Ibland känns fotbollens värld som en där allt upprepar sig. Trelleborgs FF får pisk av Häcken, Helsingborg och MFF är bra i säsongsinledningen, AIK sliter med sin hybris management. Men att Häcken skulle leda Allsvenskan, det har mig veterligen aldrig hänt förr. Och att Häcken-Mjällby den 19 april överhuvudtaget skulle kunna vara en tänkbar seriefinal, det känns ganska oväntat det också – enda gången de båda låg i Allsvenskan samtidigt var 1983, då vann de varsin hemmamatch och båda åkte ur. (Däremot minns jag hur de kvalade till Allsvenskan mot varandra hösten 2000, mest på grund av den osannolike kanadensaren Garret Kush, han som ägde en rottweiler som hette Thunder, nästan sköt Mjällby till Allsvenskan genom att ösa in viktiga mål och sedan brände den avgörande straffen, för att sedan skola om sig till kiropraktor).
Men som sagt: det händer nya grejer också i denna upprepningens värld. En är det nyförvärv vi på Tre Hörnor Straff stolt presenterar idag, ytterligare en gammal Offside-kompis, något så unikt som en AIK-are från Göteborg, mannen, myten, legenden, den oförliknelige Hermann Dill. Hermann låter meddela att han är här ”för att vinna titlar”.
Mattias
Dillen
Jesper
M Hagström
Olle Svalander
Peronius
Roosvald
Weman
Kul att Herr Dill ska börja skriva, att han sympatiserar inte bara med AIK utan även med fel romlag, får man ju ha överseende med för karln kan ju skriva.
Vad händer förresten om den mycket hypotetiska situationen att Häcken behåller första hela säsongen och nästa år kvalar in till CL? Får de i så fall spela på Hisingen?
Och så slutligen i det här kinderägget till kommentar; en fråga till Rainman: Hur ofta har det inträffat att ett lag inlett med tre raka segrar och sedan slutat som segrare av allsvenskan, respektive åkt ur densamma?
Bra med Hermann, välkommen!!! Frågan är ju dock om sympatierna med Sthlmslaget är så starka? Är du inte IFKare innerst inne eller?
Det må vara ovanligt med Häcken i toppen. Men jag tror de är där för att stanna, kanske inte den här säsongen, men på sikt. Den klubben har storartade planer.
Staffan…Oddevold tog väl tre raka? Tror de slog Blåvitt i den eran, sen bar det utför….På 90-talet…1990 alltså…
L-G Carlstrand hade också en Rottweiler. Den hette Ted. Jag har inte hört något om hur Ted mår idag.
Olle: Vet du om L-G Carlstrand har skolat om sig till kiropraktor?
Det var också Ted som hindrade Carlstrand från en glimrande proffskarriär i Skottland.
Staffan: Rain Man låter meddela att det har hänt tre gånger att ett lag som vunnit de tre första gångerna ändå har åkt ut. Första gången var säsongen 1937/38, då IFK Göteborg inledde med segrar över Landskrona BoIS (3-1), Helsingborg (2-0) och Gais (4-1) och ändå åkte ur. Säsongerna 1953/54 och 54/55 var speciella, eftersom tre lag då flyttades ner, ett öde som det senare av de åren drabbade Kalmar FF trots 2-0 mot Helsingborg, 5-3 mot Sandvikens AIK och 3-2 mot Gais i de tre inledningsmatcherna. Det besynnerligaste ödet drabbade dock Jönköping Södra, som 1953 gjorde sin sjunde raka säsong i Allsvenskan och inledde med att på bortaplan (!) krossa Gais med 6-1. Jönköping ångade på med 3-0 mot Elfsborg och 2-1 mot Malmö FF och låg efter tre omgångar i delad serieledning med Helsingborgs IF. Gais, däremot, låg näst sist på 1 poäng, med bara AIK (0) efter sig. Efter 22 spelade omgångar var dock Gais svenska mästare, medan Jönköping hade åkt ur. De verkar aldrig ha hämtat sig sedan dess – två gästspel har de gjort i Allsvenskan (60 och 69), men har åkt ur igen med en gång.
Och då minns man ju den fruktade skyttekungen Rolf ”Kocken” Andersson, som i våra dagar aldrig hade stannat kvar och varit lojal med sitt Södra. Som Staffan Tapper brukar säga: ”Det var inte bättre förr. Men det var annorlunda”.
