Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2009

Jag anade redan i förväg att AIK i år var en motsvarighet till Djurgården vid samma tidpunkt i ifjor. Ett enkelt inledningsprogram, ett par segrar, en serieledning som haussats upp i tidningarna på grund av klubbens status som huvudstadslag. Låt oss säga att inget igår gav mig skäl att ändra den uppfattningen. Så fort riktigt motstånd infann sig sprack den svartgula ballongen med en smäll. Jag upptäckte i alla fall att det inte bara är den omotiverade förväntanstyngden, den som alltid bär fröet till besvikelse inom sig, som förenar AIK och det engelska landslaget. Nej, de förväxlar på samma sätt adrenalin med framåtanda, kastar sig in i tacklingar och anfall stressar iväg inkast för att visa publik och tränare att de minsann brukar allvar. Som igår, när Helsingborg ledde och de slungade sig framåt som den lätta brigaden vid Balaklava fast det återstod en dryg halvtimme av matchen. Helsingborg utnyttjade situationen på ungefär samma häpet tacksamma sätt som Spanien i åttondelsfinalen mot Danmark i EM 1986, och hade det blivit fem mål här också hade det inte varit en oproportionerlig utdelning på alla chanser.

Sen är det en annan femma att HIF inte kommer att kunna spela så här när de möter ett lag som inte är lika angelägna att kasta sig i gapet på dem. Spöket från Ljungskilematchen på Olympia ifjor har de nog inte helt befriat sig från än. Det måste de göra om det ska bli guld. Men tills dess är det festligt med Rasmus Jönsson, vars hela uppenbarelse utstrålar Åshöjden. Det är inte bara det att han kommer från Åshöjdentrakter och på småklubbmanér spelar i anfallet med en kille som kunde vara hans farsa, det är den där långa, skrangliga kroppen, den rosiga hyn och den spretiga morgonkalufsen som gör honom till en kombination av Björn Backe och Storken.

Om AIK är Djurgården 2008, vad är då Djurgården 2009? Tja, Djurgården 2004, kanske, sist de försökte sig på att ha Zoran vid rodret. Med känt resultat. Och Malmö FF 2009 är Malmö FF varenda år under den senaste tjugoårsperioden, av de båda hemmakryssen mot TFF och Gefle att döma. De får tacka sin Eric Persson för att Giffarna inte ligger i Allsvenskan längre.

Annonser

Read Full Post »

”Fotbollsintresse på lägsta nivå – det enda ni dricker är vichy noveau” skaldades det en gång i tiden i Bajensupporterbuss på väg till Landskrona.

Att just Landskrona råkade ut för den här betygsättningen kan jag i efterhand tycka vara lite orättvist. Med tanke BoIS ”framgångar” måste man ändå säga att intresset för laget är på en ganska hög nivå. Dessutom har jag ett tydligt minne av Landskronasupporter som gick linjeman vid supporterklubbsturneringen i fotboll som verkligen inte nöjt sig med vichy noveau när han valde dryck inför turneringsinsatsen.

Men frågan är om det inte är dags att plocka fram ramsan igen till matcher på Gamla Ullevi. Fotbollsintresset i Göteborg är verkligen påfallande dåligt när det inte handlar om stormatcher. De nio hittills spelade matcherna på arenan har dragit i snitt 9544 åskådare. Vilket är ett helt okej snitt för allsvensk fotboll. Men tittar man intresset match för match ser det inte bra ut, särskilt med tanke på att de tre lagen (i det här sammanhanget håller jag Häcken utanför diskussionen) spelar på en ny fin arena som i sig borde vara ett dragplåster.

Premiären ÖIS-GAIS lockade 17 000. En helt anständig siffra.
IFK-Djurgården i omgången därpå sågs av 18 000. Bra publikintresse. Gais-Helsingborg i samma omgång drog 7400, vilket jag inte tycker är godkänt. När Allsvenskan snittar 9000 borde ett lag från det som förr kallades ”fotbollens huvudstad ” ha bättre publik i sin första hemmamatch på den nya arenan.

Därefter:
ÖIS-Örebro 3300. Uselt helt enkelt.
GAIS-Häcken 4200. Också bedrövligt.
Göteborg-Öis: 17 700. Derby med helt okej uppslutning, bättre än vad vi i Stockholm åstadkom i matchen Hammarby-Djurgården.
ÖIS-AIK 3500. Också en dålig siffra. Den här nivån borde gälla för klubbar typ Ljungskile och liknande.
Göteborg-Örebro 9400. När stadens populäraste lag fajtas i serietoppen borde 10 000 vara en miniminivå. Om inte fler kommer när IFK spelar bra, vinner sina matcher, har slagit ett Stockholmslag med 6-0 – ja hur kommer det då att se ut när laget ligger i mitten?
Gais-Hammarby 4600. Det är nåt konstigt med detta Gais. Man vet ju att klubben har engagerade, stenhårda supportrar. Men hur kommer det sig att inte fler går på matcherna?

