Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

Glenn hatar fotboll!

Och ni kan inte ana vem som kommer och slåss för vår sak. Ibland är det underbart att ha djävulen på sin sida.

P.S. medveten om att det inte får postas för mycket videoklipp på THS, men det här är bra!

Read Full Post »

Moment 32

Så infinner sig den stora tystnaden efter tre veckor av minst två matcher om dan. Somliga saker är lätta att sammanfatta och att Sydamerika har gjort sitt bästa VM på länge är ett av dem. Att Europa (åtminstone generellt sett: det återstår att se hur det går för den europeiska spetskompetensen) har gjort sitt sämsta någonsin är också lätt att konstatera.

Jag skulle också vilja tillfoga att 32-lagsformatet, som nu tillämpas för fjärde gången, nu verkligen har satt sig. Många var emot det, precis som utvidgningen till 24 lag, eftersom det ansågs urvattna slutspelets kvalitet. Till en början låg det någonting i det, men redan då kunde man se utvecklingen som oundviklig. Och om man ser hur många lag i år som föll igenom och var utslagna redan efter två matcher är det lätt att se att fotbollsvärlden har utjämnats jämfört med tidigare 32-lags-VM:

1998 (6 st): Saudiarabien, Tunisien, USA, Sydkorea, Jamaica, Japan.

2002 (5 st): Slovenien, Kina, Nigeria, Polen, Saudiarabien.

2006 (7 st): Polen, Costa Rica, Iran, Paraguay, Togo, Serbien, Elfenbenskusten.

2010 (2 st): Kamerun, Nordkorea.

Är det Europa som blivit sämre eller resten av världen som blivit bättre? Är detta en permanent utveckling eller en tillfällighet beroende på att att VM spelas i Afrika? Tja, det kan ju påpekas att det inte nödvändigtvis är en fördel för Europa att ha alla världens fotbollsspelare anställda. Det gör ju att de andra kontinenternas spelare tillägnar sig dels samma kompetens som alla andra, dels en anpassningsförmåga som de bortskämda européerna saknar. Det ger utslag.

Read Full Post »

Jag tyckte Ronaldo såg förskrämd ut redan när Eduardo brölade den portugisiska nationalsången i örat på honom. Den spanska har inga ord, men man får erkänna att de lät spelet tala för dem.

Idag hade annars den stora fotbollsmättnaden infunnit sig, efter åttondelsfinaler som aldrig var både bra och jämna samtidigt. En dag på stranden i Skanör med barnen, ett par Pastis före match och så David Villa fixade det där. Nu känns allt ganska kul igen, särskilt som Spanien och Portugal ju gjorde som jag hade dikterat och undvek helfärgsdräkter. Kan bara jämföras med Brasilien-Elfenbenskusten och Serbien-Australien i kontrasterande färgprakt. Nästan som nåt från Animal Planet.

Men:

*Ska det vara så helvetes svårt att åtminstone ha rätt tilläggstid? Först tre minuter, sen ett byte som tar en halv minut; ändå blåser domaren av efter 93.00 minuter. Varför? Varför? Varför?

*Stackars Ronaldo var pojken som ropat varg. Nu när han äntligen blev fälld hela tiden var det ingen som blåste.

*Historiskt att Europa har färre lag än Sydamerika i kvartsfinalerna och mindre än 50% av lagen. Låt oss se hur det blir i semi. 1950 (när väldigt många europeiska lag inte deltog överhuvudtaget), 1962 och 1970 hade Europa bara två av fyra lag på semifinalnivå; 2002 likaså. Kan det bli färre?

*Jag hade inte fattat att Hamrén var så tråkig. Han hade hatt och sjal och paraply, men han hade ingenting att säga.

*Jag har mycket svårt att se att Paraguay ska kunna slå Spanien i kvarten. Jag gör inte anspråk på att detta skulle vara en originell observation.

