Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2009

I september utkom ”De apatiska”, journalisten GELLERT TAMAS uppmärksammade reportage om svenska landslagsforwards. Tamas undersökte där de allmänt spridda ryktena om att apatiska blågula anfallare som Johan Elmander och Markus Rosenberg skulle ha simulerat sitt tillstånd. Det påstods till och med att Elmander skulle ha gått upp mitt i natten från den säng på landslagets hotell i Solna där han låg med dropp för att ”dricka läsk och käka chips”.
-Vissa psykologer påstod att Elmander, Rosenberg och Henke Larsson medvetet eller omedvetet ska ha känt av förbundskaptenenas motvilja mot anfallsspel och på så sätt suggererat fram det apatiska tillståndet hos sig själva, sa Tamas. Andra gick till och med så långt att de insinuerade att förbundskaptenerna själva skulle ha drogat sina spelare. Men vilka idrottsledare skulle medvetet göra en sån sak mot sina skyddslingar, även om de hyser en förklarlig antipati mot offensiva excesser och publikfriande målkalas?
Reportaget blev extra laddat i och med att Vellinge kommun samtidigt vägrade ta emot de ensamkommande svenska landslagsforwards som från början skulle ha inkvarterats på ett vandrarhem i Hököpinge. ”Jag har ju inget emot att ta hand om folk som verkligen behöver hjälp”, kommenterade en av vandrarhemmets grannar, lantbrukare Gert-Inge Jönsson. ”men det här är ju inga riktiga svenska anfallare, det syns ju lång väg. Jag såg ju när di tränade här på plan att en av dem gjorde mål på varenda målchans han fick och en annan dribblade till och med av målvakten när han var fri.” Ett upprop initierat av Svenska kyrkan uppmanade samtidigt alla svenskar att vara redo att ta emot en apatisk landslagsanfallare i sitt hem.

En av årets mest uppmärksammade fotbollshändelser var när AIK:s BOJAN DJORDJIC trädde fram med en debattartikel på sajten Newsmill och förklarade att han, med sin snajdiga klädstil, ville bli en förebild för svenska fotbollsspelare. ”I Sverige är det tillåtet att förfalla bara för att man kommit med i laget. Det är synd om svenska tränare när spelarna snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i tränarens behov.” Men Djordjic riktade också hård kritik mot svenska tränare som var ”tragiska med sina ryggdunkar och sin jämställdhet” och ”helt hade glömt hur man uppvaktar en spelare”. AIK:s Mikael Stahre, förklarade Djordjic, ”skriver lappar, ringer och lämnar kärleksmeddelanden på telefonen. Han har stil, helt enkelt.” Djordjic menade vidare att ”det var spelarens plikt att se till att tränaren är tillfredsställd. Om det innebär att man får köra idioten till frukost så får man helt enkelt ställa upp.”
Artikeln blev den överlägset mest lästa på Newsmill i år. I december avslöjades det dock att Djordjic kastat ut Stahre från deras gemensamma hem på kansliet på Råsunda och hindrat honom att träffa de andra AIK-spelarna. Stahre sades ha kontaktat både polis och advokat. Djordjic vägrade kommentera ärendet när han framträdde i sin nya julshow, utan nöjde sig med att håna bland annat Pontus Wernbloom och Henrik Rydström för deras ”svenniga kläder”.

Strax därefter avslöjades den sensationella uppgiften att förbundskapten LARS LAGERBÄCK under lång tid varit betald agent för Danska Fotbollsförbundet DBU. Lagerbäck tonade dock ner uppgifterna och förklarade att de hållits hemliga, eftersom de varit del av en mycket komplicerad kontraspionageoperation, med syfte att sprida den svenska fotbollsideologin till de benhårda gladfotbollsivrarna på andra sidan Sundet. ”Det har inte varit lätt, för man får nog säga att det har förekommit en form av hjärntvätt inom dansk fotboll.” Nu på sistone menade Lagerbäck dock att hans strävanden i det tysta äntligen burit frukt, något som det senaste VM-kvalet varit exempel på. Danskarna hade där äntligen visat sig mottagliga för den glanslösa 1-0-segerns evangelium. ”Det känns som en seger.”

