Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2010

Jag vet inte om jag sagt det förut, och om jag i så fall sagt det här, eller på En Annan Blogg, eller möjligen bara rakt ut i luften.

Men min hustru brukar säga att jag borde skaffa mig en annan hobby, något som gör mig gladare. Ja, hon brukar alltså säga det när jag ligger och kryper i fåtöljen och har ångest över att något av mina favoritlag (ni vet vilka) håller på att förlora på TV-rutan framför mig.

Hon undrar varför jag sitter där och tittar, när jag ändå inte mår bra av det.

Jag har då, under alla dessa år vi levt tillsammans, försökt förklara att det där med att vara fotbollssupporter i första hand inte är en hobby, utan en förbannelse, något man föds till och inte kan hjälpa.

Min kompis Magnus sa en gång: Man väljer inte sina föräldrar och sitt lag.

Och han hade rätt.

Jag har också försökt förklara för hustrun att hon inte får glömma bort de där stunderna av eufori som jag faktiskt också upplevt med mina lag.

Kommer du inte ihåg när vi var på Stadion den 30 oktober 2004, då MFF tog guld?

Du minns väl hur glad jag var när Tottenham slog Chelsea i Ligacupen häromåret?

På den senare frågan brukar hon då nicka, att visst, det minns hon. Men hon kommer också ihåg vem som inte vågade se förlängningen av cupfinalen, utan tillbringade den halvtimmen i trädgården.

Nervöst väntande. Den 1 mars. Utan jacka.

Jag vet inte hur mycket åldern, och med den en eventuellt växande vishet, spelar in, eller om det är, som jag tror, att golfen har kommit till min räddning.

För jag har märkt att jag upprepade gånger hellre väljer att gå en golfrunda än att sitta hemma och lida framför bilder från en match där Tottenham återigen underpresterar.

Och jag tror inte det var en tillfällighet att jag, i söndags, valde att spela golf på dagen, så att jag fick ställa mig i köket på eftermiddagen (med en Boeuf Bourgignon) och därmed inte kunde följa MFF-Blåvitt från början.

Lägg alltså märke till att det inte ens var tal om att åka in till Malmö och se matchen.

Detta är ingen medveten strategi från min sida. Det är inget jag tvingar mig själv att avstå från. Det jag skriver här är snarare objektiva iakttagelser av ett på senare tid upprepat beteende.

Och även om jag är en följsam make, tror jag inte det är hustruns rekommendationer som spökar.

Jag tror bara det är så att jag lagt märke till att jag får betydligt mindre ångest av att missa en match där mitt lag förlorar, än att se samma match.

Eller, vänta ett tag, nu är det ju (trots allt) inte så att mina två lag har för vana att jämt och ständigt förlora. Det är inte det. Det är bara det att det är alldeles nervöst att sitta där, så länge de inte leder med 4-0 och det är fem minuter kvar.

Jag orkar helt enkelt inte med att låta mitt humör och mitt liv styras så till den milda grad av framgångarna eller motgångarna för mina två favoritlag.

Då spelar jag hellre golf, där jag åtminstone själv kan påverka utgången och inte är beroende av 11 andra killars dagsform.

Igår kväll såg jag AjaxMilan och hade en hur trevlig kväll som helst. Höll lite grann på båda två, tyckte synd om Ajax, som med sitt bättre passningsspel och med sin vassare teknik och större rörlighet, inte kunde avgöra matchen. Men gladdes å Zlatans vägnar att han gick göra mål i ännu en match i den där jävla Champions.

Jag kommer givetvis aldrig att kunna lobotomeras till den grad att jag skiter i hur det går för MFF och Tottenham. Men i svaga stunder önskar jag verkligen att jag satt där framför en match med dem och tänkte: Ja, där har vi det där laget som jag höll så mycket på en gång i tiden.

Vad jag egentligen försöker säga är att jag starkt överväger att hellre se ValenciaManchester United ikväll, istället för Tottenham-Twente.

För jag vet att jag skulle må så mycket bättre av det.

Read Full Post »

Vångavallen är vårt hem

Det är Möllers chark som fixar korven på Vångavallen. Möllers chark fixar korven på allt som händer i Trelleborg. Korvarna är långa och tjocka, bröden är som små limpor. Man får tsasiki och ajvar om man vill. Eller så kan man få grillspett i samma jättebröd.

