Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 oktober, 2009

Pyramidalt fiasko

Nej, jag tror knappast att världen sörjer över att Sverige missar VM. Knappast mer än man sörjer Kroatien, Turkiet eller Tjeckien, eller att Belgien efter sex raka slutspel mellan 1982 och 2002 nu missade sitt andra i följd, eller att Saudiarabien, som varit med varenda gång sedan 1994, nu gick på pumpen mot lilla Bahrain. I övrigt kommer inga stornationer att saknas, som Holland gjorde 2002 till exempel – det är Brasilien och Argentina från Sydamerika, Mexico och USA från Concacaf, Japan, Australien och Sydkorea (åttonde gången i rad) från Asien.

Jag tror däremot att det hålls en del tummar för Portugal mot Bosnien-Herzegovina och Ryssland mot Slovenien. ”Fotbollsmässigt”, som det brukar heta, föredrar folk troligen Frankrike framför Irland, fast jag misstänker att irländarna faktiskt skulle locka till sig fler resande fans till Sydafrika.

Och de flesta tummarna i Sydafrika hålls nog för kontinentens egna stornationer. Där ser Nigeria just nu ut att missa sitt andra raka slutspel (på bekostnad av det beundransvärda Tunisien, som varit med varenda gång sedan 1998). Nigeria måste bortaslå Kenya i sista matchen och hoppas på att Tunisien tappar poäng i Mozambique. Även Kamerun löper risk att missa sitt andra raka sluspel – seger borta mot Marocko är en nödvändighet, annars kan Gabon ta sig förbi genom att slå Togo. Slutligen inbillar jag mig att folk i Sydafrika hoppas att Egypten kan skaka av sig den förbannelse som verkar vila över dem i VM-sammanhang. Egypten har vunnit de två senaste afrikanska mästerskapen och är dessutom den enda afrikanska nation som är tillräckligt pengastarkt för att kunna hålla sina spelare hemma. Men trots sex afrikanska mästerskap har man bara tagit sig till VM två gånger, och behöver nu minst en tvåmålsseger i avslutningen mot Algeriet hemma för att klara skivan. Om det blir 3-1 till Egypten hamnar de båda lagen dessutom på exakt samma målskillnad och med exakt samma resultat i inbördes möten. Någon som vet vad som händer då?

Annonser

Read Full Post »

Jag är väl knappast ensam om att bli oroad över de allt mer intensiva spekulationerna om Sven-Göran Eriksson som ny förbundskapten? Efter 12 år med Lagerbäck säger ju alla instinkter att vi vill ha en förändring. Var inte den allmänna meningen att vi nu ville ha en bra matchcoach som kunde trimma vårt landslag till framgångar även i slutspelen?
Man fattar förstås hur förbundet tänker. Under de senaste 30 åren har bara två tränare som startat sina karriärer i Sverige gått vidare till den internationella elitfotbollen: Svennis och Roy Hodgson. Varje gång (ja, två då) som det har utsetts ny förbundskapten har SvFF kunnat drömma om de onåbara, dyra Eriksson och Hodgson, men tvingats skriva kontrakt med hemvävda förmågor som Tommy Svensson eller Söderberg/Lagerbäck.
Nu, när Eriksson närmar sig pensionen kanske han plötsligt blir tillgänglig, av sentimentala skäl kan han vara villig att runda av karriären med ett svenskt landslag.
Men vill vi det, bara för att det går?
Att ersätta Lars Lagerbäck med Sven-Göran Eriksson (eller Roy Hodgson) känns som när republikanerna i USA lanserade John McCain som efterträdare till Bush. Det var världens lättaste för demokraterna att ropa ”More of the Same!” och hänvisa väljarna till den spännande Obama.
Sven-Göran Eriksson är precis allt Lagerbäck var, samt lite äldre. Han står för traditionell, riskminimerande 4-4-2-fotboll, han tog England till två slutspel, han fick kritik för att inte fatta snabba beslut på bänken, han åkte ut i kvarten. Och detta med ett lag fullt av superstjärnor från Premier League, som engelsmännen själva (jaja, jag vet allt om engelsmännens självbild…) tyckte var den bästa generationen fotbollssspelare på år och dar. Dessutom har han blivit en karikatyr, en underlig larger-than-life-karaktär som fått kicken både från Man City och Mexikos landslag.
Problemet är att det inte finns någon Obama i Fotbollssverige. Ingen Hillary Clinton heller.
Erik Hamrén verkar duktig och omtyckt. Men han har ändå bara varit runt i de nordiska ligorna.
Hasse Backe är ser mer gedigen ut. Han är medial, vettig, var förste svensk att ta Uefas proffstränarlicens och har varit tränare i Norden, Österrike och Grekland, England och Mexiko.
När han slutade i FC Köpenhamn skrev tidningarna långa analyser om Backes testamente, om hur hans professionalitet påverkat dansk fotboll och hur FCK under hans tid gick från att vara underpresterande som Malmö FF till regelbunden etta eller tvåa i ligan.
Men så var det detaljen med internationell erfarenhet. Backe missade konsekvent FCK:s stora mål: att spela i Europa. Bland annat torskade FCK mot Djurgården 2002 i första omgången av Uefacupen och råkade ut för en bisarr 0-5-förlust mot ett slovenskt lag i CL-kvalet 2003 (senare lyckades hans efterträdare Staale Solbakken ta FCK till Champions League på sitt första försök).
Backes övriga utanför-Norden erfarenheter består av två år i ett österrikiskt mittenlag och fyra matcher med Panathinaikos. Det var förstås tossigt av de grekiska klubbledarna att sparka någon efter fyra matcher, men det ser ändå inte snyggt ut i CV:t. Jag har bekanta som har behållit grekiska bartenderjobb längre än så.
Så när det inte bidde något av Backes egna internationella karriär gjorde han det smartaste: tog rygg på Svennis, och fick assistera både i Manchester City och Mexikos landslag.
Alltså måste man ställa sig frågan: om vi kan få Svennis själv, varför nöja sig med hans assistent?
Och plötsligt upptäcker jag att jag har argumenterat emot mig själv. Jag har blivit en Svennis-man.