Ett svårt avbräck drabbade SVENSKA FOTBOLLSLANDSLAGET när spelarbussen i samband med hemmalandskampen mot Albanien stoppades av en flygande testpatrull från Migrationverket. Det språktest som genomfördes på plats ledde till att landslagets målvakt Andreas Isaksson, samt anfallarna Marcus Berg, Ola Toivonen och Henrik ”Henke” Larsson med omedelbar verkan utvisades ur landet. De kommer inte att kunna bli aktuella för svenskt medborgarskap, och följaktligen inte heller för landslagsspel, förrän tidigast hösten 2014.

Sökandet efter NYA DJURGÅRDSTRÄNARE pågick under hela december. Bland de namn som nämndes förekom Filip & Fredrik, bröderna Rongedahl, äkta paret Jonas Gardell och Marc Levengood samt Camilla Läckberg och Robinson-Martin. ”Det här med delat ledarskap är väldigt viktigt för oss” kommenterade nytillträdda sportchefsduon Jan Tauer och Ibrahim Ba.

I slutet av december avslöjades att förbundskapten ERIK HAMRÉNS kusin RAIMO, 46, inte skulle medverka vid familjens julfirande i Enköping. Källor nära Raimo menade att det var den kontroversielle julprofilen själv som tröttnat på det lama firandet hemma hos Hamrén, och helt enkelt inte kände sig inspirerad längre. ”Raimo tycker att de är dönickar allihop, och att buggandet efter glöggen är aptrist”, sa källan.
Andra källor menade dock att flera släktingar till Hamrén menade att Raimo var ”jobbig”, som började dricka grogg redan efter jullunchen och överröstade tv-kärleksscenerna mellan Lady och Lufsen och mellan Robin Hood och Marian med ekivoka skämtsamheter. ”Det blir roligare utan honom.” Hamrén tvingades förklara uppgifterna att han inte personligen ringt upp Raimo: ”Det är ju Lars Richt som har skött kontakten och Lars sa åt mig att Raimo ville koncentrera sig på nyårsafton med killarna på jobbet istället. Han hade gärna fått komma, det är inte det. Men som jag brukar säga, man kan leda fålen till hon, men man kan inte tvinga honom att dricka” ”En dundertabbe av Hamrén”, förklarade Aftonbladets fotbollskrönikör Simon Bank och fick medhåll av Raimos agent, Mino Raiola. ”En sån stjärna som Raimo måste man behandla med särskild respekt.”

Read Full Post »

2009 var ett fotbollsår som bjöd på flera höjdpunkter, både väntade och oväntade. TRE HÖRNOR STRAFF tar dig med på en resa genom året som gick.

Redan i maj framgick det att MALMÖ FF gick ett nytt tufft år till mötes. Dock framträdde sportchefen Hasse Borg och avslöjade att de usla resultaten i själva verket var ett led i en medveten, långsiktig strategi som handlade om att lyfta bort pressen från MFF-spelarna. ”Det handlar om att få killarna att slappna av, helt enkelt.” Genom att medvetet tappa 3-0-överlägen och förlora mot på pappret sämre lag har klubben under flera års tid jobbat mot att befria spelarna från tyngande förväntningar. Särskilt viktigt har det varit att känna av när tabellpositionen blivit så gynnsam att den lett till skadliga förhoppningar hos omgivningen och kontra med en vältajmad fiaskoinsats. En speciell utmaning i en klubb som Malmö FF har vidare varit att hantera klubbens ekonomiska situation utan att väcka destruktiv optimism. ”Det har handlat om att köpa dåliga spelare dyrt, helt enkelt”, sa Borg. ”Det är inte så lätt alla gånger, ska jag säga.” Namn som Tobias Grahn, Markus Halsti, Mattias Asper och Babis Stefanidis lyftes av sportchefen fram som lysande exempel på hans välgenomtänkta policy. När riktigt så usla spelare inte stått att få tag i, har man istället inriktat sig på att med ett ambitiöst träningsprogram försämra de man kunnat få tag i – att spelare som Jon Jönsson, Thomas Olsson och Johan Andersson blommat upp så fort de satt foten utanför Malmö nämndes av Borg som ytterligare exempel på hans nyskapande tänk. När arbetet kan tänkas börja bära frukt? ”Ja, kanske redan i mitten på nästa årtionde. Men man får inte ha för bråttom i fotboll.”

