Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Intresset ljuger aldrig

Jag såg inte tv-debatten om fotbollsjournalistik, men har inga tvivel på att den var lika menlös som alla säger. Själv undrar jag mest över det faktum att det bara är parterna i målet som kallas in till debatten. Vem skrivs fotbollsjournalistiken för egentligen? Är det för Lars Lagerbäck, Robert Laul eller kanske för någon helt annan? När det gäller litteratur, film och konst i allmänhet anses det naturligt att utbilda en hel kår av bedömare vars åsikter sen anses ha en viss vikt när man debatterar fenomenet, men när det gäller sportjournalistik är det bara det egna intresset som styr om man gillar det eller ej.

Så nej, jag antar att man inte en enda gång tog upp vad som i min värld är huvudproblemet med ämnet. Nämligen att fotbollsjournalistiken i så hög utsträckning fortfarande är så illa skriven.

Read Full Post »

Allsvenskan är som en skidstafett. Man kan konstatera att nån har ett ordentligt försprång, men man vet samtidigt att Jörgen Brink-syndromet kan slå till när som helst. Det är först när de är inne på skidstadion man får den där rent fysiska upplevelsen: nu, nu är han riktigt nära att vinna.

Så var det igår. Kalmar FF har lett länge och väl, men det var först när 1-0-målet mot Gefle plingade upp i rutan samtidigt som det stod 0-0 i Borås som jag fick känslan av att det var nära nu, att mållinjen fanns där inom räckhåll för dem och att bara en ännu värre kollaps än Jörgen Brinks, en attackerande galen präst snarare än ett simpelt mjölksyreanfall, kunde hindra dem att vinna. Sen ändrade sig allting igen med Gefles kvitteringsmål och James Keenes chipp, bara för att till slut ända i en känsla av att det fortfarande var nära, inte riktigt så nära som under de där minuterna i första halvlek, men åtminstone närmare än innan matchen började. Någonstans mitt emellan Jörgen Brink-zonen och Cornelius Horan-zonen, med andra ord. Eller ett snäpp närmare än i Churchills tal från november 1942: inte slutet, men åtminstone början på slutet.

Ok, lag har missat bra lägen förr. AIK hade guldet i sina händer när de åkte till Göteborg i näst sista omgången 2006, Halmstad hade guldet i sina händer när de mötte IFK Göteborg hemma i slutomgången 2004. Men på något sätt kändes det då att de hade tunga uppgifter framför sig – bortaplan, respektive en stenhård motståndare. Tappar Kalmar det här blir det den tyngsta missen sen Helsingborg åkte till Rambergsvallen 1998.

Read Full Post »

Kamp om femteplatsen

Mitt Hammarby var tillbaka i går.
”Skandal, skandal – en domarskandal!” vrålade publiken. Då hade matchen ännu inte börjat. Heter domaren Martin Hansson räcker det att han visar sig.

Och efter matchen fick laget springa ärevarv. Vi snackar om ett formsvagt mittenlag som inte vunnit på sin egen arena sen juli. Ett lag som plötsligt råkar vinna en match, utan att vara särskilt övertygande.

Ärevarv och läktarhumor. Det här var mitt Hammarby.

Read Full Post »

Ramos vs Redknapp

Här tror man att Tottenham äntligen gör något rätt när de snappar upp en av Europas mest intressanta och eftertraktade tränare.
Så går allt åt helvete och det kantrande skeppet rätar inte upp sig förrän Harry Redknapp – Harry Redknapp av alla! – får ställa sig vid rodret.
Allsvenskan verkar inte ha plats för Cratzar och Listons och Bosse Falkar, knappt ens Åkebyar, men Harry Redknapp får förtroendet att rädda ett storlag i Premier League.
Varje gång man tror sig veta något om världen blir man brutalt motbevisad.

Read Full Post »

Allsvenskan håller på att avgöras as we speak, men valde bort Ljungskile-Malmö till förmån för en något hackig livestreamad presskonferens där Seatle Sounders presenterade Fredrik Ljungberg.
Det var förstås en ganska tråkig tillställning där Ljungberg snällt satt och väntade medan klubbledare och MLS-representanter strödde lovord över honom (klubbens general manager sa till exempel att Freddie är en ”super intelligent young man”). Sedan svarade Fredrik – som hade samma kläder på sig som när han tog emot guldbollen 2002, men han hade knäppt skjortan och knutit slipsen – presskonferenskort på några frågor
Även bortsett från Fredriks pengar och girighet och filmstjärnedrömmar tycker jag att det verkar vara en rätt trivsam flytt. Han har ju inte direkt något att bevisa i Europa, och om kroppen inte håller för Premier League- och landslagsspel kan han väl lika gärna få vara pionjär i USA.
Däremot kan man ju fråga sig om Ljungberg kommer att elda publiken mer än Anders Limpar och Tomas Ravelli gjorde en gång i tiden. Även om jag försvarade den amerikanska fotbollspubliken häromsistens är de ju inte direkt Lars Lagerbäckare. Och även om Freddie håller sig kry lär han inte göra 20 mål eller 20 assists eller dribbla av fyra gubbar, så det gäller att Soundersfansen lär sig uppskatta god spelförståelse och en väl tajmad löpning.
Soundersfansen finns faktiskt, trots att deras klubb nätt och jämnt finns: Ljungberg har ännu ingen tränare och bara tre lagkamrater. Men klubben som knappt finns har i alla fall sålt 17 000 säsongsbiljetter till 2009.
Sug på den, kassörer och marknadsförare i hundraåriga svenska klubbar.

Read Full Post »

What’s in a name?

