Att jag har namnsdag den 26 juli beror tydligen på ett studentikost skämt från den nygamla namnsdagslängdens upprättare (de som var aktiva nån gång runt förra sekelskiftet). Den dag som tilldelades ”Jesper” var förr ”Sjusovardagen”, tillägnad De Heliga Sju Sovare från Kappadocien, som gick in och la sig i en grotta under en kristendomsförföljelse under någon hednisk kejsare och sedan sov i ett par hundra år.
Just nu känner jag mig som den där parallellen inte är helt missriktad, inte på grund mitt förnamns komiska potential (eftersom jag hade så fantastiskt roliga klasskompisar är jag lika van vid att kallas ”Trötter” som att heta ”Lågspänning” i st f ”Högström”), utan för att jag efter tre veckor på sjukhus omväxlande med familjesemester i det mest isolerade Småland känner mig ungefär som en helig sovare som gäspande kikar ut i världen igen. Och det märkliga är att jag snart upptäcker att allt är som vanligt. Helsingborg underpresterar på grund av faktorer som ingen riktigt kan (eller vill) sätta fingret på och sprider den odefinierbara känslan av olust och prestationsångest omkring sig. Malmö FF underpresterar på grund av faktorer som ingen riktigt kan (eller vill) sätta fingret på och sprider den odefinierbara känslan av olust och prestationsångest omkring sig. Elfsborg, Kalmar FF och Halmstad överpresterar, på grund av faktorer som ingen heller vill sätta fingret på, eftersom lag som Helsingborg och Malmö FF då kanske skulle behöva inse att de gör någonting grundläggande fel. Om jag nån gång vacklat i min beundran för Janne Andersson styrktes jag i den när han blev angripen som företrädare för ”stenåldersfotboll” av Anders Timell i Expressen häromveckan. Man behöver inte ha rätt bara för att man blir angripen av en fåne, men chanserna ökar.
Och Henrik Rydström kanske har fått en konkurrent till titeln som Allsvenskans mest fritänkande spelare nu när Aki Riihilahti anländer till Djurgården. När jag intervjuade Riihilahti för fem år sen pekade han utan vidare ut sin favoritfigur i Väinö Linnas ”Okänd Soldat”: den storpratande maskingevärsvirtuosen Rokka – ”han säger vad han tycker, det måste man respektera”. Extra beundransvärt att en sån attityd överlevt ett antal år inom engelsk fotboll.