Vid samma tidpunkt framträdde HAMMARBY IF:S styrelse och meddelade nöjt att man lyckats sälja klädhängarna i damlagets omklädningsrum vid Kanalplan till en skrothandlare i Farsta samt hyra ut hela Hammarby TFF till ett bemanningsföretag. Ett särskilt lyckokast var att erbjuda Sebastian Castro-Tellos tjänster som lekledare vid barnmaskerader. ”Han är så förtjust att klä ut sig.”

Den 6 juni noterades en ny stor framgång för LARS LAGERBÄCKS svenska landslag när man fullkomligt dominerade VM-kvalmatchen mot Danmark på Råsunda. Vid presskonferensen efteråt pekade förbundskaptenen stolt på lagets kraftiga spelöverläge och den straff man tvingat fram, samtidigt som motståndarna förhindrats att skapa en enda målchans. Lagerbäck berömde särskilt Mikael Nilssons funktionella teknik vid Danmarks mål, ”att med en smalbensvolley pricka den ende dansk som stod omarkerad framför tomt mål i det läget är inte så lätt som somliga i media verkar tro.”
Förbundskaptenen uttryckte också sin tillfredsställelse över att Kim Källström till sist fått ta den straff han hade väntat på sedan EM-kvalet mot San Marino 2003. ”Det känns bra”. Utfallet av straffen innebar ju desutom att turen går tillbaka till Zlatan Ibrahimovic, som ska få lägga den första svenska straffen i Sydafrika-VM 2010. Tillfrågad om resultatet inte innebar att Sverige inte skulle komma att delta i VM svarade Lagerbäck att detta var ”en typisk missuppfattning i media. Jag vet ärligt talat inte var man har fått det ifrån.”

I oktober firade AIK att de vunnit Allsvenskan och därmed officiellt utsetts till UNIVERSUMS MEST FRAMGÅNGSRIKA FOTBOLLSKLUBB NÅGONSIN ALLA KATEGORIER PUNKT PUNKT PUNKT SLUT STJÄRNSTOPP HUNDRA GÅNGER MER ÄN DU KAN SÄGA.

I november utdelades NOBELS FREDSPRIS till ordföranden i Svenska fotbollförbundet, Lars-Åke Lagrell, och Sveriges förenade supporterorganisationer som med förenade krafter lyckats lösa Israel-Palestina-konflikten. Lagrell bidrog, enligt Nobelpriskommitténs motivering, med sin ”knivskarpa analys” att konflikten inte bara kunde ses som fotbollens problem, utan att ”hela samhället måste ta sitt ansvar”. Supportrarna förklarade å sin sida att allt bråk ”inte var vårt fel heller”. När detta stod klart för de stridande parterna ”var det en baggis för dem att komma överens”.

För en annan internationellt uppmärksammad insats stod DJURGÅRDENS IF:S SÄKERHETSORGANISATION, som genom sitt nydanande tänkande lyckats lösa flera segslitna konflikter i bland annat Somalia och Norra Kivu-provinsen i östra Kongo. Tidigare fredsbevarande styrkor har inriktat sig på att hindra krigsherrar och deras band av narkotikapåverkade barnsoldater att plundra och misshandla civilbefolkningen, exempelvis med hjälp av kravallstaket. Djurgårdsvakterna insåg dock att ”folk kunde bli skadade av de där staketen” och drog sig därför helt undan för att låta därför krigsherrarna och de värnlösa byborna komma överens på egen hand. ”Och det verkar ha gått bra, för vi har inte hört ett knyst från dem sedan dess.”

