Och nu är vi sju. Ett sjumannalag.

Vi har inte bara blivit lite heliga av oss, så här till påsk. Framför allt har vi insett att en riktigt bra fotbollsblogg kräver en klassisk uppställning.

Så från och med nu är vi sju. Ett sjumannalag.

Hermann Dill anslöt tidigare idag, och alldeles nyss blev den senaste värvningen klar: Olle Svalander.

Olle bor sedan förra sommaren i sydligaste Skåne, men är född och uppvuxen i Borås.

Som han själv säger: ”Det finns en stol med mitt namn på Borås Arena, men jag föredrar ståplats”.

Och vidare presenterar han sig så här kärnfullt:

”Till yrket kallar jag mig skribent, men jag börjar mer och mer luta åt att enbart titulera mig kattägare.”

Och snart kan ni få än mer uppfattning om våra nya lagmedlemmar, när de börjar producera inlägg här på Tre Hörnor Straff.

Read Full Post »

Där ser man, sa Woody Hermann

Ibland känns fotbollens värld som en där allt upprepar sig. Trelleborgs FF får pisk av Häcken, Helsingborg och MFF är bra i säsongsinledningen, AIK sliter med sin hybris management. Men att Häcken skulle leda Allsvenskan, det har mig veterligen aldrig hänt förr. Och att Häcken-Mjällby den 19 april överhuvudtaget skulle kunna vara en tänkbar seriefinal, det känns ganska oväntat det också – enda gången de båda låg i Allsvenskan samtidigt var 1983, då vann de varsin hemmamatch och båda åkte ur. (Däremot minns jag hur de kvalade till Allsvenskan mot varandra hösten 2000, mest på grund av den osannolike kanadensaren Garret Kush, han som ägde en rottweiler som hette Thunder, nästan sköt Mjällby till Allsvenskan genom att ösa in viktiga mål och sedan brände den avgörande straffen, för att sedan skola om sig till kiropraktor).

Men som sagt: det händer nya grejer också i denna upprepningens värld. En är det nyförvärv vi på Tre Hörnor Straff stolt presenterar idag, ytterligare en gammal Offside-kompis, något så unikt som en AIK-are från Göteborg, mannen, myten, legenden, den oförliknelige Hermann Dill. Hermann låter meddela att han är här ”för att vinna titlar”.

Read Full Post »

THS avslöjar: Därför kallas ”Balja” för ”Balja”

Träffade förresten ”Balja” igår. Ja, Mats ”Balja” Arvidsson, alltså. Sinnebilden för den lojale komplementspelaren som tillhörde A-truppen i Malmö FF från 1977 och fick även spelade under Roy Hodgsons framgångsrika period i slutet av 80-talet. ”Balja” var med och vann guldet 1986, slutade i MFF efter säsongen 1987 och varvade därefter ner med tre säsonger i IFK Trelleborg.

”Balja” spelade oftast mittback, men i egenskap av den perfekte komplementspelaren hamnade han ibland som yttermittfältare (som i bortamatchen mot Ajax i Cupvinnarecupen 1987) eller i anfallet (som i båda mötena mot Dynamo Kiev i Europacupen hösten 1978). Han tillhör den sällsynta fotbollsårgången 1958 och växte, liksom barndomskompisen Magnus Andersson, upp på Hallingsgatan intill Malmö Stadion.

Både Magnus och ”Balja” började som knattar i MFF:s fotbollsskola.  ”Balja” är systerson till en annan MFF-legendar, Rolf ”Tejpen” Björklund, och gjorde sammanlagt 294 A-lagsmatcher för MFF.

”Balja” var alltså en sådan spelare som aldrig gnällde över att få sitta på bänken några matcher på raken. Som sådan kom han att älskas av fansen och hamnar ofta, tillsammans med spelare som Jörgen Ohlsson och Hasse Mattisson, som också arbetade hårt i det tysta, på listor över ”mest underskattade”.

Nästan alltid när jag kommer i snack med MFF:are om ”Balja” så dyker frågan upp: Varför kallades han för ”Balja” egentligen? En del har elaka teorier om att han ibland spelade som om han hade en balja på foten, andra gissar att det har något att göra med att han kanske gjorde ovanligt många ”baljor” som pojklagsspelare.

Tre Hörnor Straff kan nu som första media avslöja sanningen. Varför ”Balja” kallades för ”Balja”.

Smeknamnet kom väldigt tidigt och den som är skyldig till det är hans farbror Allan, som bodde i Tomelilla på den tiden. När familjen var och hälsade på, i samband med farbroderns 50-årsdag, blev den unge (typ 4 år gammal) Mats väldigt sugen på att plocka upp en läsk ur den stora trälåda (mycket större och längre än en vanlig back) som farbroderns familj hade stående i förrådet. Så pass sugen att han tappade balansen och föll rakt ner i denna låda/balja.

