Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2010

Årets anfallare

Tobias Hysén är nominerad som årets forward. Eftersom jag inte kan läsa statistiken ordentligt är jag väl fel ute. Men Hysén har varit skadad typ konstant men gjort mål ibland. Nio stycken, tycker jag mig se att han gjort.

I samma liga har Denni Avdic gjort 18 + ett gäng i U21-landslaget och Alexander Gerndt, som är nominerad, har gjort 17 eller 9 eller 8 eller jag vet inte men många fler än Hysén.

Jag vill inte dissa Hysén som är farlig mot alla lag. Om han är på plan. Men är han verkligen en kandidat till årets anfallare? Antingen läser de som nominerar statistiken på ett annat sätt än jag. Kanske Hysén har gjort jättemånga mål i ett annat lag, eller så har han imponerat från läktaren i landskamperna.  Eller så vet jag faktiskt inte.  Eller är det så att man måste ha en spelare från IFK Göteborg för att slippa dra upp Ravelli på scén?

Annonser

Read Full Post »

17 också

Hur kommer det sig att Alexander Gerndt står registrerad för 9 mål i Svenskfotboll.se när han gjort 17? Likaså på andra ställen verkar det som att man glömt att han gjorde 8 mål för Gefle i våras. Är det en speciell regel att fotbollförbundet bara räknar mål i ett lag, eller är det bara tryckfelsnisse?

Jag stör mig oerhört på det eftersom jag under flera månader kollat in den sidan för att trösta mig med att Elfsborg åtminstone vinner nåt i år, nämligen skytteligan. Men nu inser jag ju att den ligger illa till när Avdic och hela Elfsborg tappat formen och Gerndt öser in mål.

Read Full Post »

I brist på bättre sysselsättning, eller rättare sagt för att jag för en gångs skull inte var trött vid den sena timmen, satt jag igår kväll och såg en repris av EnglandMontenegro. Ja, i alla fall den andra halvkleken. Som den anglofil jag är kunde jag med viss tillfredsställelse konstatera att det var en match som engelsmännen, med lite rimlig mängd flyt, borde vunnit med ett eller två mål. Bland annat blev man blåsta på en solklar straff i andra halvlek.

Men bortsett från det, så går det inte att förstå hur Fabio Capello tänker. Det står 0-0 på Wembley. I en match som England bör vinna. Det är en kvart kvar. Då gör Capello ett byte. Han tar in Kevin Davies, 33 år. Från Bolton. Landslagsdebut. Och tar ut Peter Crouch. Den ende i laget som kan vinna något i luftrummet och dra på sig två man i straffområdet. En spelare som är i uppenbar form och spelat en avgörande roll för Tottenham både i ligaspelet och i Champions League.

Ett kontraproduktivt beslut av Capello. Han har vunnit alldeles för mycket för att avfärda honom som coach och taktiker. Men engelsk fotboll förstår han sig inte på.

Read Full Post »

Andra halvlek, 50:e minuten. Zlatan Ibrahahimovic nästan ensam svensk på Hollands planhalva, bollen långt borta. Svensken väljer att springa mot bollen som han inte kommer att kunna nå för att med kraft kunna trycka till holländske backen John Heitinga. I ryggen. Det är ett överfall på en helt oförberedd motståndare, som faller. Holländaren ligger kvar i smärtor.

Jag har börjat betrakta matchen med ett visst avstånd, så som jag brukar när landslaget förlorar. Sverige är inte viktigt på det sättet, jag vill ju att det ska gå bra men vid förluster är det lätt att distansera sig. Jag tycker mig kunna se klart utan bilden grumlas av känslor.

Idioti. Zlatan Ibrahimomics agerande är idiotiskt.

Det är idiotiskt ur det rationella ”vi vill vinna matchen-tänkandet”. Därför att det är korkat att dra på sig en varning eller utvisning i det här läget. Vad har vi att vinna på att få omkull en motståndare på egen planhalva som inte är i närheten av bollen?

Det är också idiotiskt i ett annat perspektiv, det som handlar om mänsklighet. Vad har man för attityd om man hoppar på en försvarslös person och trycker in ett knä i ryggen på denne? Är det okej för att det sker på en idrottsarena? Jag funderar över hur motsvarande situation skulle betraktas på en busshållplats till exempel. Man skulle se förövaren som bindgalen, en samhällsfara som måste tas hand om av polis. Men även om man accepterar att idrotten regleras på annat sätt än samhället utanför, att det i idrotten måste finnas ett visst inslag av fysisk hård kontakt för att den ska vara rolig och intressant – så är Ibrahimovics agerande idiotiskt. Han går över en gräns för vad som kan anses rimligt ifråga om hårdhet och brutalitet. Att hoppa in i någon bakifrån kan inte ses som ”hård, ärlig kamp” eller med någon liknande ursäkt. Det är ju bara fegt och ryggradslöst att knäa en motståndare i ryggen.

Så där sitter jag och funderar. Ni märker hur distanserat jag ser på Sveriges sammanbrott i en viktig EM-kvalmatch. Så plötsligt ser jag mig själv, i ett annat universum. Det är kylig höstkväll men i mig kokar det. Jag är en av 20 000 åskådare på Råsunda och det gäller vi eller dom. Vi riskerar att åka ur, och de som kan skicka ner oss är våra värsta fiender. Och vi hade ju matchen, 1-0 i ett tidigt skede, men Djurgården har vänt. Allt håller på att gå förlorat, på andra sidan sjunger fansen triumferande om att mitt lag åker ur i år. Orden skär i mig, ”Hammarby kan inte vinna, Hammarby kan inte vinna”. Jag är förbannad på mitt lag som viker sig, förbannad på domaren, förbannad på motståndarnas jävla tur, på deras fula spel. Och på deras löjliga färger, på deras töntiga medgångssupportrar.

