Herregud, passa dig så du inte kör av vägen! Hur fort kör jag? 140! Men hur ska jag kunna leva med mig själv om jag inte hinner fram?”

Vid halv tio på kvällen svängde jag in framför akutintaget på MAS. Jag hittade pappa i en säng på intensiven, trött och omskakad men vid liv. Den omedelbara orsaken till hans tillstånd hade hittats och åtgärdats: en s k ”stent” från en tidigare operation som blockerade blodtillförseln till njurarna. Sen dess har han blivit stadigt bättre, fått lämna intensiven och flytta till en avdelning på kärlkliniken; jag var hos honom imorse och lämnade en Sydsvenskan med rapport om Malmö FF:s förlust mot Halmstad. Den inträffade på Malmö stadion, ett stenkast från sjukhuset, i en annan värld; en värld som känns långt borta och just nu ganska oviktig men som jag ofta är väldigt tacksam för.

Pappa sa att resultatet inte förvånade honom; han hade länge tyckt att det inte verkade speciellt stabilt i Malmö FF.

Read Full Post »

Nej, det blev alltså inte så. Jag ville så gärna, så gärna. Det hade varit en avslutning i stil, ett avsked till tiden i klacken, one should go out with a bang, ja, ni vet vad jag menar. Men foglossningen, vattnet i benen och den allmänna ynkedom som inträder när man har två veckor kvar till utsatt förlossningsdatum kompletterades i måndags av matförgiftning. Om det är jobbigt i vanliga fall kan jag avslöja att det i mitt nuvarande tillstånd, och med 28 grader ute, faktiskt inte på något sätt går att rekommendera.

Jag var alltså en urvriden trasa i går. Ingen klack, ingen Stefan Rehn-hyllning, inga sånger om att gå direkt i fängelse. Däremot 89 kronor till pay-per-view och den bisarra upptäckten att Canal Plus tror att det är rimligt med gamla gnaget- och bajen-profiler som bisittare på blåblåa matcher. Jag minns Krister Nordin för ett år sedan. Peter Markstedt var i går ändå betydligt mindre uppenbart partisk.

Via teven märkte jag inte så mycket Rehn-sånger. Och det klart att jag vet att han är tränare för de andra, och att man är mer fokuserad på sitt eget lag. Men ändå. Stefan Rehn. Jag kommer ihåg en Mats Olsson-krönika från dagen efter Sundsvalls-matchen på Stadion där han skrev att ”Jag förstod inte till fullo kärleken mellan Stefan Rehn och Djurgården, mellan Stefan Rehn och fotbollen.” Sundsvallmatchen alltså. Alla blåränder vet vilken jag menar. Den när guldet 2002 nästan vanns och han fick göra det avgörande målet och 14 000 människor sjöng hans namn i vad som kändes som timmar. Jag vet att han är deras tränare nu, och jag vet att vi är bättre än när han var vår, men den där kärleken kan man inte bortse från.

ps. Matchen finns inte så mycket att säga om. IFK:s backlinje är ruskigt bra. Vårt mittfält blir bättre och bättre. Jan Tauer borde klippa sig. Det är komplett bisarrt att dela ut 7 gula kort i en match som åtminstone på teve såg stillsam och kamratlig ut.

Read Full Post »

Factotum

Sånt här slipper Lagerbäck, tänkte jag när jag i början av andra halvlek sprang med barnvagnen kring plan för att söva den skrikande Vilhelm samtidigt som jag försökte vråla så uppmuntrande och konstruktivt som möjligt åt NSK:s F-99:or därinne. Det hade nog fan varit lättare om det funnits löparbanor på Bellevue IP. Dock slutade allting tillfredsställande till slut – 5-3 mot Djurgården i vårsäsongens sista match.

Dagens DN-studier avslöjar att det finns ett damlag som heter ”Börje” i div 2 Norra Svealand. Tja, om det finns ett herrlag som heter Sylvia, så varför inte? Börje och Sylvia: det låter faktiskt som ett vackert par, någonting för en Slasnovell.

Read Full Post »

Två AIK-klubbmärken, mot ett Djurgårdens och ett Hammarby, bland golfspelarna, småfåglarna och schäferhundarna i DN:s dödsannonser idag. Hoppas nån håller koll på tabellen!

Read Full Post »

Det blev 3-0 till Sverige. Som väntat. Danmark förbjuds att spela de nästa fyra tävlingslandskamperna på Parken (och måste spela mot Liechtentein inför tomma läktare, vilket kanske inte är det hårdaste straff man kan tänka sig) och Christian Poulsen stängs av i tre tävlingsmatcher.
Ett ofrånkomligt beslut. Som dessutom innebär att det ser myckt bra ut för oss i kvalgruppen. Men klart är det inte. Nu får vi jävligt revanschhungriga och pressade danskar att göra med i Göteborg i september. Vad pressade danskar kan ställa till med, det fick vi olika prov på de avslutande 65 minuterna i lördags, men i Göteborg kommer Christian Poulsen att vara avstängd och vad vår stackars 29-årige vän beträffar misstänker jag att han avstår från att besöka matchen, även om han lär bo i stan. Det blir alltså bara allt det där som föregick avslutningen vi behöver oroa oss för. Trots allt – om Danmark tar full poäng på sina återstående matcher når de 28 poäng. Om vi förlorar mot dem, men slår Nordirland, Lettland och Liechtenstein, har vi 27. Om Spanien förlorar mot Danmark borta, men vinner övriga matcher har de 24, och skull kunna passera oss med en tillräckligt stor seger på hemmplan. Jag tänker inte gärna på den eventualiteten.

Men poängen från Köpenhamn ska vi inte be om ursäkt för. Vi hade straff med en minut kvar (och ett taktikbyte kvar att göra…). Trots allt tror jag nog att vi hade vunnit även om det s k ”Feta Fyllot” inte ingripit.

Read Full Post »

Older Posts »