Efter denna händelse kom farbror Allan, i alla sammanhang, att referera till brorsonen som ”Balja”. När han började fotbollsskolan vid sju års ålder var smeknamnet således redan etablerat.

Vad ”Balja” gör idag? Jo, han jobbar med den rörledningsfirma som hans pappa Sixten startade redan 1959. Pappan är kvar i firman och även systern Gunilla arbetar i detta familjeföretag.

Read Full Post »

Pie in the sky

Den kloke undergångsprofeten gör inte misstaget att tala om precis när jorden kommer att gå under. Problemet är bara att hans anhängare ofta förväntar sig definitiva profetior. Vad gör man då när man har utlovat att Armageddon är här i januari 1984 och det visar sig att allt bara rullar på i vanlig ordning? Då får man förklara att Gud verkar ha ändrat sitt rådslag, eller bara vill pröva tron hos sina anhängare – om man lägger det på den bogen finns det alltid folk som är beredda att lyssna, eftersom de gärna vill känna sig som mer trosvissa än andra.

Detta vet Bojan Djordjic. Så nu är den toppstrid AIK utlovat i år skjuten lite grann på framtiden – till om 15-16-omgångar. Slåss man inte i toppen då får man ta till nästa år. Och sen blir det i livet efter detta. Detta brukar bli så i alla sammanhang när det är tron som spelar huvudrollen.

Read Full Post »

Hopp för Rain Man, trots allt

Rain Man sörjer fortfarande att det inte blev någon tredje raka 0-0-match för AIK och nytt allsvenskt rekord igår. Vi fick försöka få honom på bättre humör genom att fråga om det inte fanns några andra rekord som skulle kunna tänkas slås i år och då kvicknade han till. Och förklarade ivrigt att vi fortfarande kan hoppas på

Helsingborg och Häcken som har vunnit alla sina matcher hittills. Men nej, det är inte särskilt sannolikt att de skulle kunna komma ens i närheten av Malmö FF:s otroliga inledning av säsongen 1949-50 då man vann de 18 första matcherna. Däremot kanske Helsingborg eller Mjällby kunna komma i närheten av MFF:s prestation 1980, när de höll nollan i de fem första matcherna (Åtvidaberg 1-0, Kalmar 4-0, Hammarby 0-0, Mjällby 1-0 och Elfsborg 0-0) innan man släppte in ett mål i andra halvlek av den sjätte matchen (IFK Sundsvall, 3-1). Det var Bob Houghtons sista säsong i MFF, en som slutade i en lite färglös insats och andraplats i Allsvenskan efter Öster.

Och på andra hållet verkar Åtvidaberg kunna ge 2006 års Halmstad en match. Då inledde HBK med sex matcher utan mål, innan Per ”Texas” Johansson gav dem segern med 1-0 mot Örgryte i den sjunde.

Och så har AIK som regerande mästare gjort en lika usel inledning på Allsvenskan som Kalmar FF ifjor. För Kalmar kom första segern i sjätte matchen, så där har vi ännu ett rekord att hoppas på.

Read Full Post »

Det underskattade inkastet

Man bara måste tycka om Erik Edman. Inte bara för att han representerat ett vackert spelande lag i liljevita tröjor från  norra London, utan också för att man, innerst inne, tycker lite synd om killen som på dunkla grunder valde att lämna just Tottenham för franska Rennes, för att sen komma tillbaka till Premier League – men till lilla Wigan Athletic. Väl där blev han långtidsskadad och det såg ut som hans karriär, inte bara den i landslaget, var över för gott.

Det är ju inte så att Helsingborgs IF tillhör lagen närmast mitt hjärta, men det det var svårt att inte imponeras av de  enorma press de satte upp mot IFK Göteborg i första halvlek. Allt på ett kort. Energin räckte inte riktigt hela andra halvlek, men knockout-taktiken fungerade. Det var som Ekwall twittrade ikväll: ”Henke-effekten känns total i Helsingborg. Fast tvärtom. Ja, ni förstår”.

Men den här Edman, alltså. Trots att kommentatorerna pratade sig hesa över Marcus Lantz förträfflighet (jag misstänker starkt att det är det här syndromet som spökar) så var Edman bäst på plan under HIF:s fantastiska första halvlek. Han låg väldigt rätt i positionerna, han växlade tempo, varierade sitt uttryck – och utstrålade ett enormt lugn, trots formtoppade motståndare som Selakovic och Hysén.