Vi var två av 2395 betalande åskådare på Vångavallen. Sam och jag. Sam ville stå i klacken, så det gjorde vi. Det var ganska glest så vi hade gott om plats.  Vi lärde oss en ny ramsa.

Vångavallen. Vångavallen. Vångavallen är vårt hem.
Ingen jävel kommer hit och tar poäng. Vångavallen är vårt hem.

Stans knasboll stod vid hörnflaggan. Ungarna letade tomflaskor. Gubbarna svor.
I paus spelades en annan match på träningsplanen bredvid. Några småkillar dribblade runt med en alldeles för stor boll. Benhårt allvar.

Trelleborg vann matchen mot Häcken den gången. Jag köpte grillspett. Stort bröd.

Förra helgen var jag där igen. Elfsborg stod för motståndet. Ett tropiskt ösregn gjorde matchen slumpartad. Spelet var inget vidare. Trelleborg ville mest. Det slutade 1-1. Jag köpte korv. Möllers. Litet bröd. Det ska jag välja nästa gång också.

Read Full Post »

AIKs medicin

”- Anledningen till att Walid har blivit aktuell har att göra med Nisse Johanssons avstängning – så vi har inte ändrat tidigare beslut om att prioritera andra spelare före honom. Vi har bara kommit till en punkt där vi inte fullt ut känt att vi kan hålla fast vid tidigare beslut och därför frågat om han vill spela mot Häcken.”

Så säger Jens Andersson till Expressen.se

Men vad menar Andersson? De har inte ändrat beslutet, de har bara kommit fram till att de inte kan följa det. Det kan inte vara lätt att vara sportchef i AIK.

När Allsvenskan går så knackigt för mitt lag och det verkar som om bara Malmö bryr sig är faktiskt AIKs öde bland det roligaste som händer. AIK engagerar. Jag skulle vilja veta hur många doser antidepressiva medel som sålts på apoteken i Solna i år. Klubben själv verkar behöva lithium.

Read Full Post »

Leve den konstnärliga friheten

I dag har den – som det verkar – usla filmen ”Eat, pray, love” premiär. Filmen bygger på en självbiografisk bok med samma namn och lär handla om hur författaren Elizabeth Gilbert efter en skilsmässa hittar sig själv genom att äta (i Italien), be (Indien) och älska (på Bali, där hon så klart träffar en stilig brasiliansk fabriksägare).

I steg ett hänger hon i Rom med en vän-till-en-vän, vid namn Luca Spaghetti (det är alltså hans riktiga namn). Han tar med sig sin nyfunna amerikanska väninna på fotboll: Lazio-Bologna, Lazio-Sparta Prag på Olimpico och så Ancona-Lazio på en irländsk pub.

I boken framgår det tydligt hur mycket Herr Spaghetti älskar Lazio.

En dag förra året bjuder så Gilbert in Spaghetti att besöka filmatiseringen av boken, med Julia Roberts i huvudrollen och en man vid namnet Guiseppe Gandini i rollen som Spaghetti.

”Väl där, inser jag att alla skådespelarna har Romatröjor på sig. Även Gandini!”, berättar Spaghetti indignerat för La Repubblica.

Det bästa beslut Hollywood tagit på länge, om ni frågar mig.

Och nu kollar vi på det här.

Read Full Post »

Jag vill minnas att det är i Annie Hall. En scen i slutet där Woody Allens karaktär, Alvy Singer i så fall, hamnar i ett gräl med sin kompis Max.

Alvy är upprörd och rider på resliga moraliska hästar, medan Max rycker på axlarna och säger:

Du tror ju att du är Gud!

”Ja, någon förebild måste man ju ha!”

Fritt ur minnet är scenen något sådant.

Jag tror inte Zlatan Ibrahimoviç sett den filmen, och skulle han det så hade han antagligen inte förstått humorn.

Jag är inte lika lojal som min vän Tony Ernst, och en del andra MFF-are, men jag tillhör definitivt dem som följt, hyllat och tagit Zlatan mest och oftast i försvar.

Väldigt svårt de här senaste två turerna.

Först sparken mot Strasser. Jag har tittat på videon flera gånger och hittar inget försonande.

