Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

Kommer Guardiola att flytta upp Alves på mittfältet igen?

Kommer Messi att ha ännu en bedårande afton, som den mot Arsenal?

Kommer Samuel att få Zlatan ur balans?

Kommer Mourinho att bli uppvisad på läktaren?

Kommer Sneijder eller Xavi att äga mittfältet?

Kommer Eto’o att göra mål på Camp Nou?

Kommer den spansk/engelska dominansen i Champions League att helt brytas?

Annonser

Read Full Post »

Problem Child

Igår var det AIKs Björn Wesström som sa det: ”Det viktigaste är att förstå vilken speciell klubb AIK är. ” Citatet är inte ordagrant, men frågan som ställdes gällde uppgiften som tränare i AIK. I första hand var det alltså kunskap om klubben och i andra hand fotbollsmässiga kunskaper, sa Wesström som tar över efter Stahre som tränare i AIK.

Detta upprepas väldigt ofta med vissa små variationer: ”AIK är en väldigt speciell klubb.” Sure. Jag håller med Allsvenskans problembarn nummer ett. Totalt manodepressivt lag. Men som de allra flesta har jag bara en utifrånsyn. Vad betyder det? Få frågar vidare och ber personen förklara eller exemplifiera. Det får stå oemotsagt. I bästa fall får man en förklaring av typen: ”Det är svårt att förklara.” Sånt ökar bara myten. Inte kunskapen.

Idag skriver Expressen att Stahre träffat representanter för AIKs våldsammaste fans, och på sin egen hemsida skryter de mycket riktigt med att de haft en ”sittning” med Stahre. Är det detta  man menar med att AIK är en speciell klubb? Att man måste va kompis med alla fan? Även våldsamma dårar? Eller är det den stora publikmassan, det starka intresset, den enorma självbilden, klubbens häftiga humör man menar, hur skiljer det sig från nästan alla andra klubbar?

En annan sak: tycker AIK-arna att detta är bra att det ska vara skitsvårt att jobba i klubben? Borde det inte vara mycket bättre att arbeta för ett klimat där folk har lätt att lyckas? Jag är inte ironisk, jag förstår inte och jag skulle önska att jag fick läsa om det eller se det på TV.

Read Full Post »

Det fanns de som var nöjda efter gårdagens darriga tillställning på Swedbank Stadion. De som resonerade: ”En sån här match hade vi förlorat i fjol”. Implicit att några gudar i år vakar över Malmö FF och låter dem vinna över usla bottenlag fastän den egna insatsen är undermålig.

Jag argumenterade emot och sa något om att ”skit samma, spelar man på det viset så kan man aldrig vinna någon allsvenska”. Väl medveten om att MFF inte spelat så i alla matcher i år.

En stund senare kunde jag ändå förstå resonemanget. Att det handlar om ett ”bara för att vi spelar dåligt är vi inte rädda för att vinna”.

Men samtidigt kommer jag att tänka på ett snack jag hade med Olle häromkvällen, i solnedgången i Lilla Beddinge. Vi satt där och var väl, ärligt talat, inte helt obekväma med att IFK Göteborg (som första allsvenska lag i år) hade förlorat mot Åtvidaberg. Olle sa något om att Blåvitt uppträdde som ett bottenlag, att de förlorade mot de lag de skulle slå, medan de stack upp och överraskade mot lagen i toppen. Som 5-1 mot Elfsborg.

Tabellpositionen ger oss rätt med Blåvitt. Värre då med MFF som ligger tvåa, låt vara hela fem poäng efter Helsingborg, som tycks överlägset bättre än alla andra lag just nu. Vilket så klart är full logiskt och väntat, alla förstod ju att de skulle ligga där, efter förlusten av Henrik Larsson och värvningen av fantomtränaren Conny Karlsson.

Frågan är då om MFF:s själ också är lite av bottenlagets. Hur kommer det sig annars att årets två svagaste insatser kommit mot lag som, om man nu går in med hållningen Vi Är Ett Topplag, ska köra över med en tre-fyra mål? Som mot Halmstad häromveckan och som igår mot Djurgården. Båda matcherna kunde slutat i katastrof, med hemmaförlust. Men. Istället blev det en vinst med blotta förskräckelsen igår, och en poäng mot HBK, viktiga och självklara poäng förlorade, om man vill hänga på HIF.

Trots allt: skitspel och fyra poäng.

Väldigt sömnig, väldigt tidigt på morgonen efter 2-1 igår (när missade Daniel Andersson senast en straff?!) kan det vara lätt att klottra smådjävlar på bloggväggen. Och dra en massa slutsatser som jag får anledning av revidera efter nästa match, då Wilton Figueiredo är tillbaka igen. Han saknades enormt igår. Under denna enda matchs avstängning hade han olyckligtvis glömt låna ut taktpinnen till någon av sina lagkompisar. Ingen som kunde hålla i bollen, ingen som vågade värdera tillfällen; ska jag hålla i, ska jag gå på ett tillslag, ska jag skjuta.

