Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2010

Glenn hatar fotboll!

Och ni kan inte ana vem som kommer och slåss för vår sak. Ibland är det underbart att ha djävulen på sin sida.

P.S. medveten om att det inte får postas för mycket videoklipp på THS, men det här är bra!

Annonser

Read Full Post »

Moment 32

Så infinner sig den stora tystnaden efter tre veckor av minst två matcher om dan. Somliga saker är lätta att sammanfatta och att Sydamerika har gjort sitt bästa VM på länge är ett av dem. Att Europa (åtminstone generellt sett: det återstår att se hur det går för den europeiska spetskompetensen) har gjort sitt sämsta någonsin är också lätt att konstatera.

Jag skulle också vilja tillfoga att 32-lagsformatet, som nu tillämpas för fjärde gången, nu verkligen har satt sig. Många var emot det, precis som utvidgningen till 24 lag, eftersom det ansågs urvattna slutspelets kvalitet. Till en början låg det någonting i det, men redan då kunde man se utvecklingen som oundviklig. Och om man ser hur många lag i år som föll igenom och var utslagna redan efter två matcher är det lätt att se att fotbollsvärlden har utjämnats jämfört med tidigare 32-lags-VM:

1998 (6 st): Saudiarabien, Tunisien, USA, Sydkorea, Jamaica, Japan.

2002 (5 st): Slovenien, Kina, Nigeria, Polen, Saudiarabien.

2006 (7 st): Polen, Costa Rica, Iran, Paraguay, Togo, Serbien, Elfenbenskusten.

2010 (2 st): Kamerun, Nordkorea.

Är det Europa som blivit sämre eller resten av världen som blivit bättre? Är detta en permanent utveckling eller en tillfällighet beroende på att att VM spelas i Afrika? Tja, det kan ju påpekas att det inte nödvändigtvis är en fördel för Europa att ha alla världens fotbollsspelare anställda. Det gör ju att de andra kontinenternas spelare tillägnar sig dels samma kompetens som alla andra, dels en anpassningsförmåga som de bortskämda européerna saknar. Det ger utslag.

Read Full Post »

Jag tyckte Ronaldo såg förskrämd ut redan när Eduardo brölade den portugisiska nationalsången i örat på honom. Den spanska har inga ord, men man får erkänna att de lät spelet tala för dem.

Idag hade annars den stora fotbollsmättnaden infunnit sig, efter åttondelsfinaler som aldrig var både bra och jämna samtidigt. En dag på stranden i Skanör med barnen, ett par Pastis före match och så David Villa fixade det där. Nu känns allt ganska kul igen, särskilt som Spanien och Portugal ju gjorde som jag hade dikterat och undvek helfärgsdräkter. Kan bara jämföras med Brasilien-Elfenbenskusten och Serbien-Australien i kontrasterande färgprakt. Nästan som nåt från Animal Planet.

Men:

*Ska det vara så helvetes svårt att åtminstone ha rätt tilläggstid? Först tre minuter, sen ett byte som tar en halv minut; ändå blåser domaren av efter 93.00 minuter. Varför? Varför? Varför?

*Stackars Ronaldo var pojken som ropat varg. Nu när han äntligen blev fälld hela tiden var det ingen som blåste.

*Historiskt att Europa har färre lag än Sydamerika i kvartsfinalerna och mindre än 50% av lagen. Låt oss se hur det blir i semi. 1950 (när väldigt många europeiska lag inte deltog överhuvudtaget), 1962 och 1970 hade Europa bara två av fyra lag på semifinalnivå; 2002 likaså. Kan det bli färre?

*Jag hade inte fattat att Hamrén var så tråkig. Han hade hatt och sjal och paraply, men han hade ingenting att säga.

*Jag har mycket svårt att se att Paraguay ska kunna slå Spanien i kvarten. Jag gör inte anspråk på att detta skulle vara en originell observation.