Kollade resultatet Ljungskile-Malmö FF på Livescore. Min reflektion: Martin Smedberg-Dalence på bohuslänningarnas avbytarbänk har ett roligt efternamn (eller är det två?). Låter som huvudfiguren i en Harry Potter-bok rewritad av Eyvind Johnson.

Read Full Post »

Och sen kan jag återigen bara gapa över att Norrköping kunde vara så usla. Sällan har en nykomling sett ut att ha lika goda förutsättningar. Sällan har någon slösat bort dem så totalt.

Read Full Post »

Nummermagi

Underligt att resultat kan ha sin alldeles egen innebörd, sina helt speciella associationsvärden. Det har säkert att göra med att jag som småkille lusläste farsans Årets Fotboll från VM 1958, men sifferkombinationen ”5-2” har sin särskilda romantiska valör för mig. Med de siffrorna vann ju Brasilien det året inte bara finalen mot Sverige utan även semifinalen mot Frankrike. (Jag har egentligen bara stött på resultatet en gång sedan dess, när Malmö FF slog AIK i SM-finalen 1986 – tre mål av Lasse, två av Masse om jag minns rätt.

Sen dess framsuggererar detta resultat för mig en match där en suverän övermakt med gammaldags framstormande offensiv besegrar ett tappert motståndarlag, som med sina två mål visar att de bjudit precis tillräckligt med motstånd för att det hela inte bara ska ha varit en simpel utklassning – som däremot resultatet 5-1, där förlorarnas mål bara framhäver det totala i deras sammanbrott. 5-3 eller 6-2 däremot känns oseriöst, som bandy i stället för fotboll. Och resultatet 4-2 gör att jag alltid ser framför mg en jämn och spännande match, där 4-2 målet görs i slutminuten när det andra laget desperat kastat allt framåt för att försöka kvittera. Detta bara för att den första 4-2-match jag minns var Sveriges nederlag mot Västtyskland i regnmatchen i VM 1974.

Nej, jag tror ine detta är någon större tröst för Elfsborg. Bara ett försök att sätta saker och ting i ett större sammanhang.

Read Full Post »

Tummen upp i Häcken

En kompis såg fotboll för några somrar sen. Han skildrade efteråt det sömngångaraktiga spelet, de öde omgivningarna, den allt genomsyrande stämningen av stekhet tisdag på månens baksida. I pausen tog han en promenad kring planen och passerade det öppna fönstret till den barack där hemmalagets omklädningsrum var beläget. Inifrån hördes tränarens geistlösa försök att få igång sina spelar och den fullständiga tystnad som blev resultatet. Det var på Rambergsvallen, sist Häcken var i Allsvenskan.

Jag erkänner att den motvallsfilosofi jag odlar inte riktigt räcker till för att jag ska känna entusiasm över deras avancemang. Jag hade hoppats på Assyriska. Lite glad blir jag ändå. Jag minns kvällen på Olympia sommaren 2006, när Henke hade kommit tillbaka, och Häcken stal showen och vann rättvist med 3-1. Jag minns Stefan Lundins stillsamma skadeglädje när det till sist blev hans tur på presskonferensen. ”Vi har ju förstått att det var meningen att vi skulle förlora det här, så vi får väl be om ursäkt för att vi förstörde hela festen.” Respekt för sånt. Respekt, trots allt, till Häcken.

Read Full Post »

Det där med Beckham till Milan tycker jag är ganska vackert. Precis som Henke Larsson samlar han på sig ganska fina klubbadresser genom lite gästspel på ålderns höst. (Och ålderns höst, förresten. Beckham är 32). Man kan diskutera huruvida Beckham är över- eller underskattad, men sådana där debatter har ju bara att göra med vilka förväntningar man utgår ifrån. Han kommer förstås att göra en masa nytta för Milan. Spelsinne och en sån högerfot skojar man inte bort.

Becks kan få ett karriärsslut som Georghe Hagi när Hagi spelade för Galatasaray för sex-sju år sedan. Han rörde sig nästan inte, men när han klev av planen av trötthet efter 70 minuter brukade han ändå ha hunnit med en assist och ett frisparksmål och såg mest ut som en pappa som kickade boll med sina söner. Hagi la av efter säsongen 2002, men klubbdirektören försökte in i det sista övertala honom att fortsätta, om så bara för att spela en halvlek per match.

Nåväl, det är tydligen inte riktigt klart med det där Milan-lånet ännu och jag kan inte låta bli att skänka en tanke till Bruce Arena, LA Galaxys tränare, som inte är överförtjust över planerna på att släppa sin bäste spelare.

Jag har varit fascinerad av den amerikanska fotbollen ända sedan jag såg USA:s formtoppade charmlag i Korea-VM 2002. Det är så lätt att dissa allt som har med USA-fotboll att göra, men man måste komma i håg att dom som sysslar med eller gillar fotboll där borta är precis lika proffsiga, fanatiska, nördiga och pålästa som i något annat land. Om man tittar på publiksiffror, ligakvalitet, omsättning, utlandsproffs etc, så är Major League Soccer som vilken europeisk mittemellanliga som helst. Fotbollsamerikanernas problem är att de verkar i en miljö som inte uppskattar dem, stimulerar dem eller ens förstår dem.

Att Bruce Arena, den mest meriterade tränaren i landet, och klubbens general manager, står maktlösa när ligaorganisationen ovanför deras huvuden börjar förhandla med Milan om ett lån av lagets bäste spelare är ett exempel.

Ett mycket roligare exempel på den lite oförstående omgivningen finns i det här klippet från när LEGENDEN Darren Huckerby anlände till San José Earthquakes tidigare i höst.

Om du inte fick nog av ofrivillig humor kan du spana in uppföljaren, när programledaren verkar vara på väg att göra en pudel, men ångrar sig och, typ, tar ett dopp till i samma galna tunna.

Read Full Post »

Older Posts »