Men ”Kocken” var ju faktiskt i Hammarby ett tag. Och i IFK Stockholm före det.
Så pass. Ja, det minnet. Rain Man måste le generat åt mig då och då.
”Matchen började med att Kocken passade fel”
Rain Man har säkert lagt märke till att alla lag som åkt ur trots att de inlett med tre segrar har mött Gais i någon av de tre inledande omgångarna.
Så Häcken borde väl kunna vara säkra på nytt allsvenskt kontrakt grönsvart inte är ett av de lagen som de besegrat.
Södra ville värva Kocken redan inför det allsvenska äventyret 1969 men av olika anledningar blev det av först under sommaruppehållet, varefter följde en furiös men ändock otillräcklig höstspurt. Med Kocken i laget från start hade det blivit nytt kontrakt, tycks de som var med då vara överens om. Sedan stannade Kocken mycket riktigt i Södra ett antal år, och spelade därefter i mindre klubbar i Södra Vätterbygden. Numer bor Kocken på Öland.
(Janne Nordström gick till Blåvitt direkt när Södra åkt ur (och åkte ur igen) och därmed är Grimsåsmatchen som Torsason beskriver fiktiv)
bobby d: En av de första livematcher jag minns är IFK Hässleholm mot Jönköping Södra, kval till dåvarande division 2 hösten 1974 (?). Mitt minne säger mig att Jönköping vann med 2-1, trots bortaplan. Kan Kocken ha varit med i den matchen?
Kul att ni kommer in på Kocken. I senaste SFS-Bolletinen, som lämnade tryckeriet 31 mars, finns en artikel om honom och om alla hans seriemål i A-lagssammanhang – från IFK Oskarshamn 1959 fram till Husqvarna IF 1982.
Dock saknas antalet mål när han var med i Bankeryds SK och vann div V Småland Nordvästra 1979.
Sitter någon inne med den uppgiften så får ni gärna dela med er.
Jovisst var Kocken med i kvalmatchen till division 2 hösten 1974.
Minnet är korrekt – Jönköping vann borta mot IFK Hässleholm med 2-1, KOcken var med i matchen och målen kom så här:
1-0 till IFK Hässleholm i första minuten genom Arnold Kroon.
1-1 Tommy Kastman (16)
1-2 Ulf Lantz (37)
Alltså inget mål av Kocken i denna match och inte heller när Jönköping slog Borstahusen hemma med 1-0.
Laget var därefter klart för uppflyttning och tredje matchen mot Jonsered ( som förlorat dubbelt) behövde aldrig spelas.
IFK Hässleholm tog den andra uppflyttningsplatsen efter seger i avgörande mötet med Borstahusen.
Tack, Tommy! Just det, jag undrade hur mitt minne av att IFK Hässleholm förlorade kunde sitta ihop med det andra minnet, att de ändå gick upp i Södertvåan. (Jag tror mig också minnas att Hässleholms IF, dittills ortens förstalag, åkte ur i samma veva så att maktbalansen ändrades)
Jesper, du såg också MFF:s och Allsvenskans skyttekung från 1967 i J-Södras tröja denna kvalmatch i Hässleholm 1974.
Dag Szepanski spelade för Jönköping 1974-75 efter sin sejour i AIK.
Han gjorde många mål i Allsvenskan för MFF och AIK men det blev bara en landskamp trots att han var med och gjorde mål i en VM-kvalmatch (Malta, 7-0, 1972)
Szepanski var (vad jag vet) en de första allsvenska spelarna som tog avstånd från klubbkänsla och annat ”prat”. Det var i början av 70-talet då det var modernt att vara cynisk på den punkten (Cruyff sa till en italiensk reporter att ”fansen är idioter som tror att jag spelar för klubbens färger: jag är intresserad av att tjäna pengar och säkra min framtid” och frågade sedan helt frankt reportern om han kände till någon ital. klubb som betalade bra).
Det märkligt paradoxala var att fotbollsrebellerna under dessa vänsterår samtidigt alltid var de mest kapitalistiskt sinnade. Paul Breitner i Västtyskland var det stora exemplet. Hade väl att göra med att fotbollen var en lite anakronistisk värld till att börja med, där det snarast var något slags förkapitalistisk, konservativ kollektivism som hyllades.