Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2010

Vive le front impopulaire!

Min princip har länge varit att det minst tippade av de möjliga segrarna vinner stora turneringar nuförtiden. Det har lett mig att tro att Argentina vinner VM i sommar. Nu börjar jag mer och mer luta åt Frankrike. Kombinationen av Henrys hand, Ribérys sjaskiga affärer och Domenechs patologiska fastklamrande vid förbundskaptensposten har skapat en nästan unik aura av nederlagsstämning kombinerat med impopularitet kring den franska truppen – inte nog med att fransmännen tror att det kommer att gå åt helvete för laget, de vill dessutom att det gör det. En oförjämlig utgångspunkt för en lyckad turnering. Det blir en blå sommar.

Read Full Post »

Back in South Arabia

-Go back to South Arabia, ropade en fyllerist i lokalen när Chippen hade bollen. På tv hördes Ola Andersson uttrycka hoppet att de unga svenska spelarna skulle ”fortsätta sina färdigheter”. Martin Olssons besynnerliga dialekt och Erik Hamréns plattityder i efter matchen-intervjuerna fullbordade intrycket. Det kändes som en sån kväll igår, av lite upplöst grammatik och allmän formlöshet. Poänglöst, om man så vill, lekfullt och trivsamt, om man är på det humöret. Domaren agerade helt i matchens anda när han godkände Olssons 2-1-mål istället för att underkänna det för offside – vilket hade förvandlat Olsson till klanten som fördärvat ett mål bara för att han var så ivrig att göra ett, istället för dagens hjälte.

Men det var, som sagt, passande. Landslaget befinner sig i ett slags undantagstillstånd just nu, och vi får se vad som föds ur det. Jag tycker det är trivsamt. Fast Chippen får de gärna skicka hem till South Arabia igen.

Read Full Post »

En värld av alkisar

Jag har en kompis som har varit inblandad i Hammarbys styrelseverksamhet. Hans bestående intryck är hur människor förvandlas när de kommer i fotbollens närhet: hur erfarna, professionella näringslivsmänniskor plötsligt blir stjärnögda fantaster när de får vara med i sina pojkdrömmars värld, hur all den försiktiga kompetens de förväntas bidra med i sammanhanget i ett trollslag förflyktigas och ersätts av oreserverat känslotänkande. Vilket kanske inte är överraskande. Fotbollen är känslornas värld och det sunda förnuftet har ingen högre status i den.

Ibland blir det mer uppenbart än annars, i synnerhet om man med sunt förnuft menar förmågan att dra slutsatser av erfarenheten. Och dessutom ändra sitt beteende i enlighet med slutsatserna. Hammarbys sätt att sköta ekonomin är ett exempel. AIK:s sätt att, trots all tidigare erfarenhet, lasta på årets lag en tung last av orimliga förväntningar var ett annat. Kritiken mot Lars Lagerbäck efter Nigerias första kassa träningsmatch var ett tredje. Man får en känsla av overklighet i alla fallen: man tycker att de kan helt enkelt inte göra om samma misstag en gång till. Nigeria kan helt enkelt inte hyra in en förbundskapten tre månader före VM, ge honom omöjligt kort tid att förbereda sig på bara för att hans företrädare haft omöjliga förväntningar på sig (och otillräckliga resurser att leva upp till dem) och sen börja prata om att sparka honom för att en träningsmatch varit dålig.

Men som sagt: ibland är förnuftet maktlöst. Ibland är fotbollen en alkoholismens eller det destruktiva förhållandets värld, där det uppenbara faktum att någon är fast i ett skadligt mönster inte är nog för att denne ska kunna bryta det. En av de saker jag verkligen hoppas på inför detta VM är att Lagerbäck skulle kunna bli Nigerias Otto Rehhagel, den stentuffe AA-sponsorn som hjälper en förfallen begåvning ur misären. Men hur är det de brukar säga: det måste börja med sjukdomsinsikt. Och viljan att göra något åt saken.

Read Full Post »

Stå upp för Gefle

En kort notis i vimlet satte (omedvetet) punkten på ett problem. Jag läser att Gefle IF måste spela sin match i Europa League på Råsunda därför att Svenska Fotbollförbundet anser att Strömvallen inte håller UEFA-standard.