Read Full Post »

Heja domaren…

Martin Hansson (stackarn) vaktade den tekniska zonen felfritt i går kväll igen. Men på planen släpps inte Hansson in. Och det tror jag alla där hemma ska vara tacksamma för. Inte för att Martin Hansson är en dålig domare eller slår barn. Utan för att du slipper höra kommentatorerna flaggviftarrecensera hans domarinsats. För få saker är mer störande än när kommentatorerna levererar det egna landet vinkeln genom att analysera domarinsatsen – med mjukisbyxorna på – mer än det som sker på plan. Gårdagens match mellan Brasilien och Chile såg jag på engelsk teve. Visst skötte Howard Webb matchen riktigt bra, men trots att Brasilien visade världsklass kunde dom engelska kommentatorerna inte sluta prata om Howard Webbs insats.

Read Full Post »

Att komma ut som tysk

En vän på Facebook skrev igår: ”Men du har ju inte förklarat varför du inte tycker om Argentina.

Jag visste inte vad jag skulle svara. För han hade ju rätt. Det hade jag inte. Och jag visste inte heller vad jag skulle hitta på för bra svar.

Det är ju som Olle brukar säga, att fotboll är känslor och fotboll är identifikation.

Och jag identifierar mig helt enkelt inte med den lille galne kokainisten Maradona och hans goons – SÅG ni den ledarbänken!

Jag växte ju upp med Pelé och kunde aldrig förstå snacket om att Maradona skulle vara Den Störste. Precis som Clash givetvis aldrig kunde bli större än Stones.

(Eller vilken annan usel metafor som helst. Välj själva och stoppa in i förrförra meningen.)

Jag har ju redan haft en lång dragning här om min svaghet för det mesta som har med England att göra. Jag kan säg att den svalnat betänkligt, och den ämnar inte tinas upp förrän den förfärlige Fabio Capello lämnat ö-riket. Titta en gång till på länken som Hermann postade till THS.

Men min poäng den här gången är att alla dessa känslor och identifikationer kan bära en i de mest oförutsägbara riktningar. Helt plötsligt satt jag till exempel där och verkligen höll alla tummar och stortår (förgäves) för lilla Mexiko.

I en update på Facebook skrev jag något i stil med: ”Vad väljer ni, Eva Péron eller Frida Kahlo?”

På tal om usla metaforer, alltså.

Men det var samma sak där. Jag gick på känsla. Magkänsla. Gillade Marquez, Barrera, Hernández och Franco så mycket mer än Demichelis, Heinze, Tevez och till och med Higuain.

Varför? Ja, inte fan vet jag. Ett tag trodde jag att det hade med Guds Hand och Argentinas spelförstörande fotboll under VM 1990. Men långsinthet är inte min bästa gren. Jag har för dåligt minne. Ett litet hinder i sammanhanget.

I alla fall. Låt mig till slut komma fram till vad den här lilla bloggposten ska handla om – att komma ut som tysk.

Det är ju inte särskilt konsekvent att hålla på Tyskland, efter det att de förnedrat och slagit ut England. Men jag har nog alltid smyggillat Tyskland. Istället för att misslyckas med att formulera det bättre, citerar jag Mattias, som skrev så här nyligen på THS:

Jag gillar tysk ordning. Jag gillar tysk anarki. Jag gillar tysk korv. Jag gillar tysk fotboll. Jag gillar tyskar, eftersom de är våra soul mates där ute i den stora världen: precis alla de där dubbla personlighetsdragen som kan användas som både invektiv och beröm – organiserade, ordningsamma, sansade, punktliga – fungerar ju lika bra på oss svenskar.

Exakt så känns det. Och utöver det: Jag och min son såg en del av U21-matcherna på plats förra sommaren. Bland annat satt vi med bästa platserna och fick se ett kusligt överlägset Tyskland köra över ett bortkommet England med 4-0. Siffror som var i underkant. Jag lovar.

Till skillnad från fotbollsmördare som Capello och Lippi vågar Joachim Löw satsa och tro på ungdomen. Flera av spelarna – Neuer, Boateng, Khedira, Özil – i den startelva vi såg leka med England häromdagen, var hämtade från startelvan mot England i U21-finalen.

Under det här mästerskapet har jag blivit som mest fotbollslycklig av att se Mesut Özil med sitt lätta steg och sin lågmälda teknik och Thomas Müller (stor favorit under CL-säsongen i våras) med sin enorma spelförståelse och löpkapacitet. Fatta det. Müller fyller 21 år i september och var inte ens med i U21 förra sommaren.