Read Full Post »

Heja domaren…

Martin Hansson (stackarn) vaktade den tekniska zonen felfritt i går kväll igen. Men på planen släpps inte Hansson in. Och det tror jag alla där hemma ska vara tacksamma för. Inte för att Martin Hansson är en dålig domare eller slår barn. Utan för att du slipper höra kommentatorerna flaggviftarrecensera hans domarinsats. För få saker är mer störande än när kommentatorerna levererar det egna landet vinkeln genom att analysera domarinsatsen – med mjukisbyxorna på – mer än det som sker på plan. Gårdagens match mellan Brasilien och Chile såg jag på engelsk teve. Visst skötte Howard Webb matchen riktigt bra, men trots att Brasilien visade världsklass kunde dom engelska kommentatorerna inte sluta prata om Howard Webbs insats.

Read Full Post »

Att komma ut som tysk

En vän på Facebook skrev igår: ”Men du har ju inte förklarat varför du inte tycker om Argentina.

Jag visste inte vad jag skulle svara. För han hade ju rätt. Det hade jag inte. Och jag visste inte heller vad jag skulle hitta på för bra svar.

Det är ju som Olle brukar säga, att fotboll är känslor och fotboll är identifikation.

Och jag identifierar mig helt enkelt inte med den lille galne kokainisten Maradona och hans goons – SÅG ni den ledarbänken!

Jag växte ju upp med Pelé och kunde aldrig förstå snacket om att Maradona skulle vara Den Störste. Precis som Clash givetvis aldrig kunde bli större än Stones.

(Eller vilken annan usel metafor som helst. Välj själva och stoppa in i förrförra meningen.)

Jag har ju redan haft en lång dragning här om min svaghet för det mesta som har med England att göra. Jag kan säg att den svalnat betänkligt, och den ämnar inte tinas upp förrän den förfärlige Fabio Capello lämnat ö-riket. Titta en gång till på länken som Hermann postade till THS.

Men min poäng den här gången är att alla dessa känslor och identifikationer kan bära en i de mest oförutsägbara riktningar. Helt plötsligt satt jag till exempel där och verkligen höll alla tummar och stortår (förgäves) för lilla Mexiko.

I en update på Facebook skrev jag något i stil med: ”Vad väljer ni, Eva Péron eller Frida Kahlo?”

På tal om usla metaforer, alltså.

Men det var samma sak där. Jag gick på känsla. Magkänsla. Gillade Marquez, Barrera, Hernández och Franco så mycket mer än Demichelis, Heinze, Tevez och till och med Higuain.

Varför? Ja, inte fan vet jag. Ett tag trodde jag att det hade med Guds Hand och Argentinas spelförstörande fotboll under VM 1990. Men långsinthet är inte min bästa gren. Jag har för dåligt minne. Ett litet hinder i sammanhanget.

I alla fall. Låt mig till slut komma fram till vad den här lilla bloggposten ska handla om – att komma ut som tysk.

Det är ju inte särskilt konsekvent att hålla på Tyskland, efter det att de förnedrat och slagit ut England. Men jag har nog alltid smyggillat Tyskland. Istället för att misslyckas med att formulera det bättre, citerar jag Mattias, som skrev så här nyligen på THS:

Jag gillar tysk ordning. Jag gillar tysk anarki. Jag gillar tysk korv. Jag gillar tysk fotboll. Jag gillar tyskar, eftersom de är våra soul mates där ute i den stora världen: precis alla de där dubbla personlighetsdragen som kan användas som både invektiv och beröm – organiserade, ordningsamma, sansade, punktliga – fungerar ju lika bra på oss svenskar.

Exakt så känns det. Och utöver det: Jag och min son såg en del av U21-matcherna på plats förra sommaren. Bland annat satt vi med bästa platserna och fick se ett kusligt överlägset Tyskland köra över ett bortkommet England med 4-0. Siffror som var i underkant. Jag lovar.

Till skillnad från fotbollsmördare som Capello och Lippi vågar Joachim Löw satsa och tro på ungdomen. Flera av spelarna – Neuer, Boateng, Khedira, Özil – i den startelva vi såg leka med England häromdagen, var hämtade från startelvan mot England i U21-finalen.

Under det här mästerskapet har jag blivit som mest fotbollslycklig av att se Mesut Özil med sitt lätta steg och sin lågmälda teknik och Thomas Müller (stor favorit under CL-säsongen i våras) med sin enorma spelförståelse och löpkapacitet. Fatta det. Müller fyller 21 år i september och var inte ens med i U21 förra sommaren.