I detta universum springer en av mina spelare in i en av Djurgårdens oförberedda backar. Situationen är närmast identisk med Zlatans attack mot Heitinga. Jag märker att jag själv har börjat vråla, orden kommer i alla fall ur min mun:

”Det är rätt! Sänk den där jävla Djurgårdsidioten! Och ligg inte där och lipa! Res dig upp, grin-olle! Ta ut pajasen!”

Read Full Post »

Dutch courage II

Det kanske var som Ulf messade efter matchen igår, att Lagerbäck inte var så bra på sådana här matcher heller. Gårdagen kanske bara var en repetition av överkörningen i München 2006, eller 0-3-förödmjukelsen mot Spanien på hösten 2007. Ändå har jag en tydlig känsla av att det hade gått annorlunda med Lars-Roland vid rodret igår, om inte annat med tanke på hur stolt Roland A alltid var för att de hållit siffrorna nere till 0-2 i den där VM-åttondelen…

Därmed inte sagt att det vore bättre. Det tål väl att påpekas att detta svenska lag är ett work in progress. Det tål också att påpekas att detta trots allt som sades i förväg faktiskt var matchen vi hade råd att förlora, eftersom det fortfarande är racet om andraplatsen i gruppen, nu med Ungern som enda konkurrent, som är det som räknas (med tanke på att de flesta lag slår varandra i alla andra grupper kan det mycket väl leda till direkt EM-avancemang). Det tål att påpekas att det är lika proportionslöst att tala om fiasko nu, som det var att tala om succé efter hemmasegrar över Ungern och San Marino. Och det tål slutligen att påpekas att detta är den svenske förbundskaptenens obligatoriska inledande bakslag. I det förgångna har detta nästan alltid lett till en ändring av spelidé (som för Lars-Tommy efter de 0-4 med Ingesson som mittfältslibero i Vigo, som för Tommy Svensson efter en sedermera helt bortglömd 1-3-smäll i Schweiz med trebackslinje hösten 1991, som för Laban efter VM-missen med tysk liberomodell 1982). Så tror jag inte att det blir denna gången. Lagerbäcks hela grundidé var att så gott som möjligt försöka dölja det faktum att vi hade sämre spelare än motståndaren. Well, Hamrén är inte bara exhibitionist när det gäller halsdukar, igår var han närmast en Woody Allen när det gällde att blotta sina defekter i övrigt. Det tror jag inte att han kommer att ändra på. Men om han skulle tänka om vad gäller kostymerna skulle åtminstone inte jag bli ledsen.

Read Full Post »

Dutch courage

Ja, jag vet att matchen presenterades av ett medel mot nagelsvamp. Ja, jag vet att verkligheten överträffar dikten. Ja, jag vet att jag trodde att det skulle bli 0-0 och att jag inte skulle sakna Mellberg. Men vad fan, man kan väl få ta fel nån gång? Man kan väl få inbilla sig att elitfotbollsspelare är ungefär lika bra allesammans och inte uppdelade i såna som gör klacksparkar som öppnar försvar och leder till mål (som Wesley Sneijder) och sådana som gör klacksparkar som leder ingenvart (som Mikael Lustig). Eller rättare sagt: uppdelade i lag som med sin rörelse låter deras klacksparkar leda till öppnade försvar (som Wesley Sneijder) och sådana som med sin brist på rörelse låter klacksparkarna leda ingenvart (som Mikael Lustig).

Det är klart att Ola Toivonen borde ha gjort mål på sin chans. Det är klart att det hade varit kul om vi hade fått 2-4 på den andra chansen, omedelbart efter 1-4-målet. Men framför allt får jag känslan att alla Hollands mål kom till på ett lite för enkelt sätt och det är klart att jag då, trots allt vad jag sagt, kände ett styng av saknad efter den förbannade Mellberg.

Jag tyckte jag hörde Lars Lagerbäcks skratt nånstans i bakgrunden.

(Det måste väl ha varit maximalt o-lagerbäckskt att byta ut en vänsterback i paus? Även om han gjort bort sig så otroligt som stackars Safari? Det kan nog försvaras på rent humanitära grunder, men jag undrar om killen själv bett om att få bytas ut – det var nästan som ett målvaktsbyte i hockey, en nästan för tydlig markering av ett begånget fel).

Read Full Post »

Romanen om Olof

Jag är fortfarande inte helt såld på Erik Hamrén. Anledningen är den tydliga pigtjusartendensen i hans beteende, solbrännan, de färggranna slipsarna och det stora vita tv-leendet.

Ändå känner jag mig märkligt lugn inför kvällens match. Känns som klassiskt svenskt bragdläge, bortamatch mot en bättre motståndare med en tung  spelare borta. 0-0 verkar som ett helt rimligt resultat, tycker jag. Som det ju verkade att Danmark skulle ordna mot Holland i VM i somras tills de fann för gott att ordna till det där bisarra självmålet. Fast erfarenheten antyder att den man som skulle kunna tänkas ordna till ett sånt vansinnesdåd sitter framför tv:n eftersom han redan haft sitt hjärnsläpp. Jag kanske får ta tillbaka det här, men jag tror inte jag kommer att sakna Olof Mellberg ikväll.

Read Full Post »

Older Posts »