Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

Talangproduktion

En festlig sak med Offsides Bäst-genom-tiderna-statistik (som vi redan har hunnit käbbla om nedan) är att man faktiskt gör ett försök att kvantifiera vilken klubb som varit viktigast för landslaget. Malmö FF vinner den avdelningen, tätt före IFK Göteborg, med IFK Norrköping på bronsplatsen och Helsingborgs IF som Sven Nylander.

Kollar man de två senaste seriösa landslagstrupperna (mot Italien i höstas och nu mot Wales), lägger till Zlatan Ibrahimovics namn och undersöker vilka klubbar spelarna gjorde allsvensk debut för, får man följande lista:

IFK Göteborg 5, Malmö FF 4, Elfsborg 3, Djurgården, Halmstad, Örgryte och Kalmar FF 2, Norrköping, Trelleborgs FF, Helsingborg, Degerfors, Landskrona, Häcken och GIF Sundsvall 1 var. (Sebastian Larsson och ”Chippen” har inte spelat i Allsvenskan överhuvudtaget.)

Annonser

Read Full Post »

Jag var nere i Skåne nu i veckan när Malmö FF fyllde 100. Jag fick alltså njuta av av Kvällpostens jubileumsbilaga, med ohämmat nostalgiska minnesartiklar av veteranjournalisterna Kent Hansson och Rune Smith. Där fick vi veta hur fantastiskt det var förr i tiden, när reportrarna kunde hänga med spelare och ledare utan att någon knystade om bristande integritet, där den unge volontären Rune Smith kunde sitta med öron som tefat medan KvP-legenderna Thure Isacson och Birger Buhre slängde käft med Eric Persson i en skrubb under läktaren på gamla Malmö stadion. Vad som sades? Det får vi inte veta. Poängen med den där gamla fina formen av sportjournalistik var ju att samförståndet förutsatte diskretion, att man fick hänga med i skrubben under läktaren om man aldrig skildrade vad om i själva verket hände där. Det finns en enda detalj jag minns i Smiths minnen från 40 år med Malmö FF och det är att Eric P brukade snurra sina Opelnycklar i handen medan han la ut texten.

Well, man är ju intresserad av olika saker. Vill man få reda på en transfer 24 timme före någon annan så är Rune Smith ens man. Och jag antar att det är så folk tänker om de läser de stora fotbollsbloggarna idag: det är också folk som vill markera att de är inside snarare än att tala om hur det är att vara inside (eftersom de helt enkelt inte har de språkliga verktygen att se Opelnycklarna i någons hand).

Finns det någon allvarlig tanke bakom Tre Hörnor Straff så är det att göra någonting helt annat. Själv läser jag ju hellre om vad Barry Glendenning ser på tv än vad nån av Rune Smiths efterträdare snappar upp i en mixed zone. Sen är detta ett hobbyprojekt och egentligen är ingen mer förvånad än jag att det nu har rullat på i tre och ett halvt år (punktligt en gång varje vinter har jag tänkt att det var dags att lägga ner). Jag minns fortfarande hur jag och Isobel gick på presskonferensen före VM-kvalet mot Spanien i oktober 2006 för att få någonting att skriva om. Zlatan strejkade, det var krisstämpel på landslaget, på podiet satt Lasse Lagerbäck och flackade med blicken medan Roland Andersson visade procentsiffror på hur bra Sverige egentligen var. Några dagar senare hade Sverige gjort sin senaste stora match. Och nu är krisstämpel igen, Zlatan strejkar, Spanien är Europamästare, Lagerbäck och Roland Andersson är på väg till…. Nigeria. Allt går igen och allt förändras. Bollen rullar vidare. Klyschorna förblir detsamma. Tre Hörnor Straff gnetar på.

Read Full Post »

Jag skulle inte gå så långt som att säga att FC Barcelona är ett lag i kris. Ett lag som fortfarande leder en av de två bästa ligorna i Europa är rimligen ett ganska bra lag. Men, som Pontus Kåmark sa, efter matchen igår, sittande i myströja hemma i soffan i Mollösund, så ser det kommande El Clásico, som spelas den 11 april på Santiago Bernabéu i Madrid, ut att kunna bli en munsbit för det betydligt rörligare och måleffektivare Real Madrid. Jag vet inte när, de senaste åren, som Real Madrid faktiskt hade gjort fler mål än Barcelona. Låt vara att det bara är 64-59 i RM:s favör. Men det är ovanligt. Och det är ett tecken.

I min lilla historiebok tror jag att det här började i matchen mot ryska Rubin Kazan. Hemmamatchen på Camp Nou, som Barcelona, mycket överraskande enligt förhandstipsen, förlorade med 1-2. Zlatan kvitterade med ett kraftfullt avslut, ur svår vinkel, i den bortre burgaveln. Men kontringsstarka Rubin Kazan kom tillbaka. Efter en blixtrande snabb omställning tryckte löpvillige Karadeniz in 2-1 till ryssarna. Hårt och utan pardon. Som om det var en promenad i parken att spela på ökända Camp Nou.