Efter VM-KVALMATCHEN FRANKRIKE-IRLAND i november beordrade Fifa omspel eftersom tv-kameror visade att Frankrikes Thierry Henry tagit bollen med handen före lagets kvitteringsmål. Fifa nöjde sig dock inte med detta, utan tillsatte en s k ”Sanningskommitté” med uppgiften att gå igenom samtliga matcher genom historien som finns inspelade på film. Hittills har det beordrats att VM-kvartsfinalen 1986 mellan England och Argentina ska spelas om, liksom VM-semifinalen 1958 mellan Sverige och Västtyskland. Det upptäcktes nämligen att Sveriges Nils Liedholm vidrörde bollen med handen före Sveriges 1-1-mål. Liedholm tilldelades postumt ett gult kort och hans efterlevande har bett om ursäkt å hans vägnar. Västtysklands högerback Georg Stollenwerk, 79, mottog nyheten med jubel: ”Det känns som när vi fick tillbaka Saarområdet”. Det har ännu inte avgjorts huruvida de avlidna spelarna ska få ersättas med reserver i omspelet.

I december bekräftade landslagets nytillträdde player manager MARCUS ALLBÄCK att han och Zlatan Ibrahimovic är dödsfiender. ”Jag hatar honom och han hatar mig. Jag hatar Anders Svensson också och alla bröderna Elm. Och Magnus Källander har jag hatat ända sedan jag var liten pojke. Förresten hatar jag alla människor, alla, alla! HA HA HA!”

Read Full Post »

Jag tittar ut genom fönstret och nånting jag inte kan förklara får mig genast att tänka på KLASSISKA SNÖMATCHER JAG MINNS. Eller hur det nu ligger till med minnet. De fem jag genast kommer att tänka på är nämligen:

1) Sverige-Österrike 2-1. VM-kval-omspel, Gelsenkirchen den 27 november 1973. The orginal snömatch, inget snack om den saken. Vit plan med friskottade linjer, röd boll, spelare i handskar. Bara det att jag aldrig såg den. Roland Sandbergs mål, Ove Kindvalls lätta fall som ledde fram till Bosse Larssons 2-0-mål på straff är sådant jag sett i efterhand, som tv-highlights. Jag var åtta år gammal och hade ännu nte upptäckt fotbollen (det skedde först följande vår; en vänskapslandskamp borta mot Västtyskland är den första jag minns). Därför minns jag inte det jag läst mig till efteråt, att Sverige var mer eller mindre utspelat i matchen och att österrikarna ansåg sig lika snuvade på en välförtjänt VM-plats som Sverige både 1998 och nu i höst.

2) Malmö FF-Wisla Krakow 4-1. Europacupen, Malmö den 21 mars 1979. Jag var där. Jag borde minnas hur Tore Cervin stod i snödrivan och firade sitt matchavgörande 3-1-mål. Ändå minns jag det inte. Mitt minne kommer från tidningsfoton och tv-bilder. Omständigheterna spelade roll: mina föräldrar hade skilt sig bara hösten innan, och min mors nye man hade tagit dit mig, som ett försök till kontaktskapande. Jag uppskattar det i efterhand, men det skulle dröja betydligt längre innan just den frosten smälte. Det enda jag minns från matchen är den obehagligt laddade atmosfären som omgav den.

3) Hammarby-FC Köln 2-1. Uefa-cupen, Solna, november 1985. Den måste ha tv-sänts. Annars skulle jag inte ha något som helst minne av matchen (även om jag minns vintern, den som kulminerade i Palmemordet och gav Hasse Gunnarsson titeln på romanen ”En jävla vinter”). Däremot märker jag att jag fortfarande tänker på den som en triumf, trots att Köln vände och vann med ett sent avgörande mål i returen. IFK Göteborgs 3-0-seger över Barcelona i Europacupen följande vår är däremot bortraderad ur minnet, just för att returen gick så åt helvete. Kanske brydde jag mig aldrig om returen; kanske var det de fantastiska väderleksförhållandena – som jag minns det påminde det man såg på tv-rutan verkligen om Napoleons reträtt från Moskva – som gjorde att just denna match etsade sig in i minnet hos en icke-hammarbysupporter.

4)Malmö FF-Ajax, Cupvinnrcupen, Malmö, mars (?) 1987.Tja, detta är en match jag mest minns för att den inte spelades överhuvudtaget. För att busschauffören på väg till Malmö stadion informerade oss om att det var inställt. Även då minns jag att jag blev häpen över att något sånt här kunde inträffa på den nivån. MFF vann sedan med 1-0 några dagar senare, över ett lag med Frank Rijkaard, Dennis Bergkamp och Marco van Basten, men i returen blev det utspelning och 1-3. Mats ”Balja” Arvidssons sista match av betydelse för Malmö FF, för övrigt.