Och ikväll kommer jag att hålla på Spanien. Varför det? Inte vet jag.

VM är en arena för blandade känslor. En del av tjusningen, antar jag.

Read Full Post »

Lågpannade antiesteter kanske har svårt att förstå sig på vår vedervilja mot helkroppsfärgade landslasgsdräkter, eller fotbollsdräktens betydelse överhuvudtaghet. I så fall finns det skäl att göra en snabb repetition av fredagens uppgörelse Argentina-Tyskland genom VM-historien.

*I VM 1958 möts lagen för första gången, på det nybyggda Malmö stadion. Båda har tänkt ställa upp i sina ordinarie ställ – vit tröja, svarta byxor föt Västtyskland, vitblårandiga tröjor, svarta byxor för Argentina. Men domaren anser att tröjorna är för lika varandra och tvingar argentinarna att byta. Eftersom de inte har sina reservställ med sig får de spela i IFK Malmös gula tröjor och förlorar med 3-1 . (Detta hade säkert glatt den IFK Malmö-hatande Eric Persson, om denne var på plats, men han var troligen i Stockholm, i sin egenskap av UK-ledamot för svenska landslaget). Västtyskland så småningom vidare ur gruppen, Argentina utslaget.

*I VM 1966 är det dags igen. Gruppspel, Villa Park i Birmingham. Denna gång anser domaren att lagen mycket väl kan behålla sina ordinarie tröjor (kanske för att västtyskarna spelar i vita byxor och strumpor). Mycket riktigt blir det 0-0, efter en rejält ruffig match, och båda lagen avancerar till kvartsfinal.

*I VM-finalen 1986 får däremot västtyskarna byta till sina gamla grönvita reservställ. Konsekvens: argentinsk 3-2-seger.

*I VM-finalen 1990 möts antagonisterna igen, men den här gången får Argentina klä sig i en luguber mörkblå stass (fast med vita byxor) som ganska väl manifesterar deras spel i turneringen. Tyskarna har visserligen egendomliga ränder i den tyska flaggans färger kring axelpartiet, men bär i grunden sin ordinarie dräkt. Följaktligen: tysk seger.

*Och så var det VM-kvartsfinal 2006 i det vackra Berlin. Vem får byta dräkt? Argentina. Vilken dräkt blir det? Mörkblått och svart. Vad händer? Tysk seger. Folk skyller på den där lappen Lehmann läste före straffläggningen. Vi vet bättre: det var tröjornas fel.

I åttondelsfinalen var det, så vitt jag kunde förstå, gruppsegrarna som fick behålla tröjorna. I kvartsfinalen vet jag inte vad som gäller. Hur som helst har väl alla vid det här laget förstått hur viktigt det är.

I den andra tunga kontinentkrocken är bilden inte lika klar. Även Holland och Brasilien har ju stött på varandra ett par gånger förr i VM och även de har tröjor (orangea respektive gula) som en synsvag domare eller en svartvit tv skulle kunna tänkas blanda ihop.

*När de möttes för första gången, i finalgruppspelet 1974, bytte således båda lagen tröjor. Jag anbefaller dessa bilder för den som vill lära sig hur man faktiskt kan hantera färghomogenitet mellan tröjor och byxor på ett fantasifullt sätt. Holland i vita tröjor och byxor, men med brandgula strumpor. Brasilien i mörkblå tröjor, ljusare blå byxor och vita strumpor. Så snyggt, så snyggt! Holland vann, 2-0, i en legendariskt tuff och välspelad match.

*I VM-kvartsfinalen 1994 får återigen båda byta. Brasilien i blå tröjor, vita byxor, Holland i vita tröjor, orangea byxor. Ingetdera särskilt snyggt. Brasilien vann, 3-2.

*Och så har vi VM-semin 1998, när domaren plötsligt har kommit på att lagen lika gärna kan få behålla sina ordinarie dräkter. Kanske är det därför det står oavgjort, 1-1, efter full tid och förlängning. Men Brasilien vinner på straffar.

Read Full Post »

Inglese Capello

Read Full Post »

Altmesiter Högströms tes håller som en tysk utbåtsbunker på franska atlantkusten; enfärgade matchställ är en förbannelse.