Och ikväll kommer jag att hålla på Spanien. Varför det? Inte vet jag.

VM är en arena för blandade känslor. En del av tjusningen, antar jag.

Read Full Post »

Lågpannade antiesteter kanske har svårt att förstå sig på vår vedervilja mot helkroppsfärgade landslasgsdräkter, eller fotbollsdräktens betydelse överhuvudtaghet. I så fall finns det skäl att göra en snabb repetition av fredagens uppgörelse Argentina-Tyskland genom VM-historien.

*I VM 1958 möts lagen för första gången, på det nybyggda Malmö stadion. Båda har tänkt ställa upp i sina ordinarie ställ – vit tröja, svarta byxor föt Västtyskland, vitblårandiga tröjor, svarta byxor för Argentina. Men domaren anser att tröjorna är för lika varandra och tvingar argentinarna att byta. Eftersom de inte har sina reservställ med sig får de spela i IFK Malmös gula tröjor och förlorar med 3-1 . (Detta hade säkert glatt den IFK Malmö-hatande Eric Persson, om denne var på plats, men han var troligen i Stockholm, i sin egenskap av UK-ledamot för svenska landslaget). Västtyskland så småningom vidare ur gruppen, Argentina utslaget.

*I VM 1966 är det dags igen. Gruppspel, Villa Park i Birmingham. Denna gång anser domaren att lagen mycket väl kan behålla sina ordinarie tröjor (kanske för att västtyskarna spelar i vita byxor och strumpor). Mycket riktigt blir det 0-0, efter en rejält ruffig match, och båda lagen avancerar till kvartsfinal.

*I VM-finalen 1986 får däremot västtyskarna byta till sina gamla grönvita reservställ. Konsekvens: argentinsk 3-2-seger.

*I VM-finalen 1990 möts antagonisterna igen, men den här gången får Argentina klä sig i en luguber mörkblå stass (fast med vita byxor) som ganska väl manifesterar deras spel i turneringen. Tyskarna har visserligen egendomliga ränder i den tyska flaggans färger kring axelpartiet, men bär i grunden sin ordinarie dräkt. Följaktligen: tysk seger.

*Och så var det VM-kvartsfinal 2006 i det vackra Berlin. Vem får byta dräkt? Argentina. Vilken dräkt blir det? Mörkblått och svart. Vad händer? Tysk seger. Folk skyller på den där lappen Lehmann läste före straffläggningen. Vi vet bättre: det var tröjornas fel.

I åttondelsfinalen var det, så vitt jag kunde förstå, gruppsegrarna som fick behålla tröjorna. I kvartsfinalen vet jag inte vad som gäller. Hur som helst har väl alla vid det här laget förstått hur viktigt det är.

I den andra tunga kontinentkrocken är bilden inte lika klar. Även Holland och Brasilien har ju stött på varandra ett par gånger förr i VM och även de har tröjor (orangea respektive gula) som en synsvag domare eller en svartvit tv skulle kunna tänkas blanda ihop.

*När de möttes för första gången, i finalgruppspelet 1974, bytte således båda lagen tröjor. Jag anbefaller dessa bilder för den som vill lära sig hur man faktiskt kan hantera färghomogenitet mellan tröjor och byxor på ett fantasifullt sätt. Holland i vita tröjor och byxor, men med brandgula strumpor. Brasilien i mörkblå tröjor, ljusare blå byxor och vita strumpor. Så snyggt, så snyggt! Holland vann, 2-0, i en legendariskt tuff och välspelad match.

*I VM-kvartsfinalen 1994 får återigen båda byta. Brasilien i blå tröjor, vita byxor, Holland i vita tröjor, orangea byxor. Ingetdera särskilt snyggt. Brasilien vann, 3-2.

*Och så har vi VM-semin 1998, när domaren plötsligt har kommit på att lagen lika gärna kan få behålla sina ordinarie dräkter. Kanske är det därför det står oavgjort, 1-1, efter full tid och förlängning. Men Brasilien vinner på straffar.

Read Full Post »

Inglese Capello

Read Full Post »

Older Posts »