Och så har han något som är en sällsynt bristvara i svensk fotboll. Ett långt inkast. HIF:s matchavgörande 1-0 kom på just ett lååångt inkast från Edman. Jag menar, titta på Rory Delap. Jag ska höra med Rain Man, nästa gång vi ses, hur många av Stokes mål, som tillkommit som en direkt följd av Delaps ännu längre inkast. Varje gång han torkar av bollen, sakta och omsorgsfullt, i sin tröja, vet man att det är farlig målchans på gång.

Som idag, för Helsingborg. De kommer att skapa massor av situationer i straffområdet, eller ”framför kassen”, för att citera Henrik Larsson, bara på Edmans kraftfulla inkast.

Och då undrar man varför inte alla lag i Allsvenskan insett detta. Att inkast är underskattade. Att de, i den bästa av världar, bör betraktas som en fast situation.

Read Full Post »

Svennis hoppas på Zagallo-effekt

Om man nu tycker att fyra månader är en ganska kort tid att förbereda VM-matcher mot Sydkorea och Grekland, vad ska man då tycka om två och en halv månad för att förbereda sig för Brasilien och Portugal? Elfenbenskusten har helt tydligt sitt eget sätt att göra saker och ting på. Sedan känns Svennis betydligt mer som mannen som sveper in och tar över ett gäng internationella stjärnor än Lagerbäck (vilket verkligen inte nödvändigtvis innebär att Svennis kommer att bli mer framgångsrik i sommar.)

Man kan, om man vill, erinra sig hur Brasiliens fotbollsförbund sparkade förbundskapten João Saldanha bara tre månader före VM 1970. Saldanha var visserligen en erkänt labil personlighet som jagade kritiska journalister med pistol (och dessutom var skeptiskt inställd till den härskande militärjuntan), men ändå. Resultatet blev dock vad som allmänt brukar anses som den främsta enskilda VM-insatsen någonsin. Fast förbundskaptenen spelar kanske mindre roll om man har Pelé, Gerson, Tostão, Jair och Rivelino i laget

Read Full Post »

The Glasgow Celtic Way

Johan Mjällby fick en seger i sin första match som assisterande tränare i Celtic. Jag gläds med honom och hans gamle kompis Neil Lennon. Eftersom jag befinner mig i mellersta England för tillfället kan jag rapportera att tränarbytet i Celtic är big news även söder om skotska gränsen.

Det är mycket man kan bli lite avundsjuk på när det gäller Storbritannien och fotboll. Som att Northampton Towns hemmaplan Sixfields – kapacitet 7 500, hemmasnitt ungefär 4 000, i League Two – har en standard som toppar åtminstone hälften av de allsvenska arenorna. Men efter att nyss ha sett Neil Lennon uttala sig i Sky Sports om sina planer för Celtic blir man också ganska trött på brittisk fotboll.

Vad han sa? Jo, att killarna måste lära sig vad det innebär att bära Celtics tröja, att de måste kämpa jättehårt, att supportrarna är värda spelare med passion, och så avslutade han förstås med något om att de ska spela med their hearts on their sleeves. Inte ett ord om taktik eller något fotbollsmässigt. Lennon har ingen tränarerfarenhet alls, men den gamle Celtic-hjälten kallades in i tränarstaben runt den nu sparkade Tony Mowbray (gammal Celtic-hjälte) för att hålla passionerade brandtal i pausvilan i hopp om att tända laget. Nu får han ta över åtminstone säsongen ut och väljer alltså att kalla in Johan Mjällby (gammal Celtic-hjälte) som assisterande.

Johan Mjällby har förstås ingen tränarerfarenhet heller, även om han visst har gått en del av förbundets kurser. Jag har tyckt ett tag att Johan Mjällby har verkat ganska bekväm i rollen som proffstyckare i kostym, bredslips och TV-fixat sprethår, och han har varit ganska hyfsad som sådan också. Men man bedrar sig lätt, man vet att allt pensionerade fotbollsspelare egentligen vill är att spela fotboll igen, och vilket annat yrke de väljer är det ett substitut för att spela boll. Att vara assisterande tränare i Celtic är förstås närmare än att vara TV-expert, ja, faktiskt så nära Mjällby kan komma att spela match igen. Om han kommer att vara bra? Well, hans problem lär väl vara att hans chef inte har någon rutin på jobbet, snarare än hans egna brister. Och hur svårt kan det vara att vara assisterande om man har lite grundkunskaper?

Jag tänker på när jag intervjuade Tobias Hysén under hans sista år i Djurgården, och vi kom att prata om vad han skulle göra efter karriären. Han sa: ”Jag skulle aldrig palla att vara huvudtränare, med allt det arbetet och ansvaret. Assisterande kan jag tänka mig, flytta lite koner och leda lite övningar och så, men inte huvudtränare. Om jag inte fick jobba som Kjelle (Jonevret) förstås. Jag har inte fattat riktigt vad han gör. Han står vid sidlinjen och kollar lite och sen tar han ut laget. Så skulle jag kunna jobba.”