Vilken uppvisning av Brasilien. Chile spelade framtidens fotboll, utan att vara fulländade eller redo. Brasilien visade att dom är redo för framtiden. Och jag tror att Holland kan bjuda upp…

Spanien-Portugal: två europeiska lag som kan spela snabb, teknisk och pressande anfallsfotboll (fast Portugal visar inte den sidan ofta). Ger dom européerna nytt hopp? Tyskland-Argentina. Och fortsätter Uruguay och Paraguay att avancera och sudda ut gamla spöken? Eller blir det Afrikas största framgång någonsin, som alla sa skulle ske just i år? Eller Asiens, som ingen trodde skulle ske i år?

Jublar inombords. Sådan här VM-feber har jag inte haft sedan 1994.

Read Full Post »

Gammal är äldst

Enligt mina källor är Slovakiens förstadräkt blå tröja, vita byxor. Reservställ vit tröja, blå byxor. Hur någon av dessa kan anses kollidera med Hollands orangea tröjor, svarta byxor förstår jag inte. (Dessutom gör ju slovakernas frisyrer att de hade kunnat spela i samma ställ som motståndarna och vara tydligt urskiljbara ändå.) I alla fall gläder jag mig åt att min förbannelse över helfärgade dräkter fortsätter att verka.

Men naturligtvis är det så enkelt att gammal är äldst. I samtliga åttondelsfinaler hittills har det äldre och slugare laget slagit ut utmanaren och lillbrorsan. När det gäller Mexicos lillebrorskomplex gentemot Argentina behöver man inte tillägga så mycket. Sydkorea mot Uruguay var verkligen ett exempel på att den nya och den gamla världen byter plats i fotbollssammanhang. Ghana kändes som ett på alla plan mer erfaret lag än USA, både individuellt och som fotbollsnation; och när England möter Tyskland spelar spelarnas ålder eller fotbollstraditionernas ålder ingen roll, det är aldrig något snack om vem som är den valpige utmanaren och vem som är den ärrade ringräven.

Allt detta leder till en enda slutsats, tyvärr: att Chile kanske kommer att både dansa som en fjäril och stinga som ett bi, men att Brasilien till sist kommer att vifta undan dem som en mygga. Jag hoppas bara att de ska slippa hjälp av felaktiga domslut.

Read Full Post »

Egentligen är det väl aningens tidigt att försöka hitta förklaringar och dra slutsatser till den sydamerikanske succén. Hypotetiskt kan det bli Ghana-Holland i ena semifinalen och Tyskland-Spanien i den andra. Och då lär ingen snacka om maktskifte i fotbollsvärlden med emfas. Men jag är lika skyldig som alla andra att försöka springa ärenden åt ”sanningen” i förtid i VM-tider. Så, välkommen till min asado.

1. Det sydamerikanska VM-kvalet:

Sedan VM-kvalet inför 1998:s turnering spelas det sydamerikanska kvalet som en rak serie där alla möter alla – hemma och borta – i totalt 18 matcher. Det ger gott om tid och stora möjligheter att spela ihop ett lag och finjustera sådant som inte funkar (och möjligheten att upptäcka sådant som inte funkar är betydligt större också). För dom mindre nationerna på kontinenten ges också chansen att möta två av världens bästa länder (Argentina och Brasilien) regelbundet i tävlingsmatcher, både på hemmaplan och bortadito. Ta Sverige till exempel, hur ofta har vi mött toppländerna i världsfotbollen i tävlingsmatcher dom senaste tio åren? Fyra får jag det till (Argentina, Tyskland och Spanien två gånger). Under samma period har till exempel Uruguay mött Argentina och Brasilien sex gånger i VM-kvalspel. Därutöver har dom också mött giganterna ett gäng gånger i Copa América och även hunnit med att möta dåvarande regerande världsmästarna Frankrike i VM 2002. Sedan är inte bortamatcher i ogästvänliga häxkittlar i Colombia, Paraguay, Chile etc. någon promenad i parken. Den typen av matchning ger – så klart – inte snabba framgångar. Men möter man dom allra bästa regelbundet under en längre period – kombinerat med jämnbra motståndare under svåra yttre förutsättningar – skapas en fin grogrund för utveckling och förbättring.