5) Moldavien-Sverige 0-2. VM-kval, Chisinau, 28 mars 2001. Ibland undrar jag om folk verkligen minns vilken skillnad Marcus Allbäck gjorde för landslaget? Jag minns snödrivorna bredvid plan i Moldavien. Jag tror mig minnas att Sverige spelade i en vit reservdräkt. Jag minns den bottenlöst frustrerade stämning kring landslaget, som satt i efter det misslyckade EM-slutspelet och den dystra hösten året innan, hur ett nyskapat 4-2-3-1 hade skrotats morgonen före match eftersom planen i Moldavien var för frusen (eller hur det var). När folk tjatade om anfallsalternativ hade de tjatat om Yksel Osmanovski och Stefan Selakovic. Och så kom Allbäck, denne i mina ögon ganske anonyme 28-åring, hoppade in i andra halvlek och dängde in två mål i slutminuterna. I nästa match, hemma mot Slovakien, gjorde han om samma sak.

Läsare, låt mig höra om era snömatcher. Det är väl sånt man har julen till.

Read Full Post »

Extra: Tre nya julgåtor!

Det är ju juletid och vi på Tre Hörnor Straff tycker ju, som ni förstod av inlägget om Svennis och Notts County, att det är skojigt med julgåtor.

Så här har vi då tre frågor till.
1) Titta på den här lilla filmen och svara på frågan: ”Var skulle Johan Elmander befunnit sig om han fått den passningen från Zlatan?”
2) Vi undrar också, med anledning av detta: Hur många svenskar får det plats i Heerenveen?
3) Och, till sist, exakt hur mycket mardröm och helvete hade Jonas Sandqvist under hösten i MFF, med hög kvalitet på träningen och 80.000 i månaden?

Read Full Post »

Jag vill be att få göra ett tillägg till min decenniesammanfattning, gällande tristaste ögonblick.

– Svennis, Grip & Backe tränar Notts County
Vi snackar ändå om Sveriges två mest meriterade tränare och en trogen vapendragare. Det är deprimerande att de ser som sin uppgift att ansvara för ett lag i den engelska fjärdedivisionen. Uppgiften blir inte mysigare av att de aldrig bryr sig om att ställa frågan: ”varifrån kommer pengarna?”.
Underligast är att Backe – som inte kan skylla på ålder, utan snarare borde stå på sitt tränarlivs topp – antar en så bisarr utmaning, som i bästa och mest osannolika fall (serieseger varje år) skulle föra honom till Premier League hösten 2012.
Backe tog sitt förnuft till fånga, gudskelov, men vart ska Svennis ta vägen? FCZ?

Read Full Post »

Decenniets roligaste svenska fotbollsögonblick

Alla Stockholmsderbyn, generellt, men allra mest 2001, eller kanske 2003.

Stockholmsderbyna var det som drev allsvenskan under början av decenniet, de gav oss något som vi längtat efter: fullsatta läktare, hets, fantastiska tifon, strålkastarmatcher, nerv, kärlek, hat, passion… 2001 slutade de tre stockholmslagen på allsvenskans första platser och varje derby var en guldstridsmatch. Mitt starkaste minne är nog hösten 2003, Hammarby-Djurgården. Kim Källström har visats ut för Djurgården, Bajen har greppet om matchen och kan utmana om guldet, när Karl Oskar Fjörtoft plockar ner en förlupen höjdboll med handen. Hammarby tappar allt, torskar med 2-3 och Fjörtofts karriär tar slut. Historien berättar att den flinke Fjörtoft inte var av hårdaste virke, men också om vilken status derbymatcherna fått och vilken press det satte på spelarna.

Sverige-Senegal, åttondelsfinal, VM 2002, elva minuter in i matchen.

Henrik Larsson skjuter Sverige mot VM-kvart och inte ens en VM-final känns omöjlig. Det blev inte så, som du kanske minns, men jag minns Henrik Larsson. Det var hans stora chans att visa världen att han kunde göra mål utanför skotska ligan och jag har aldrig sett en spelare så totalt fokuserad på sin uppgift som Larsson var under den turneringen.