Jag trodde att nybyggnationen av Gamla Ullevi skulle få verklig effekt, mätt i publiksiffror. Men göteborgarnas intresse för att se sina lag är inte nämnvärt större än de varit tidigare.

Staden kanske ligger bättre till i kampen om högsta vichy noveau-konsumtion.

Read Full Post »

Eftersom Mattias Gardell hamnat på tapeten igen erinrade jag mig de dagar när jag hade honom som föreläsare i religionshistoria. Han var en frisk fläkt bland de ganska tunga gubbarna på institutionen, och han var dessutom den garanterat enda människa jag någonsin hört använda ordet ”runka” i dess goda gamla försexuella innebörd (i en föreläsning om nordisk schamanism, typ ”ritualen förutsatte att sejdaren runkade på sin sten”). Och detta flera gånger, utan att röra en min.
Framför allt minns jag dock att Gardell befann sig på Kvarnen samtidigt som mig när Sverige spelade VM-åttondelsfinal i fotboll mot Saudiarabien en sommarkväll 1994. Det måste ha varit precis efter saudiernas reduceringsmål med några minuter kvar, för jag minns det som att det var dödstyst i lokalen när man hörde Gardells röst: ”Saudi, Saudi!”. Jag tyckte det lät som om han skämtade. Men vill han skriva ett inlägg i Expressen och förklara sitt stöd till den wahhabitiska feodalismen så inte mig emot.

Read Full Post »

Svenska cupen 2009

Wember-lee, Wember-lee, Wember-lee!
Vi som är uppväxta i den engelska skolan har ofta en stark känsla för cupfotboll (åtminstone om den spelas i England). Engelska FA-cupen var riktigt stor när jag började intressera mig för fotboll. Man läste om jättedödarna från amatörserier som slog ut div 1-lag, om finaler på Wembley som var säsongens riktiga höjdpunkt. Lottningen till omg 3 när högsta serierna kom in i cupen var i sig stora händelser. Och alla dessa omspel! Matcher som inte avgjordes efter förlängning gick alltid till omspel vilket gjorde att bortalaget fick en chans på hemmaplan.

Svensk cupfotboll har aldrig fått stor status, men jag tror att det är ett misstag att hela tiden jämföra med hur det är i England. Eller att tjata om den norska cupfinalen som där är en stor händelse. Det normala i vilket fotbollsland som helst är att cupen har en lägre status än seriespelet.

Hursomhelst, årets svenska cup har gått in i ett skede där de allsvenska lagen kommit in. Vår cup har det experimenterats mycket med genom åren (jag tror det är en lista på gång från THS-redaktionen över pajaskonster som tänkts ut för att popularisera cupen). Nuvarande skick är rätt bra tycker jag. Man har tagit fasta på att cupen har ett roligt inslag som saknas i seriespelet: möjligheten för mindre klubbar att få möta ett storlag i en tävlingsmatch på hemmaplan. Därför är det helt rätt att göra som nu: låta lagen från underserierna kvala fram 16 lag som får möta de 16 allsvenska lagen – och ge dem fördelen av hemmaplan i lottningen. Man har också infört en offentlig lottning som TV-sänds. Borta är hemlighetsmakeriet under beteckningen ”geografisk lottning” som alltid medförde att ungefär samma lag fick möta varandra. Finalen spelas dessutom samma år som cupen startar, och i en hygglig fotbollsmånad (september). Och man har kommit fram till att Sverige inte är tillräckligt stort som cupland för att spela finalen på nationalarenan. Att ett av finallagen får fördel av hemmaplan är sportsligt sett inte helt korrekt, men förmodligen ändå den bästa lösningen.

Alltså: cupen är på rätt väg. Hammarby gick ju dessutom vidare, klart man är nöjd och glad.

Read Full Post »

Ett öga blekrosa

Det finns vissa uppgifter som känns relevanta på något sätt, fast man inte riktigt kan sätta fingret på hur. Som följande lilla bonusinfo ur Sollentuna bibliotekskatalog, om min bok om fotbolls-VM:s historia:

Låntagare som har lånat denna titel har också lånat:

Harry Potter och fången från Azkaban
Fotbolls-VM genom tiderna : [allt om alla VM 1930-2002]
Harry Potter och Fenixorden [Ljudupptagning]
Saffransmysteriet
Årstamördaren
Invasion! : pjäser, noveller, texter
Häxan och lejonet
Min morbror trollkarlen
Mio, min Mio
Mästaren och Margarita

Det känns ju glasklart till att börja med. Mina läsare i Sollentuna bibliotek är antingen mycket unga eller, ska vi säga, unga i sinnet. Åtminstone visar de en stark förlärlek för att läsa om trollkarlar, häxor, magiska mantlar och oknytt. Men så kommer den där Jonas Hassen Khemiri-boken som en joker i leken. Analys, någon?