Ryssarnas taktik var uppenbar från första minut. Man pressade Barcelona högt. Och med hela laget. Man gav dem inte en lugn stund att bygga upp något anfall. Barcelona älskar ju att vårda boll och rulla runt. Det gavs ingen som helst tid till det här. Jag medger att parallellen är långsökt, och möjligen färgad av mina egna referenser, men jag påmindes om hur MFF, på 70-talet under Houghton, och i synnerhet under den fantastiska Europacup-säsongen 1978-79, lyckades plocka ner kvalificerat europeiskt motstånd genom det enkla ”press med understöd”. Samtliga elva i laget var försvarsspelare. Utanför England var det revolutionerande på den tiden. Om Köln hade slagit Nottingham i den andra semifinalen, skulle MFF vunnit Europacupen.

Rubin Kazan var alltså ”MFF” i den här lilla parallellen, sedd genom lätt himmelsblå glasögon. Och det man gjorde öppnade ögonen på övriga Europa. Sedan den matchen, den 20 oktober i fjol, har Barcelona inte fått umgås med boll på samma ostörda vis som förr. Plötsligt har alla läst samma läxa som ryssarna.

Barcelona är genomskådade. Barcelona är sönderlästa.

Problemet är att man inte tycks bry sig. Man fortsätter att rulla runt. Man fortsätter att överarbeta. Inte minst syndar Lionel Messi med detta. Att göra det svåra när han skulle kunna göra det lätta. Visst är det underbart fotbollsgodis att se 2-1 igår. Snillet Xavi hittar en sån där passning som bara han kan hitta. Dani Alves tar en sådan där kantlöpning som nästan bara han kan ta. Och plötsligt rullar Messi in bollen i öppet mål. Tre nya poäng för Barcelona.

Barcelona ska så klart fortsätta göra de här målen. Dels för att bara de kan göra dem och dels för att vi älskar se detta underbara spel.

Men de måste bryta mönster. Och de måste göra det oftare. Plötsligt igår tog Pedro några steg med bollen i vänster inner position. Han klippte till. Ett ganska hårt skott. Men inte otagbart. Fast Malagas målvakt var inte beredd. Han släppte in det vid sin främre stolpe. Och skälet var givetvis att han inte var beredd. Barcelona tar inte skott utifrån. Barcelona passar och rullar runt, tills någon står på mållinjen. Här bröt man plötsligt mönster. 1-0 till Barcelona.

Detta är inget nytt för Barcelona. Man har vägrat skjuta från distans i många år. Men när man nu störs, i betydligt högre utsträckning, i sitt uppspel, måste man tänka utanför lådan. Spela lite mer engelskt. Inte hela tiden, men ibland. Slänga iväg oväntade löpbollar från backlinjen, upp mot Zlatan eller Pedro.

Det är fullt möjligt att det svider i den katalanska själen. Att Cruyff vrider sig i plågor på sin hedersplats på läktaren. Men det är absolut nödvändigt om Barcelona ska försvara några titlar från i fjol. Om man ska klara att hålla ett hysteriskt formlag som Real Madrid bakom sig i tabellen. Om man ska vinna returen i Champions League mot Stuttgart den 17 mars. Det var ju, med historiska glasögon, närmast komiskt att se ett tyskt lag spela så aggressivt, med så hög press, mot Barcelona, som man gjorde i tisdags.

Men, som sagt. De hade läst läxan. Och det har alla lag gjort. Även bottenlagen i La Liga.

Jag ska inte säga att jag är övertygad om att Barcelona är medveten om denna flitiga läxläsning. Men jag hoppas vi får se fler överraskningar, mer mönster brytas, nu under våren. För då kan Zlatan få vinna några av de där titlar som han så innerligt längtar efter.

Read Full Post »

Offside hade fel

I senaste numret av Offside har tidningen rankat ”de största klubbarna”. Sådana här teman är ju som gjorda för diskussioner och jag vill minnas att vi var inne på ämnet här i THS också för en tid sedan. Jag nappar alltså på köttbenet och vill hävda att slutresultatet blev fel. Malmö FF vann strax före IFK Göteborg.

Jag vill hålla IFK Göteborg som den större klubben och det skulle man också blivit om kategorin ”Nationella meriter” byggts upp lite annorlunda. Offside valde att inskränka meriterna till allsvenska medaljer med poängen 5-3-2-1. Jag tycker att insatser för den allsvenska starten 1924/25 borde ha poängsatts i någon form  (det finns för övrigt fotbollsstatistiker som hävdar att Allsvenskan startade med Svenska serien 1910). Kanske inte med samma poängsats som de allsvenska insatserna, men åtminstone poäng i någon form. Nog gör det en klubb lite större om man var bra med redan från början. Säg att SM-guld före 1925 skulle gett 1 poäng.  Jag kan hålla med om att dessa SM-titlar är mindre värda än de som tagits i en allsvensk 12-lagsserie, men att göra dem helt värdelösa känns fel.

