Maskande

Igår spelade Elfsborg mot ett lag vars namn är så obegripligt svårt att minnas att jag kallar dem Tetris. Det är ganska likt, och deras lagbygge påminde rätt så mycket om hur jag brukar spela Tetris: stora hål över allt. <p>Elfsborg har själva haft ett Tetrisförsvar i år. Ett snabbt sammanrasande kaos. Smärtsamt att se. Igår struntade man i försvaret och anföll istället hela tiden. Elfsborg vann med 5-0. Med tanke på chanserna hade 10 – 0 varit rättvisare. Men det som gladde mest var inte resultatet, utan glädjen hos spelarna.

Efter 4-0 presenterade Daniel Nordmark en ny segergest: masken. Han lade sig på gräset och juckhoppade fram. Och högt också. Senast jag såg den var det Malin Moström i Svts mästarnas mästare. Det var spektakulärt på ett annat vis. Nordmarks var mera atletisk.

Elfsborg kunde ha slagit sig till ro med 2-0. Eller 3-0. De kunde ha dragit ner på tempot, spelat ut bollen över sidlinjen, tagit tid på sig vid byten etc. Alltså maskat på det traditionella viset. Nu gjorde de inte det, eftersom så många av spelarna ville fram och göra mål, och göra roliga målgester. Det var glädjande.

Att maska och slösa tid kan bli viktigt i kommande matcher i Europa League-kvalet, men igår var det full fart framåt som gällde.

Apropå vårens diskussion om Elfsborg som ett lag som inte släpper fram unga spelare så avslutade man matchen med Hult och Larsson på planen. Båda födda 90. Larsson spelade från start. (Avdic, 21 hade klivit av och Nordmark 22 har vi redan pratat om. Men de har ju varit med länge. De räknas liksom inte.)

Read Full Post »

Alla ska med

Dammet har lagt sig. Konturerna börjar bli synliga. Intrycken från VM börjar bli möjliga att sortera. Här kommer de första:

*Detta var Europas VM. Första europeiska guldet utanför Europa. Alla medaljer till Europa, såsom bara hänt en handfull gånger förr (34, 54, 66, 74, 82, 06).

*Detta var Sydamerikas VM. Maximal representation fram till kvartsfinalnivå (har bara hänt två gånger förr: 1970 och 1978). Fler lag än Europa på kvartsfinalnivå (har aldrig hänt förr). Första gången ett sydamerikanskt lag kommit längre än Brasilien och Argentina sedan 1954 (en strålande bevis för den latinamerikanska bredden).

*Detta var Asiens VM. Två lag i åttondelsfinal, för enda gången utom hemma-VM 2002.

*Detta var Nord- och Mellanamerikas VM – tja, två lag i åttondelsfinal är åtminstone tangerad bästanotering med 1994 och 2002.

*Detta var Oceaniens VM. Varför? Skojar du? Med Nya Zeeland som enda obesegrade lag i hela jävla turneringen?

*Och ja, trots allt vill jag hävda att det var Afrikas VM också. För att de visade att de kunde arrangera hela skiten trots vad många sa. Och för att realistisk självkänsla trots allt är bättre än omotiverat självförtroende. Och när nu Ghana tog sig till semifinalens absoluta tröskel genom att vara ett hyggligt organiserat lag från ett hyggligt organiserat land, genom att ha hållit fast vid sin förbundskapten så absurt länge som sedan 2008 och genom att satsa på ett lag av unga och samkörda spelare, då har de gett hela kontinenten en fingervisning om vad som krävs för att lyckas. När Nigeria nu håller fast vid Lagerbäck, då visar de att de har lärt sig läxan.

Read Full Post »

Världslaget – facit

För att platsa i mitt världslag måste man inte bara ha varit framträdande under VM. Man måste också uttryckt något. Men jag har inte bara tagit ut elva spelare. Jag har också försökt skapa ett lag med balans. Ett lag som skulle funka på plan. Men framförallt är det ett lag med elva spelare man kan älska.

Målvakt
Iker casillas – Höll nollan match efter match, inklusive finalen. Räddade guldet från Holland.

Försvar
Sergio Ramos -Högerbacken man måste älska. Maicon kunde ha tagit den, men Brasilien gjorde för många plattmatcher.
Carles Puyol- Givnaste spelaren.
Diego Lugano – Skönaste mittbacken, vildaste blicken, bästa utstrålningen.
Philipp Lahm – Enda tysken jag skulle vilja äta middag med.

Mittfält
Diego Perez – Står när de andra faller. Och de gör de när Perez kommer farande.
Giovani Dos Santos – Förtjänade att gå längre.
Andres Iniesta – Blev bättre och bättre ju längre VM pågick.
Keisuke Honda – Vilket lag han än spelar i nästa år kommer jag att gilla det.

Anfall
Diego Forlan – En Diego i varje lagdel borde vara regel. Men VMs kung behöver ingen förklaring.
David Villa -Kommer att göra tre hundra femtio mål i Barcelona nästa säsong.