Den givna frågan är: vad anser UEFA?

Fråga 2: Har Svenska fotbollförbundet varit på UEFA-matcher i utlandet?

Alla som varit på matcher tävlingsmatcher i Europa vet att arenastandarden många gånger långt understiger den som finns på Strömvallen. Jag har sett en match på Island där det gick att gå direkt från läktaren ner till havet och ta sig ett dopp. Hade den arenan säkerhetsavspärrningar? Fler sittplatser än Strömvallen? Nej, glöm det. Men tydligen ägnar vi i Sverige oss åt en anpassning till vad vi tror att UEFA kräver. Förmodligen är det samma fenomen som den luddiga hänvisningen till FIFA-regler om spel under VM för att få till en extremtidig allsvensk start och ett idiotiskt uppehåll när planerna är som bäst. Nu när SvFF börjar backa framgår det att det inte alls finns sådana regler.

Jag är trött på denna underdåniga attityd som dessutom är helt onödig. Låt Gefle spela på Strömvallen. Om UEFA mot förmodan har några invändningar:   Ta smällen, så upp för svensk fotboll. Hänvisa till att den standard som accepteras i andra länder.

Read Full Post »

Visst är det något speciellt med spelare som mot all sunt förnuft satsar på långskott från fullständigt ohemula distanser? Tänk Mikael Nilsson i IFK Göteborg under klubbens Champions League-period.

Låt oss göra en av våra sedvanliga utflykter till den paraguayanska ligan och Asunciónsderbyt mellan Olimpia och Sol de América på Defensores del Chaco (en stadion som  det paraguayanska fotbollsförbundet döpte om till ”Uruguay” efter att grannlandet vunnit OS-guld i fotboll 1924). Ställningen är 1-1 och det återstår sju minuter av full tid när den 36-åriga brassen Inca tar en frispark inne i mittcirkeln:

Read Full Post »

Favoriter i repris

Så är vårsäsongen över och det festligt betitlade ”VM-uppehållet” har infunnit sig. Det innebär att man till exempel kan läsa igenom THS inför-allsvenskan-tips och fundera lite på vad som är roligast – Magnus tips på AIK som allsvenska segrare, Ulfs, Mats och Mattias tro på IFK Göteborg, eller Ulfs tankar om Helsingborgs IF som nerflyttningskandidat. Ja, herregud. Och för den som inte vill rota i det som varit finns så möjligheten att rikta blickarna mot VM och göra upp komplicerade tips (vad blir det mellan Sydafrika och Frankrike om Frankrike redan är klara gruppsegrare och Sydafrika behöver en seger för att gå till åttondelsfinal? Vad blir det mellan Brasilien och Portugal om båda är klara för åttondelsfinal? Och så vidare.)

Fast egentligen riktar man ju blickarna bakåt samtidigt som man riktar dem framåt, eftersom varje fotbollsmatch ju är en upprepning av hundratals tidigare möten och varje match en förevändning för att dra sig till minnes tidigare möten mellan lagen. Därför har jag gjort upp en liten lista över de roligaste favoriterna i repris i det här VM:et. Då ska tilläggas att jag bara listat möten som är upprepningar av matcher jag verkligen sett med egna ögon – jag såg ju aldrig VM:s första match någonsin, Frankrike-Mexico i VM 1930, inte storsensationen England-USA i VM 1950, inte heller Portugals segrar över Brasilien och Nordkorea i England 1966. Och jag har faktiskt inga minnen av Spaniens match mot Honduras i VM 1982 heller, fast jag bör ha sett den. Då inleddes värdnationens fiaskobetonade turnering med att man med knapp nöd fick oavgjort, 1-1, mot det lilla mellanamerikanska landet som gjorde sitt första och fram till i år enda VM. Men fast jag minns Honduras matcher mot Nordirland och Jugoslavien minns jag alltså inget av den där första. Så här blev min lista:

1. Holland-Danmark (repris av EM-semifinalen 1992, 2-2, dansk seger på straffar). Som ren heroisk moralitet en svåröverträffad historia. De löjligt nederlagstippade danskarna lyckades ta ledningen med 2-1 mot van Basten, Rijkaard och deras stjärnspäckade manskap, höll sedan ledningen tills fem minuter återstod av ordinarie tid och släppte då in det kvitteringsmål som man var övertygad om skull knäcka dem. Istället höll de ut genom en lång, gastkramande förlängning fast hälften av deras spelare var skadade och utburna, alla byten var gjorda och Lars Olsen och JohnSivebaek som också skadat sig fick halta omkring på yttern som i gamla dagar medan Flemming Poulsen var nere och spelade back Och så uppträdde holländarna så arrogant och nonchigt som nästan bara de kan göra under straffläggningen, med en Hans van Breukelen som apade sig i målet för att störa danskarna… och så straffades detta, genom att divige van Basten sköt bort sin straff, medan Kim Christofte gick fram och satte sin. Då tänkte man att detta var nog; detta sargade Danmark skulle vara chanslöst i finalen mot Tyskland, men detta var ändå nog.

2.Tyskland-Serbien (2-2, VM 1998). Detta var under en period ett av VM-fotbollens vanligaste möten. De nationer som dåförtiden hette Västtyskland och Jugoslavien möttes i tre kvartsfinaler i rad, med tyska segrar 1954 och 1958 och jugoslavisk revansch 1962. Sedan blev Jugoslavien det enda lag som NÅGONSIN slagit ut västtyskarna/tyskarna i ett gruppspel, i kvalet till EM 1968, innan Västtyskland kom tillbaka med 2-0 i hemma-VM:s kvartsfinalomgång 1974 och 4-2 på jugoslavernas hemmaplan, i EM-semifinalen 1976. Då hade Jugoslavien ett bra lag, som bland annat utklassat Sverige i kvalet, och ledde med 2-0 långt in i matchen innan tyskarna kom tillbaka och vände på steken. 

Det var ju så man tänkte att de alltid gjorde. Ett tvåmålsöverläge betydde inget mot de västtyskar jag växte upp med, det var bara det försprång motståndarna normalt fick för att Rummenigge och de andra skulle fyllas av den rätta fradgetuggande germanska furian.

Den här gruppspelsmatchen minns jag just för att den så till punkt och pricka verkade följa uppgjort manus. Det vill säga: Jugoslavien dominerade fullständigt, tog ledningen med 1-0 och gjorde sen 2-0 på en jättetavla av Andreas Köpke en bit in  andra halvlek. Men sen styrde Mihajlovic in en beskedlig tysk frispark med en kvart kvar och i det ögonblicket visste man: nu kommer tyskarna. Mycket riktigt tog de över fullständigt, stormade fram över de helt demoraliserade jugoslaverna, Oliver Bierhoff kom in och skallade in en hörna, tyskarna hade gjort det igen. Samma sak gjorde de i åttondelsfinalen mot Mexico och när de kom i 0-1-underläge även i kvartsfinalen mot Kroatien var det ingen som trodde annat än att en ny tyskvändning skull ske. Men så blev det inte, istället kontrade kroaterna in 2-0 och 3-0 i slutminuterna och det gamla Tyskland var oåterkalleligen borta. I efterhand minns jag matchen mot Jugoslavien som dess sista stora stund.

3.Frankrike-Uruguay (0-0, VM 2002). Det ÄR någonting kittlande över en favorit som gör fiasko. Och alla som minns hur haussade Frankrike var efter den dubbla segern i VM 1998 och EM 2000 minns också hur fullkomligt överraskande deras kollaps i VM 2002 kom. Det var dessutom så uppenbart att fransmännen själva tyckte likadant – även under 0-1-förlusten mot Senegal i inledningsmatchen gick Henry och Trezeguet mest omkring och skakade på huvudet och verkade tycka att förr eller senare måste ju ett av dessa stolp- och ribbskott gå in.

Men när Thierry Henry åkte ut, efter en halvtimme av den andra matchen, mot Uruguay, var det som att fransmännen plötsligt drabbades av insikten: detta är på väg att gå åt helvete. Och det gav matchen en särskild, adrenalinartad, desperat stämning, när fransmännen anföll med tio man och uruguayanerna (som också förlorat sin första match)kontrade och fick friläge efter friläge men missade alla. Ändå 0-0 till slut, två lag som kört skiten ur varandra och till sist dömt varandra till undergång.