Sverige-Bulgarien 5-0, EM 2004

Vilken fest det var. Portugal-EM var den generationens stora chans till framgång. Rent jävla oflyt i kvarten mot Holland satte stopp för ett lag som kunde ha blivit lika klassiskt som 94:orna.

Sverige-Paraguay 1-0, VM 2006.

Att stå på Olympiastadion i Berlin och blicka ut över omgivningarna, se den ändlösa, trögflytande gula floden av svenska fans närma sig arenan, och sedan se dem färga läktarna alldeles gula, det var en riktigt maffig upplevelse. Sverige gjorde inget vidare VM, men hade supportrar i världsklass.

IFK Göteborg-AIK, november 2009, inmarschen

Alla upplagor av Allsvenskan borde sluta med att ettan och tvåan i tabellen möts, alla arenor borde alltid vara fullsatta, alla lag borde ha en inmarschlåt i klass med Joel Almes ”Snart skiner Poseidon”, alla lag borde ha ett bortafölje som fyller en dryg kortsida.

Bubblare:

Sverige-England, U21-EM, juni 2009

Molins långa inlägg, Söders klack, Bergs skott rakt up i nättaket och Sverige hade kvitterat till 3-3 mot England i U21-EM efter fantastisk offensiv och ohämmad coachning från Lennartsson och Söderberg. Det finns hopp för svensk fotboll.

Lucic, Mjällby och stolpen, VM 2002

Nigerias Jay-Jay Okocha snurrar för femtielfte gången med det svenska försvaret, till slut blir Teddy Lucic så snurrig att han i blindo ska sparka bort en boll som är på väg ut över kortlinjen. Bollen träffar Johan Mjällby i baken och studsar – i stolpen. Så nära var det att VM 2002 sorterades in i kategorin Svenska idrottsfiaskon. Teddy Lucic rörde som vanligt inte en min.

Internationell utblick:

Zinedine Zidane, i största allmänhet

Jag kommer fortfarande på mig själv med att sakna honom.

Och de tråkigaste:

Sverige-Senegal, sista sparken, VM 2002

Det är svårt att inte tänka på det ögonblicket som ett av decenniets tristaste. En jävla snedträff. En halvskadad målvakt. En stolpe som inte förmår styra bollhelvetet åt ett annat håll. Och – det visste vi inte då – början på en eländig landslagstrend där Sverige inte vinner när det gäller som mest.

Mamadou ”Big Mama” Diallo värvas av IFK Göteborg 2003

Konstiga brasseimporter, afrikaner på korttidskontrakt, otränade videojuggar, ex-stjärnor på dekis. Allsvenskan har under det senaste decenniet drabbats av en rad krassliga spelarvärvningar. Ändå har inget spelarköp varit ett så fundamentalt tecken på sjukdom – hos svensk fotboll i allmänhet och den tidens IFK Göteborg i synnerhet – som när Blåvitt knöt till sig Big Mama Diallo. Roger Gustafsson hade hittat honom på nätet – ingen agent ville samarbeta med Gustafsson eftersom han gjort klart att han föraktade dem och deras yrke. Den store senegalesen, ålder något oklar, sken som en sol när han klev av planet på Landvetter, Roger Gustafsson såg däremot ut att vilja sjunka genom jorden. Han visste att värvningen stred mot allt han står för som fotbollsledare. Big Mama var jättestor, otränad, oteknisk och lat. I IFK fanns klubblegendarer som Erlingmark och Mild. Ändå, i en tid när blåvita fans längtade desperat efter något som kunde skänka glädje och skratt, blev Big Mama den störste stjärnan, eftersom han vickade på rumpan när han gjorde sina (få) mål, och eftersom han färgade blåvita ränder i håret.

