Det kanske är lika bra att vi inte är med i VM. Med tanke på att vår största insats i modern tid regelbundet beklagas av neutrala betraktare som mindre en triumf för oss tappra svenskar än som ett nederlag för Hagis rumäner, som till skillnad från oss kunde ha gett Brasilien en riktig match. ”Supine” betyder för övrigt ”1. som ligger [utsträckt] på rygg[en], liggande 2. loj, slö, slapp, trög” enligt Norstedts stora engelsk-svenska ordbok och ja, båda betydelserna passar tyvärr alltför bra in in på vår semifinal.
Att sen rumänerna inte var sådär störande dansanta när de mötte Sverige (eller Schweiz i gruppspelet) till skillnad från tangocharmörer som Colombia eller Argentina, det är väl den typen av buttra obervationer man gör när man själv är inblandad. Vi får väl inse att Sverige aldrig har varit ett lag som blivit populärt hos så särskilt många andra än oss svenskar själv. Och vara tacksamma för att fotboll inte är någon schlagerfestival, där det spelar roll vad andra nationer tycker.
Den där artikeln ger jag inte mycket för. Rumänien var ruskigt bleka mot ett Sverige med 10 man, och att ha med Argentinas benknäckargäng från 1990 på den där listan är ju parodiskt. Hollands 70-talsgeneration däremot, där har du ett lag som borde ligga tvåa på den listan.
Cliff: Det är inte första gånen samme man har varit inne på samma tema: http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2010/feb/26/joy-of-six-matches-never-were
Och det här andra är mer förståeligt: man kan hävda att Brasilien-Rumänien hade varit en roligare semifinal än Brasilien-Sverige och ändå medge att Sverige vann rättvist i kvarten. Vilket jag tycker att vi gjorde. Vi neutraliserade Rumänien fullständigt under största delen av matchen och att säga, som The Guardian gör, att ”Rumänien släppte in ett mål på slutet” är en så begränsad sanning att det närmast är lögn – det gjorde ju Sverige också, i ordinarie matchtids sista minut.
Det här med att ta med Argentina 90 och inte Holland 74 har väl mest med provokationsvärdet att göra. Åtminstone slipper vi det vedervärdiga tjafset om Brasilien 1982 och att ”alla fotbollsälskare” ska ha sörjt när de åkte ut mot Italien (som jag minns att sambabombastikern Fredrik Ekelund formulerade det).
Jesper: Intressant, bloggaren ifråga har verkligen förälskat sig i Rumänien 94. Jag kan inte säga att jag minns deras gruppspelsmatcher, men det är möjligt att deras lag var så fantastiskt som han gör gällande.
Jag måste säga att jag var mer förtjust i Rumäniens lag 98, som körde över England i gruppspelet för att sedan färga håret gult och kollapsa helt mot Kroatien i åttondelen.
Cliff: Det var fr a åttondelsfinalen mot Argentina som stod ut och som brukar anses som 94-VM:s bästa match: http://www.youtube.com/watch?v=OnNliThxA7c
Som synes, flera fantastiska anfall, men de skulle knappast fått göra dem mot Sverige.
De var ett föga stabilt lag, som deras resultat också visar: 3-1 mot Colombia (som var ett ytterst haussat lag då, efter 5-0 mot Argentina på bortaplan i VM-kvalet, favorittippat a exmpelvis Pelé), 1-4 mot Roy Hodgsons Schweiz, 1-0 mot USA och så 3-2 mot Argentina i åttondelen.
det var hårt att få ett av mina starkaste och finaste fotbollsminnen dissat av en av mina favoritfotbollssajter. inte heller jag minns rumänien som särskilt fantastiska mot sverige. jag minns dock att jag såg semifinalen tillsammans med en skotte som sa att sverige spelade som skottland. jag fattade aldrig då om han menade det som en komplimang, men idag hade jag inte tagit det som det.
när jag läste artikeln tänkte jag också att engelsmännen inte skulle uttala sig om en match i en turnering dit de själva inte hade kvalat in, men om jag ska leva efter det får jag hålla käften hela sommaren, och det blir svårt.