4.Argentina-Grekland (4-0, VM 1994). Jag erkänner: jag hade alltid svårt för Diego Maradona. Hans störiga, revanschistiska beteende gjorde att det var motvilligt jag erkände hans obestridligt unika begåvning. Den här matchen mot de stackars grekerna i USA-VM sammanfattade alltihop – när de gamle rövaren är tillbaka, efter att ha skjutit på journalister med luftgevär och allmänt betett sig labilt, inleder med att drämma in ett fantastiskt mål efter två minuter, och sen rusar fram till närmaste tv-kamera och vrålar rakt in i den. Uppeldad av en efedrincocktail, visar det sig så småningom. Vilket geni. Vilken dåre.

5.Spanien-Schweiz (3-0, VM 1994) Roy Hodgsons Schweiz saknade den hippieliknande Alain Sutter och jag minns att det var första gången jag insåg att Spaniens ständigt lika taffliga landslag faktiskt kunde spela bra. Och att schweizarna var rasande efter spanjorernas ledningsmål, som kom efter en misslyckad offsidefälla.

Read Full Post »

THS förklarar Dagens Outfit

Nu är David Villa klar för Barça, och fler spelare lär följa. FC Barcelonas avgående ordförande Joan Laporta gjorde tidigt klart att han ämnar vara aktiv på transfermarknaden hela vägen fram tills han lämnar sin post 30 juni. Skälen han har angivit är att priset på spelare riskerar att öka om de gör ett bra VM och om de figurerar som valfläsk i FC Barcelonas ordförandeval. Ett val som hålls 13 juni.

Ett annat tänkbart skäl är förstås att Laporta vill gå till historien inte bara som den som ledde Barça till den framgångsrikaste tiden i klubbens historia, utan även som mannen som la grunden till fortsatta framgångar genom att ta hem Cesc och värva Villa. Att favoriten till att vinna valet är Sandro Rosell spelar garanterat också in: Laporta tar varenda chans han får att sabba för sin forne vän och vapendragare. När Laporta helt utan förvarning såg till att göra sin mentor Johan Cruyff till klubbens hedersordförande såg många här i Barcelona det som ett sätt att förstöra för Rosell, som inte alls hyser samma höga tankar om holländaren.

Länge såg Ferran Soriano ut att bli en av de hetaste kandidaterna till ny ordförande, med Laportas stöd. Men som relativ ny på sin post som VD för Spanair, ett krisföretag han börjar få på rätt köl, var tajmingen fel för att kandidera. Istället ställer han upp som parhäst till Marc Ingla, även han en av Laportas tidigare vänner.

Det bisarra med den bufflige maktmänniskan Joan Laporta är att trots alla framgångar under hans styre så är han så pass impopulär att alla kandidater verkar göra allt vad de kan för att distansera sig från honom, ungefär som de republikanska kandidaterna gjorde med George W. Bush under det senaste amerikanska presidentvalet.

Den som ändå till slut backas upp av Laporta är Jaume Ferrer, och han ser också ut att bli Rosells svåraste utmanare.

Just nu samlar de olika förkandidaterna in namnunderskrifter från klubbens medlemmar – det krävs drygt 2 000 underskrifter för att kunna ställa upp som kandidat i valet.

Hur det än går så ser det ut som att nuvarande styrelsemedlemmen Xavier Sala-i-Martin inte kommer att vara kvar i klubben. Sala-i-Martin undervisar i ekonomi på prestigeuniversitet Columbia i New York, har figurerat i tipsen om vem som ska få Nobelpriset i ekonomi och verkar vara genuint respekterad i den akademiska världen.

Jag vet egentligen inte så mycket om exakt vad han gör i Barças styrelse – det har något med ekonomi att göra – men jag kommer att sakna honom djupt. Anledningarna är så klart den här, den här, den här, den här och den här. För att inte tala om den här. Bland många andra.

Sala-i-Martin har en skräddare i Peking, en i Bombay och en i Barcelona (den sistnämnde använder han mest för att låta sy upp tyg han köpt i Afrika). Med deras hjälp har han 350 skräddarsydda kavajer – två av varje modell, varav han förvarar den ena i Barcelona och den andra i New York.

– Jag vaknar och jag känner mig orange, eller gul eller indisk, har han förklarat sin ekiperingsstrategi.

Read Full Post »

Older Posts »