Read Full Post »

Vårt behov av tröst

Jag förstår inte hur vissa personer fungerar. Jag läser att bloggaren Sjöholm inte tyckte det var en blytung förlust. Visserligen är Sjöholm uppväxt i Helsingborg och alltsomoftast misstänkt rödblå. Men ändå. Om inte gårdagens förlust var en blytung förlust – då finns inte blytunga förluster.

MFF spelade champagnefotboll första tjugofem. Sigurdson gör visserligen helt rätt, han startar löpningen bakåt i samma stund han förlorat nickduellen med Ofere, men ändå har han ju en fantastisk tur. Bollen studsar upp på vaden på honom. Oren träff. Och går den stolpe ut.
Samtidigt (något mer objektivt): Det är bara att gratulera när en sådan ansträngning bär frukt. Jämför med Ofere. Han startade inte precis en löpning efter att han vann duellen med Sigurdson. Han stod kvar och tittade på vad Larsson skulle göra av situationen. Om Ofere löpt med hade han, med förbundna ögon, kunnat stöta in stolpreturen i öppet mål.
Utöver det: ett antal spektakulära räddningar av Christensen. Han vinner matchen åt IFK igår, han håller dem kvar i guldstriden. Och Robert Åhman-Persson, den olyckan. Mästerlig i defensiven igår, men kan han inte bara hålla sig borta från offensivt straffområde, så vi slipper sådana här trauman…
Ja, ni förstår hur min natt sett ut. Orolig sömn, sekvenser som spelats upp om och om igen. Jag har vaknat till, sökt tröst i Thomas Olssons kommentar efter matchen: »Vi hade en jäkla tur och vi har en jäkla bra målvakt«.
Eller i Jens Fjellströms summering. »MFF gör en väldigt bra match, som hade räckt till seger mot de allra flesta lagen i Allsvenskan«.
Jo, det är sant. Men samtidigt står det, så här dagen efter, klart att Malmö FF har ett antal spelare som inte håller för en placering Topp 4. Spelare som inte tar snabba beslut, som tvekar, tar ett steg, två steg framåt med bollen – och först då försöker slå passningen eller ta skottet. Med enda resultat att motståndaren hunnit upp i press och blockerar ansatsen.
Jag såg det dussintals gånger igår: Vinzents, Halsti, Ricardinho, Hamad. De syndade ogenerat. Och faktiskt också Daniel Andersson, då och då. Jag såg Vinzents, om och om igen, tillåtas slå inlägg som håller en nivå på undre halvan av Superettan. Bristerna i danskens offensiva spel bidrar starkt till att hålla kvar MFF i ingenmansland.
Klart bäst, igår igen: Guillermo Molins. Han tar snabba beslut, han spelar med ett tillslag på bollen. Här har vi MFF:s spelmotor för säsongen 2010. 100-års-säsongen.
Låt oss se framåt. Amen.

Read Full Post »