Omdömet grundas nog mer på bilden av Sverige än på det spel Sverige faktiskt visade upp under turneringen. Vi gjorde trots allt flest mål av samtliga lag i VM, vilket är rätt långt från Lagerbäck och 0-0 mot Turkiet sex år senare.
fritzon: Jag fick ett sms av en skotsk kompis 30 sekunder efter Petter Hanssons klassiska mål mot Grekland i EM 2008. Det löd kort och gott: ”Scottish fashion”. Jag tog det som en komplimang. Men ärligt talat – bara att vara i en kvartsfinal i VM är så oskotskt det kan vara. Skottland i VM 1994 hade förlorat mot Kamerun i inledningsmatchen, sedan slagit Ryssland i den andra (det hade gott kunnat bli 3-1, precis som för Sverige), men sedan åkt dit på ett förlustmål i slutminuterna mot ett redan avancemangsklart Brasilien i tredje matchen och missat åttondelen.
Jesper: ”det vedervärdiga tjafset om Brasilien 1982 och att ”alla fotbollsälskare” ska ha sörjt när de åkte ut mot Italien”… Min sommar 82 på Öland saboterades fullständigt av Júniors Jesper Olsen-passning mot Azzurri, som ju inte gjort någonting före VM (och heller inte gjorde någonting efter detsamma) och som inte förtjänat att gå vidare ur gruppspelet och som dessutom hade mutkolven Paolo Rossi som matchvinnare. Den sorg jag kände den dagen var faktiskt större än när AIK åkte ur Allsvenskan 79 och 04 och med facit i hand inser jag att jag hade rätt.
Under åren efter VM-guldet hamnade ju 80% av fotbollens stora namn i Serie A, där spelet med få undantag (Lidas Roma) var så defensivt blockerat att alla försök till organiserat spel omöjliggjordes. Elkjaer sa efter sin första säsong i Verona (som tog guld 84/85) att han bara kunde prestera 60/70% av sin riktiga potential i den ligan och om man räknar med styvt 30-40 världsstjärnor som snöptes av catenaccion så inser man att Italiens seger på Sarrià den där dagen var en tragedi för sporten.
Krokko: Själv höll jag på att få på käften av min kompis Anders för att jag jublade så högt och helhjärtat över Italiens seger.
Nej, jag tycker såklart att alla som tycker som du har rätt till sin åsikt. Det som stör mig är bara när man – som i det fall jag citerade – tycker sig tala i ”alla fotbollsälskares” namn, att man tror sig vara del av ett överlägset moraliskt-estetiskt värde för att man håller på Brasilien.
I princip håller jag med dig, men just den där dagen var det – i alla fall i min värld – skönheten mot det fula, modet mot fegheten, artisteriet mot kalkylen och cynismen.
Hade brassarna slagit Italien vunnit guld det året hade de knappast övergivit sitt ”jogo bonito” (som vi inte sett skuggan av sedan dess, förutom semifinalen mot Frankrike 86) och kanske hade även vi européer anammat en del av deras spelstil. Nu fick istället alla förespråkare av ”titlar-vinns-inte-med-vacker-och-offensiv-fotboll” vatten på sin kvarn, trots att det egentligen var brassarna som begick harakiri…
Ja, vem var det som stod och glodde vid framstolpen och upphävde offsiden när Rossi gör 2-1 (eller 3-2)?
Hela brassarnas inställning den där dagen andades dessvärre narcisism. Man ville göra narr av Italien och var övertygade att det skulle bli en kattens ek med råttan. Jag läste hur spelarna och pressen uttalade sig inför matchen och det är chockerande. Trots det var det så nära…katastrofala individuella misstag och Zoffs otroliga räddning vid stolproten i slutminuterna.
Som Holland mot Västtyskland 1974. Aldrig bra att vilja göra narr av motståndarna.
Nej, inte när ett helt lag har den inställningen. Men det är bra att ha några spelare i laget som klarar av att förödmjuka motståndarna lagom mycket, det sänker deras moral.
Danskarna odlade ju länge myten om sig själva som ”Nordens latinare” och i den självbilden ingick att man bl a skulle göra vansinnesdribblingar i eget straffområde som kontrast till de svenska allvarsmännen. Morten Olsen slog en gång ett par ”Mats Waltinpassningar” i en svenskmatch i Parken och när han fick frågan hur han vågade svarade han: ”Jag är en yrkesspelare: om jag inte kan slå en korrekt passning med liten marginal förtjänar jag inte att kallas professionell”.