Read Full Post »

Mer finskt än spanskt när Vägverket förlorade

Scandic Hotel i Norrköping efter den svettigaste kvällen i mitt liv. Det var nog sextio grader i Marcus Birros vardagsrum och vi förväntadses hålla igång truten fast det egentligen inte hände nånting på tv-skärmen värt att prata om och fast ingen av oss egentligen höll sådär hundraprocentigt på nåt av lagen.

Det är då man får falla tillbaka på det Finska Tipset. Det vill säga att tippa det man egentligen inte vill ska hända, så att man åtminstone ska kunna njuta av känslan av att ha Fått Rätt när just detta inträffar. Ett antiklimax till final. 1-0 till det lag som har något mer intresse av och förmåga till att vinna matchen med 1-0. Den världsmästare som har gjort minst mål någonsin, trots alla de offensiva kvaliteter folk snackar om.

Jag tänker fortsätta tjata om de helfärgade matchdräkterna, för de symboliserar nånting. En djupare konformitet. En insikt om att man inte skulle se skillnad på lagen om man inte styrde ut dem i så olikfärgade overaller som möjligt. Det var som att se Vägverket mot Parkeringsvakterna.

Fast en moralisk triumf för Robben. De sa att han föll så fort han fick chansen. Nu stod han på benen när han var fri och Puyol försökte ta nacksving på honom. Resultat: ingen avblåsning, inget rött kort på den krullige. En moralisk triumf, men jag tror att han hade föredragit nånting annat.

Ett kul VM. Men en rejäl antiklimax till final. Holland fick matchen exakt dit de ville ha den. Men jag undrar vad de ville med att vilja ha den dit?

Read Full Post »

Den lille vampyren klår Karate Kid

Bert van Marwijk fick jobbet som holländsk förbundskapten för att han skulle föra laget till titlar. Holland skulle bli effektivt och cyniskt. Exakt hur cyniskt fick vi se igår. När Matias, värden i sommarstugan där jag tillbringat helgen, före matchen frågade vilka jag höll på kunde jag inte svara. Efter fem minuter var jag irriterad på Holland. Efter en kvart var jag övertygad om att jag aldrig ville se Holland som världsmästare. Vi är väl alla fotbollsromantiker innerst inne. Men jag brukar ändå vara pragmatisk: det är lika fint att försvara som att anfalla, det är lika tjusande att se Inter som Barca.

Men nån måtta får det ju vara. Det Holland visade upp under matchens första timme var bara vemodigt att se. En fotbollsspelare ska tåla en smäll, men karatespark i bröstet? Jag såg hela matchen med en klump i magen, för att jag inte gillade spelet, för att jag inte ville att nån skulle bryta benet, för att det var som amerikansk fotboll med spel i några sekunder och avbrott i en minut. Man kan säga att det kunde blivit annorlunda om domare Webb varnat van Persie för den första fula tacklingen, men spelarna i båda lagen har ju också ett ansvar. Som avslutning på ett härligt VM var det trist, även om förlängningen blev spännande och rätt välspelad. Jag tar med mig massa fina minnen från den här turneringen men nästan inget från finalen. Men jag tackar fotbollsguden för att världens finaste Iniesta fick avgöra.

Read Full Post »

Fina fisken

Måste erkänna att jag blev mest glad för bläckfiskens skull. Det är kanske så här framgångsrika profeter funkar – efter ett tag blir man så engagerad att man faktiskt VILL att de ska få rätt i ina förutsägelser. Jag tyckte mig se hur tentaklerna vajade triumfatoriskt i akvariet i Oberhausen efter Tysklands kvittering.

Som den sanne bekännare jag är har jag dessutom på förhandskonstruerat en ursäkt om Paul skulle visa sig ta fel imorrn. Han har ju bara tippat Tysklands matcher tidigare, att försöka sig på Spanien-Holland kan faktiskt (om ni ursäktar metaforen) vara att ta sig vatten över huvudet.

Read Full Post »

Detox mansion

Rain Man hörde av sig. Han ville gärna berätta att detta är första gången en tredjeprismatch i VM upprepas. Uruguay och (Väst)-Tyskland spelade ju match om bronset redan 1970, när det blev 1-0 till tyskarna. I finalsammanhang har vi däremot haft repriser både av Argentina-Västtyskland (86+90) och Brasilien-Italien (70+94). Så talade Rain Man. Jaha, sa jag

Känslan av tomhet har redan börjat infinna sig. Så brukar det bli redan på semifinalnivå för min del, när så många möjligheter redan är uttömda och möjliga segrare utslagna. En vecka i Almedalens overkliga kaos spelade naturligtvis in för min del. Nu gäller abstinens och nertrappning för min del. En bronsmatch kan väl vara lagom.

P.S. Jag kommer att sakna Uruguays nationalsång, som har världens längsta ouvertyr D.S.

Read Full Post »