Innermittfältet bestod igår av minst två Robert Åhman-Persson. Ivo Pekalski, som gjorde ett så fint inhopp mot Helsingborg, hade ingen aning om vilken roll han skulle ta över. Kontentan blev ett ängsligt lag som möjligen trodde att de skulle kunna springa in och vinna ganska lätt, men som med bara hälften av den backlinje som spelat så stabilt i början av säsongen, och med både playmaker och sin störste och tuffaste forward borta, inte riktigt hade läst läxan hur det skulle gå till.

Ändå vann Malmö FF efter två påpassliga mål från Daniel Larsson. Så kanske hade de rätt ändå. En sådan match hade förlorats ifjol. Kanske är det detta som snarare utmärker ett topplag. Att ta poäng även de usla matcherna. Vilket då skulle kunna utgöra skillnaden mellan Blåvitt och MFF. Får väl se om den utsagan håller om en vecka.

Sen är det en helt annan sak att jag, med handen på hjärtat, hellre ser att MFF spelar fantastisk fotboll och tappar en poäng än att man spelar så uselt som igår. Och vinner.

Read Full Post »

FF som i framgångsfritt

Vad som varit en framgångsformel ena året kan nästa år förbytas i dess motsats. Ena året är vinner det lag som använt minst spelare och ”kontinuitet” lyfts fram som orsaken till framgång. En annan gång heter det om samma mängd spelare att det varit en ”tunn trupp”, och att det är därför laget ligger i botten i av tabellen.

Hittills i år tycks ordet bokstavskombinationen ”FF” i klubbnamnet ha en negativ inverkan. I botten av tabellen hittar jag Åtvidabergs FF, Trelleborgs FF och Kalmar FF. Trenden motsägs visserligen av Malmö FF som hänger med i täten. Men tendensen är ändå tydlig och odiskutabel – tre av fyra FF-lag i botten.

Read Full Post »

Eftersom ingen pub eller pizzeria i Trelleborg visar TFFs matcher via television fick jag styra hondan tillbaka hem. Fördelen var att jag missade Sjöhages ledningsmål och kunde kliva in i webradiosändningen vid behagliga 2-1. Då matchen  slutade 4-1 rann besvikelsen av. Ändå tycker jag det är något av en skandal att ingen lokal i Trelleborg visar matcherna. Det ska fan va fotbollsfan i Trelleborg. Och då är jag väl kommunens gladaste supporter ikväll.

Det var roligt att höra Avdic säga hur snyggt han tyckte att Sjöhages 1-0 var. Det påminde mig om en match på Vångavallen för ett par år sen: Elfsborg hade frispark mitt på Trelleborgs planhalva.  TFF ställde upp en mur och Drugge (inte Drogge) stod mitt i den. Sjöhage, som då spelade i Elfsborg ställde sig längst ut till höger i TFF-muren.

Jag stod på ståplats med brorsan och vi såg hur Drugge sträckte ut handen, förbi sina medspelares ryggar, och drog Sjöhage i armen. Sjöhage ryckte till, tittade åt vänster och fick se Drugge flina. De båda kamraterna från Elfsborg, båda ratade av Haglund, möttes i muren, log åt varandra och sen fortsatte matchen.

Med facit i hand kan man tänka sig att Drugge drog Sjöhage till sig, som ett fysiskt: kom hit. Det är nog en efterhandskonstruktion. Det var bara ett skönt Allsvenskt ögonblick. Jag är glad att jag var där.

Read Full Post »

Jag minns en tid, det var antagligen 80-talet, för det var då jag började göra intervjuer och det var då de här artisterna jag nu tänker på var i ropet.

Alla dessa fotbollsspelare man pratade med, som man frågade vilken musik de lyssnade på.

Alla dessa allätare, visade de sig vara, för det var just så de sa:

”Äh, jag lyssnar på allting, allt från Dire Straits till Whitney Houston.

Jag svär. De svarade så. Allihop.

Och vi skämtade om dem. Vi drev med dem. Ojojoj.

Jag vet inte om jag fick nog, men tanken dök upp ikväll när mitt Spotify, mitt i allt köttbullsrullande, plötsligt hamnade på ”Telegraph Road” med Dire Straits.

Snart 30 år sedan jag hörde den sist, jösses vad bra den är!

De sista sju minuterna är alla luftgitarristers våtdröm.

I alla fall. Då gick tankarna till alla dessa allätare, vars smak jag antagligen tröttnade på och därför slutade ställa frågan.

Ändå kan jag inte låta bli att undra:

Är dagens fotbollsspelare lika mycket ”allätare”?

Och i så fall: Vilka är 2010 års svar på Dire Straits och Whitney Houston?