AIK-Hammarby, Råsunda, oktober 2004

Lika kittlande som stockholmsderbyna har varit när de varit som bäst, lika hemska har de varit när de varit som sämst. När Mikkel Jensen satte 1-0 för Hammarby i mitten av andra halvlek blev det signalen till Black Army på norra stå att försöka storma planen. Det lyckades inte, men det krävdes en mur av kravallpoliser hålla tillbaka fansen. Spelarna flydde in i omklädningsrummen. Det var inte det första stora bråket på svenska läktare och inte det sista, men jag kommer aldrig att glömma hur stämningen på Råsunda på någon minut gick från härligt derbyladdad till fullständigt förgiftad, man satt bara kvar och mådde illa. Efter nästan en timmes uppehåll blåste Peter Fröjdfelt till spel igen, och AIK hann kvittera till 1-1. Anders Linderoths slutsats om att ”ligisterna vann” var helt rimlig.

Royal League-mötet Halmstad-Odense på Behrn Arena, Örebro, februari 2005

Alltså, Royal League var en okej idé. På pappret. I praktiken blev turneringen, precis som Big Mama-värvningen, ett bevis på en massa problem i svensk och skandinavisk fotboll. Jag minns att Tommy Töpel, den förbundsfarbror på vars skrivbord Royal League-projektet trillat ner, försökte marknadsföra turneringen som ”en fantastisk chans nu när Uefa-cupen inte är så het längre.” Men vänta nu? Uefa-cupen är ju iskall bara för att svenska lag nästan aldrig är med? Och det är ju därför vi måste starta Royal League?
I praktiken visade det sig att väldigt få människor vill se på fotboll i svinkall februari. Särskilt om motståndet är så osexigt som Odense. Och särskilt om hemmalaget (Halmstad) har en så omodern hemmaplan att man tvingas spela 35 mil hemifrån.
Halmstad vann med 2-1. Det kom 86 betalande åskådare till matchen.

Tyskland-Sverige, VM 2006

Lars Lagerbäck hade predikat att rutinen var hans landslags största kvalitet. I detta VM skulle all uppdämd kunskap som spelarna samlat på sig i EM 2000, VM 2002 och EM 2004 ta Sverige ännu längre. I stället var de tagna av allvaret, på gränsen till förlamade, när de unga tyskarna vrivlade runt. Lagerbäck hade fått ett betydligt vackrare avslut på sin karriär om han hade valt – eller ännu hellre om Lagrell hade valt det åt honom – att avgå där och då.

Bubblare:
– Robin Söder haltar mot sin egen undergång i U21-EM mot England, ivrigt påhejad av ledarstaben, juni 2009
– Albanien-Sverige 0-0, Tirana, September 2009

Internationell utblick:

Zinedine Zidane skallar Materazzi, 2006

Ett så bisarrt slut på en av historiens finaste fotbollskarriärer att jag nästan inte tror att det hände.

Den gyllene badtofflan:

Anders Svensson, för att han har varit med om allt. Fört omhuldad, klacksparkande supertalang med långt hår, sedan mobbad som tråkspelande föredetting. Däremellan ett misslyckat klubbval när utlandskarriären skulle ta fart. Ändå har han visat att inte ens plastgräset i Borås har kunnat ta ifrån honom hans fotbollskunnande. Bonus för att det ser ut som om han fortfarande ha badtofflorna på sig när han går in på planen.

Read Full Post »

Paul Doyle i Guardian om det engelska hyckleriet kring engelsmäns filmning. Ersätt ”engelsk” och ”engelsmän” med ”svensk” och ”svenskar” och inte ytterligare ett ord behöver ändras.

Överlag tycker jag att de här frågorna är intressanta. Jag skulle gärna se en större undersökning bland fotbollsspelare vad de egentligen tycker är rätt och fel. De flesta elitspelare tror jag bekänner sig till nån variant av domaren-dömer-moralen, att man gör vad som behövs för att vinna och för att gynna sin egen karriär. Men inom detta finns det en stor mängd nyanser, för jag tror få spelare är så cyniska att de tycker att man får göra vad om helst som gynnar laget, bara man kommer undan med det. Vad får man göra för att psyka en motståndare? Var går gränsen för ens lojalitet mot ens lagkamrater? Min teori är nog att de flesta människor agerar efter någon form av kodex, fast de ibland inte uttalar den offentlig och ibland har övertagit den från sin omgivning utan att reflektera.

När skillnaden mellan den ”offentliga” och den ”professionella” moralen blir så pass stor som i England blir det naturligtvis extra intressant.

Read Full Post »

Older Posts »