P.S. Här är f ö listan över vilka böcker som lånats av de sollentunabor (eller ”den sollentunabo”) som även lånat min historia över svenska landslaget:

Mitt första liv : den gudarna älskar dör inte
Anhörig – omsorg och stöd
Vi är bara några kompisar som träffas ibland : Rotary som en manlig arena
Det blir lättare när det blir svårare : råd till personal och anhöriga som vårdar demenshandikappade
Förmynderskap
Zlatan är Zlatan
Stundande natten
Dalhalla : kampen för ett brott
Att vara dement : människa instängd i trasig hjärna
Ett himla liv : en självbiografisk berättelse

Som synes en betydande förskjutning på intresseskalan. Från fantasy och barndeckare till ett betydligt mer moget intresse för livets och åldrandets problematik. Självbiografiska berättelser av erfarna människor som Bodil Malmsten, Patricia Tudor-Sandahl och Carl-Henning Wijkmark har ersatt vurmen för dvärgar, fauner och talande bävrar. Glädjedödaren kommer säkert med påståenden om det empiriska underlaget. Själv föredrar jag att tänka att läsekretsens förändring speglar min egen utveckling som författare, från den bekymmerslösa spelevink som skrev VM-boken 2006 till den av hårda erfarenheter luttrade personlighet som två år senare tolkade Laban Arnessons och Olle Nordins lidanden. ”A sadder and a wiser man”, som Coleridge säger. D.S.

Read Full Post »

Kriser och kransar

Efter att ha kommit hem och kastat ett öga på tabellen får jag säga att årets Allsvenska lovar att bli osedvanligt spännande. Ett storlag i kris – typ Malmö FF 1999, IFK Göteborg 2002 eller AIK 2004 – hör till de svårersättliga ingredienserna i en riktigt pikant allsvensk stuvning och Hammarby och Djurgården redan ut tt kunna leva upp till även högt ställda förväntningar på den fronten. Och Kalmar FF? Tja, de må ha baissat förväntningarna på laget hur mycket som helst, men nerflyttningsstrid lär ingen ha räknat med. Vi kan erinra oss 1970, när en svensk mästare senast flyttades ner – IFK Göteborg, vars supportrar stormade Eyravallen i Örebro i ett försök att bryta den avslutande match som beseglade eländet. Efter dess är en niondeplats faktiskt den sämsta placering en svensk mästare uppnått – Örgryte 1986 och Hammarby 2002.

Vad gäller Örgryte undrar jag när ett allsvenskt lag senast låg på en lika kass poängskörd och målskillnad efter fem matcher. ”Enköping” viskar en röst i mitt bakhuvud, men jag har inte tillgång till referensmaterial och jag tycker mig minnas att de åkte iväg och slog Helsingborg på Olympia vid ungefär det är stadiet av serien. Att det går uselt för lag som åkt ut Allsvenskan även i näst högsta serien är emelltid inte ovanligt. Assyriska åkte den vägen bara för tt par år sedan och före dem var det väl Örgryte eller Oddevold. IFK Norrköping är inget särfall.

Read Full Post »

Kylan i öster

I söndags gick jag ur bilen och pissade på en rastplats nära Jyväskylä. Snön var centimetertjock, vinden iskall, jag undrade hur jag kunde ha varit så dum att jag åkte till Finland i Converse. För att inte tala om att jag hyrt en bil med sommardäck.

Jag upptäckte återigen hur överraskande stort och brett fotbollsintresset i Finland är. Statsvetaren Göran Djupsund som jag träffade i Vasa, chefredaktören Pekka på lokaltidningen Etelä-Saimaa i Villmanstrand på ryska gränsen, forskaren Jakob i Joensuu med inriktning på skogsindustrins sociologi – alla var fanatiskt fotbollsintresserade och pratade lika gärna om gamala tipsextramatcher och om hur länge Litmanen kunde änkas hålla i landslaget som om Sannfinländarnas politiska frammarsch och rysshandelns betydelse för Villmanstrand. Ändå har den finländska fotbolln uppenbara problem att dras med. Att JJK från Jyväskylä fortfarande inte spelat en match trots att två omgångar skulle varit avverkade i årets Veikkausliiga är inte helt överraskande. I vår postmoderna värld har vi en tendens att glömma bort att klimatet fortfarande kan ha betydelse för ett land och dess fotboll. Det är väl ungefär lika smart som att åka till Finland i april i ett par Converse.

Read Full Post »

Older Posts »