Se hur han stannar till före sparken, han har flera sekunder på sig att tänka: Nja, det här är nog ingen bra idé.

Och se sen kroppsspråket när han vankar bort mot kramkalaset med Ronaldinho. Det är Sveriges landslagskapten vi ser. Mannen som fått guldbollen tre eller fyra gånger (jag har tappat räkningen), mannen som är ett föredöme för en hel generation unga svenska fotbollsspelare.

Varför gör han då så?

I Sydsvenskan sa han:

Det var ett skämt. Han ska lyssna på vad jag säger.

Tidningen frågade då om det var en markering.

Typ.

Dagen efter stänker han ändå in två mål mot Auxerre och blir älskad av de nya fansen. I en intervju från den italienska TV-studion sitter gamle Milan-legenden Arrigo Sacchi som gäst. Han skojar lite om Zlatans skostorlek och hur små marginaler det var på första målet.

Här kunde Zlatan valt att garva, men i stället går han till attack och blir direkt hotfull mot Sacchi. I direktsändning.

Han säger:

Sacchi måste lära sig hålla tyst. Han måste prata mindre om mig på TV och i tidningar.

Den ene ska alltså lyssna på honom och den andre ska lära sig hålla tyst.

I likhet med Alvy Singer tycks han ha en förebild med allsmäktiga kvaliteter.

Jag har skrivit det förr. Jag har till med skrivit förr att jag skrivit det förr.

Jag tror det här beteendet kommer från uppväxten. Från pappan, som präntade i sin son:

Lite aldrig på någon annan.

Den italienska studiovärden försökte förklara för Zlatan:

Men det var en komplimang.

Men Zlatan lyssnade inte på det örat. Han visste minsann att Sacchi, någon gång tidigare, vågat yttra något ofördelaktigt om honom.

Och då är man dömd. Då sitter man i Zlatans svarta bok för evigt.

De som vågar vara kritiska mot mig kan man absolut inte lita på.

Jag vet att Mino Raiola inte är att hoppas på, men Zlatan har ju numera också en svensk varumärkesexpert i sitt stall av rådgivare.

Det vore en välgärning för svensk fotboll om denne Mika Lepistö fick Zlatan att inse att om han kan lita på Mino Raiola, då kan han lita på alla.

Och att lite ödmjukhet aldrig dödat någon.

Read Full Post »

Fotboll är viktigt

Mitt förra inlägg var skrivet ur åskådarperspektiv. Men för dem som deltar kan det vara hur viktigt som helst. Till exempel dessa lirare som jobbar för att kunna ta sig till Fotbolls VM i Rio de Janerio. Men med tanke på att ÖIS är huvudsponsor ser det kanske inte så ljust ut. Fast om ÖIS går i konkurs kanske de hemlösas lag får förstärkning på spelarsidan av hemlösa ÖIS-are.

Read Full Post »

Fotboll är oviktigt

Fotboll är oviktigt. Det är därför det är så viktigt.

På söndag är det val. De rödgröna eller de blågröna ska få tusen miljoners miljarder och göra lite som de vill med för att alla ska få det bättre. Ungefär halva befolkningen gillar ena gänget och ungefär halva gillar det andra och mer än hälften kan tänka sig lite av båda. Där är jag. Jag kan inte hitta något att helt identifiera mig med.

Ändå är det ett viktigt val. Det handlar om att vi måste befästa och bekräfta demokratin genom att välja vår gemensamma framtid. Det är så viktigt att jag blir rädd och backar undan. Sådana val skrämmer mig. Tänk om jag väljer fel?

Fotboll är inte så jävla viktigt. Om Malmö vinner eller Helsingborg spelar egentligen ingen roll i det långa loppet. Om man inte engagerar och identifierar sig. Fotbollens betydelse består av folks känslor inför den och sådana saker har en tendens att bli viktigare än några andra.

På söndag gäller det att välja om jag ska stå i de blåvitas eller gulsvartas klack på Vångavallen.

Ska jag sjunga: ”Vångavallen är vårt hem. Ingen jävel kommer hit och tar poäng.” eller ”Alla luktar tång i Trelleborg” ? Det är ett lätt val. Här ska tas poäng.

För övrigt befaller jag alla att lyssna på den här.

Read Full Post »

Older Posts »