2. Den sydamerikanske nationalismen:

Den är lite halkigt och kladdigt att försöka sätta ett finger på vad nationalism är och vad den betyder. I alla sammanhang. Men det är ett oomkullrunkeligt faktum att sydamerikanska spelare värderar landslaget väldigt högt. Eller rättare sagt, högst av allt meritmässigt (vi ska nog inte göra oss några illusioner om att sydamerikanske spelare inte värderar pengar högst – likt alla andra fotbollsspelare – möjligtvis med undantag för den nordkoreanska japanen Jong Tae-Se, du vet han som bölar under nationalsången).

I Europa har det långsamt skett en glidning mot att Champions League är mer prestigefullt än VM och EM . Speciellt som Mourinho, Ferguson & Co (ivrigt påhejade av sina spelare, enögda fans och slöa journalister) påstår att det är så, utan att ifrågasattas om eventuella personliga motiv.

Det  går knappt en vecka utan att vi får läsa om någon europeisk spelare som tycker det här med landslaget är lite jobbigt. Husrenoveringar, taskig förbundskapten som inte ger en fri roll på mittfältet, dåliga lagkamrater som inte förstår hur fotboll ska spelas, bröllopsplanerande, ont i lilltån, få tid över att räkna pengarna… Listan med ursäkter är lååååååång.

Kan på rak arm knappt komma på en enda sydamerikansk spelare som ens gnällt om att spela en träningsmatch (eller OS eller vad fan som helst), trots sanslöst långa resor och en hel del annat äventyrligt (att spela borta mot Ecuador på några tusen meters höjd en onsdagskväll finns nog inte ens i Fredrik Ljungbergs begreppsvärld). Kallar nationen får allt annat vänta.

3. Sydamerikansk tradition och korsbefruktning:

Vi gömmer lätt att kontinenten – med rätta – kan hävda att den är fotbollens egentliga stormakt. Välj valfritt statistiskt mätinstrument och se svaret själv. Klart som fan att det finns en enorm spetskunskap om varenda liten detalj om hur man skapar ett framgångsrikt fotbollslag, eller lotsar fram lovande talanger till att bli världsspelare. Självklart domineras kontinenten av giganterna även här, men dom är allt annat än isolerade öar. Brasilien och Argentina är väldigt närvarande i dom övriga länderna – både genom spelare och tränare – och har varit det länge. Och det finns massor av spelare och tränare från dom övriga länderna i toppdivisionerna i Argentina och Brasilien.

4. Stävjandet av det fula spelet:

Nu kanske du undrar vad fan det är jag röker i Asien, men lugn alla. Jag är drogfri sedan ett och ett halvt år. Visst är jag medveten om att det funnits några riktiga benkäckarupplagor som representerat kontinenten i VM (but hey, undantaget Asien har det funnits benknäckargäng från jorden alla hörn i olika upplagor av VM), men att påstå att det är ett unikt särdrag eller kutym bevisar bara att du:

a) kan inte något om fotbollshistorien

b) gillar enbart brittisk fotboll

c) såg en match med Uruguay 1986

Jag tycker inte att det är något snack om att sydamerikanska spelare generellt – jämfört med övriga världen – har bättre teknik och besitter en större fotbollsintelligens när det gäller offensivt spel. När det då inte funkar att tjötta och gnugga i samma utsträckning som förr, får man bättre betalt än på väldigt länge för offensivt och fantasirikt spel.

5. Klimatet i Sydafrika:

Just nu är det vinter i Sydafrika. Givetvis ingen sibirisk vinter, men tillräckligt kallt för att vi dagligen kunnat läsa om stackars svenska journalister som varit tvungna att ha jacka på sig på kvällen. Det är även vinter i samtliga sydamerikanska länder som deltar i VM (inklusive Brasilien, även om det bara är i landets södra delar vi kan tala om riktig kyla). Jag tror inte att det är någon jättefördel, men att vara van vid klimatet i kombination med att kroppens egen kalender är programmerad på vinter kan nog hjälpa en smula.

Read Full Post »

Older Posts »