En annan brist i rankingar över svenska fotbollsklubbar – som Offside inte kan göra något åt – är att IFK Norrköping inte får chansen att mäta sig med Gbg och MFF när det gäller internationella meriter. Troligen skulle Norrköping under guldåren väl kunnat mäta sig internationellt med senare tiders svenska klubbar, men de fick ju aldrig chansen till internationellt cupspel eftersom det ännu inte existerade. Jag skulle tippa att om Europacupen funnits under Pekings guldepok, ja då hade klubben haft ytterligare pokaler i prisskåpet.

Read Full Post »

Ja, det är ju faktiskt hur coolt som helst: Lars Lagerbäck tar över Nigeria.  Du kan läsa det här om du vill, men jag ger gärna en kort resumé av artikeln.

Lasse Lager var alltså sist ut av de intervjuade kandidaterna – efter Metsu, Svennis, Hoddle och Djukovic (förresten undrar jag hur det går till rent praktiskt – sitter de fem i samma rum på det där lyxhotellet i Ajuba och blir inkallade en efter en som på en audition?). Lagerbäck brädade uppenbarligen intervjuarna.

Så här säger en talesman för det nigerianska förbundet: ”He broke down and analysed the Nigerian team, and analysed the players from as far back as 2002 when Sweden met Nigeria at the World Cup, to the current team and players. He went on to identify the problems with Nigerian football and set out specific ideas for solving the problems. And then he set specific targets and timelines to meet those targets. His presentation was brilliant and showed that he came prepared. The panel were surprised at his knowledge and impressed at his delivery.”

Man kan säga mycket om Lagerbäcks tid som förbundskapten för Sverige, men ingen kan anklaga honom för att någonsin ha varit slarvig eller oförberedd. Det här kan bli VM:s mest givande – eller åtminstone mest intressanta – kulturkrock!

Read Full Post »

Hemvändarnas magi

Jag tillhör dem som tycker att det är kittlande med hemvändande proffs. Tobias Grahn, Tobias Linderoth: jag är en sucker för det Stora Namnet som plötsligt dyker upp på Strandvallen eller Trelleborgs IP. Jag inser att det är en närmast atavistisk inställning, så här efter NHL-proffsens sömngångaraktiga uppträdande i Vancouver, en kvarleva från en gammal värld när Utlandsproffs fortfarande var ett glamouröst och märkvärdigt släkte. Man satt uppe på nätterna och såg mytiska figurer som Börje Salming och Juha Widing i första Canada Cup; man rös och kittlades när Anders Bernmar  och IFK Göteborg värvade hem Ralf och Björn Nordqvist. De var som utlandssvenskar, helt enkelt, som Ann-Margret eller Britt Ekland eller Anita Ekberg som plötsligt uppträdde på invigningen av det lokala Tempo och kastade en skugga av internationell strålglans över bygden.

Sen vet jag ju lika väl som alla andra att operationen inte alltid blir lyckad. Hemvändare har vi haft sedan 1955, då Gunnar Gren fick Svenska Fotbollförbundet att ändra sina tidigare bestämmelser (tidigare var proffsen bannlysta för livet och tvingades lägga av om de ville komma hem igen) och just Gren var en av dem som faktiskt lyckades bli precis den Bagarn Olsson-figur ett hemvändande proffs alltid förväntas vara (som Anders Svensson, som Mattias Jonson, som Stefan Pettersson, som Stefan Rehn, som Peter Larsson). Det finns ju festliga fiaskon också, som Dan Corneliusson och Yksel Osmanovski, och så finns det de där som återvänder som någonting helt annat än det de var när de lämnade landet – vem kunde till exempel ana att Stefan Lindqvist, skyttekung i Halmstad BK innan han gick till Neuchâtel Xamax, skulle återvända som grinig mittfältsslitare och kugge i IFK Göteborgs Champions League-lag? Eller att Peter Markstedt under sin tid i Barnsley skulle ha förvandlats från nickstark mittback till guldvinnande targetplayer för Hammarby?

Vad säger ni läsare? Succéer, fiaskon och överraskningar bland hemvändande proffs?

Read Full Post »

Allt har sin tid. Det första inlägget på Tre Hörnor Straff skrevs för ganska exakt 41 månader sedan och bar den ganska stenade rubriken: ”The green, green 3-G-konstgräs of home”.

Vi erkänner att det hade varit roligare med en roligare siffra än detta färglösa primtal. Men nu är det ju så, en gång för alla, att fotbollen inte följer gängse lagar, hur rund man än hävdar att bolluschlingen är.

Hur som helst. Det stundar ett VM. Vi kan ju skylla på det. Eller det stundar en Allsvenska. En rekordtidig Allsvenska. Det skulle också kunna vara ett bra skäl.

I vilket fall är det dags för Tre Hörnor Straff 2.0.

Jäpp. Just när ni trodde att ni blivit av med oss – då flyttar vi på oss och då klär vi oss dessutom i en något snyggare kostym.

Vi är också så in i helvetes i framkant att vi finns på Twitter, @trehornorstraff.

Så låt oss ses där ute, på de leriga och snöslaskiga försäsongsgrusplanerna och på den skinande, glansiga cybergräsmattan.

Forza!

Read Full Post »

Older Posts »