R Kelly och Madonna?

Read Full Post »

Rain Man har varit otröstlig sedan Åtvidaberg missade chansen att bli det lag som har undvikit att göra mål längst i en Allsvenska. Att gudarna omedelbart straffade dem på klassiskt ironiskt sätt – genom att se till att de gjorde två självmål också och förlorade – tycker han inte var mer än rätt. Nu blir det inte fler rekord i år. Visst är det duktigt av Helsingborgs IF att ha 19 poäng efter sju matcher och 5 poängs försprång till tvåan Malmö FF, men lika många poäng hade Kalmar FF efter lika många matcher för två år sen, och då hade de 6 poäng ner till MFF. Som var tvåa då också.

Vad gäller att gå in med full gas och sen hålla pedalen i botten så har HIF dessutom en del att leva upp till. 1948-49 vann Malmö FF sina 18 första matcher (av 22) och gick obesegrade genom serien. 1973 vann Åtvidaberg sina 9 första matcher och var obesegrade tills tjugonde omgången (1-2 borta mot Gais, segerskytt Conny Aldorsson). Och 1981 vann Öster de tio första matcherna i Allsvenskan och var obesegrade fram till den artonde omgången, den 16 augusti 1981, då Malmö FF kom till Värendsvallen och vann med 2-1 efter mål av Thomas Sjöberg och Magnus Andersson. Öster förlorade de fyra sista matcherna i serien och vann ändå komfortabelt – fyra poäng ner till samma IFK Göteborg, som när Allsvenskan 1981 avslutades just hade slagit ut Valkeakoskin Haka i första omgången av UEFA-cupen och skulle möta Sturm Graz från Österrike i andra. Få kunde föreställa sig att detta Göteborg, sju månader senare, skulle stå som segrare i UEFA-cupen och vara på väg mot dominans i Sverige, medan Östers nedåtgående spiral bara skulle fortsätta.

Just det där senare är värt en tanke. Vi kan med facit i hand se IFK Göteborgs uppsving som givet, vi kan med facit i hand fnissa åt Laban Arnesson, han som lagt grunderna för detta framgångsrika Österlag och som landslagstränare framhärdade i kortpassningar, i liberospel och i att befolka landslaget med folk som Peo Bild, Greger Hallén, Peter Nilsson och Mats Nordgren. Han, och Öster, har gått till historien som förlorare, som blinda reaktionärer, nederlagsdömda motståndare till den segrande press-med-understöd-modellen och en fotbollsevolutionens återvändgränd: som fotbollens Neanderthalmänniskor, kort sagt.

Men när jag intervjuade Glenn Strömberg (vars egen karriär är så tätt förknippad med den andra modellens seger) för min landslagshistoria tyckte han att det var lätt att förstå Laban. Tabellen ljög inte, menade han: 1981 års Öster var ett fruktansvärt jobbigt lag att möta, de flyttade boll blixtsnabbt och det var omöjligt att komma åt dem. De stod ju dessutom för någonting som många gillade (och efterlyser än idag av svenska lag): en offensiv, positiv, välspelad fotboll enligt den holländska och västtyska modellen. Den tradition vi idag gapar åt när Barcelona tillämpar den.

Men historien ville annorlunda. Det gick inte att tillämpa den modellen och nå internationell framgång, inte med de svenska spelare som stod till buds just då, i alla fall. Gamle Österspelaren Mats Rohdin har berättat för mig om när Bayern München och Barcelona kom till Värendsvallen och hur det gång på gång uppdagades hur spelmotorn Peo Bild var lite, lite för långsam när han mötte internationellt motstånd. Detta i kontrast till Malmö FF:s och IFK Göteborgs internationella framgångar med den engelska modellen under samma tid, detta i ljuset av ett landslag som missade VM 1982 i Spanien under Labans ledning: östermodellen hade vägts av evolutionen och befunnits för lätt.

Sedan dess har IFK Göteborg tagit 10 SM-guld och två Uefa-cupguld. Det spelas Superettanfotboll på Värendsvallen, Öster har aldrig vunnit allsvenskt guld igen, fotbollshegemonin i trakten har flyttat från Växjö till Kalmar. Lyckans hjul snurrar. Men det där suveräna Österlaget som vann sina första tio matcher är fortfarande värt att minnas. Delvis för att vi ska komma ihåg att fotbollens växling mellan offensiva och defensiva spelmodeller alltid sker efter ett dialektiskt schema – det handlar trots allt om att vinna över den andra modellen – och delvis för att det alltid är fascinerande att tänka på att det hade kunnat gå annorlunda. Neanderthalmänniskan skulle kunna ha segrat. Det är en tanke som bör göra oss ödmjuka. Den som är mästare idag spelar i Superettan imorgon. Så förgår all världens härlighet.

Read Full Post »

Older Posts »