Djurgården och Jonevret tog guld det året. Det finns hopp för både Lennon och Mjällby trots allt.

Read Full Post »

Plötsligt händer det!

I går var en sådan där dag då jag inte orkade läsa tidningen, vilket innebar att jag först i dag tog del av Lars-Åke Lagrells tankar om den allsvenska starten såsom de förmedlades i gårdagens DN. Kanske har jag levt i ett svart hål, och missat något som alla andra känner till, men för mig var i vart fall detta en nyhet: ”I fortsättningen kommer Allsvenskan alltid att inledas i mars för att fortsätta en bit in i november.” En nyordning som beror på att spelarna ”ska få mer tid för återhämtning mellan matcherna”. Enligt texten var det hela något som klubbar och förbund kommit överens om för att svensk fotboll dessutom ”skall närma sig Europa där man spelar under en betydligt längre period av året”.

Jag som trodde att det hela var en olycklig engångshändelse, eller i vart fall förstagångshändelse, kopplad till Fifas nya inför-VM-viloregler, samt faktumet att IFK Göteborgs målvakt spelar för Danmark.

Hur som helst fick jag en känsla av deja vu – till dagen då jag plötsligt kunde läsa att Allsvenskan skulle utökas från fjorton till sexton lag. Även den gången framställdes det som om det hela var resultatet av en lång och livlig debatt, och att Fotbollförbundet till slut mer eller mindre vek sig för en bred, folklig opinion som krävde fler lag i Allsvenskan. Och sedan var det förstås så det bara var, för så var det ju beslutat. Samtidigt som exempelvis Håkan Mild och Bengt Madsen ställde sig frågande till hela idén – och menade att beslutet fattades utan debatt, mer eller mindre som en blixt från klar himmel. Efteråt har jag fått höra fler än en fotbollsprofil muttra att utökningen enbart berodde på att Bosse Lundqvist var SEF-ordförande, och att han som boss för ett hopplöst lindansargäng ville minska chanserna för att Djurgården åkte ut lika ofta som förr – en tanke han förstås fick med sig SEF- och BP-profilen Danhard på (plus Hammarbys ordförande och så vidare).

Så vem bossar över SEF just nu? Elfsborgs Bosse Bank. Minns Magnus Haglunds förklaring till att Elfsborg inte vann SM-guld i fjol. Det berodde på att Elfsborg var tröttare än sina motståndare i två matcher, då de kvalat en nivå längre än andra allsvenska lag till Europa League. Så hemskt var detta att Haglund på årets allsvenska upptaktsträff återkom till ämnet, och till och med fick det till att Elfsborg ”ofta” mötte utvilade lag vid tillfällen då man själva var helt och fullständigt utpumpade…

Ergo: ligan måste dras ut och göras längre, för att spelarna ”ska få mer tid för återhämtning mellan matcherna”.

Nu är ju inte ens jag så dum att jag tror på konspirationsteorin här ovan, men det är ändå något som är lurigt när man ens kan konstruera en sådan tanke på skoj. Problemet är nog redan det faktum att Svenska Fotbollförbundet skulle kunna byta slogan med sin samarbetspartner Svenska Spel: Plötsligt händer det!

Man önskar ju att saker och ting kändes mer genomtänkta…

Read Full Post »

Fyra bilder från Strömvallen

Fyra bilder bär jag med från Strömvallen idag.

1) Malmö FF har börjat göra mål på hörnor. Ja, man erkänner till och med att man börjat träna särskilt på hörnor. Någon har tänkt till. Undrar vad som stoppat dem förr.

2) Robert Åhman Persson. Jag vet inte hur många gånger jag odugligförklarat honom. Och det kommer säkert att hända igen. Men när han nu blir den allsvenska säsongens (ingen kommer att kunna slå det) mest osannolika tvåmålskytt, tvingas man kanske tänka om. Och rentav är det ingen tillfällighet. Rentav hänger det samman med det jag var inne på efter förra matchen. Med Wilton Figueiredo. Han har inte bara hittat sin position i laget, han och RÅP tycks vara magnifikt kompatibla, i det att de aldrig någonsin klampar in på varandras arbetsområden. Just för att två fotbollsspelare inte kan vara mer olika.

3) Spöken är till för att utrotas. Eller som Alfons Åberg skulle sagt: ”Spick stygga stöke, för du finns ju inte”. Om vi som håller lite mer på det himmelsblå laget än andra, gjort vad vi kunnat för att förtränga den 23 juli 2006, så har det varje år dykt upp pratsjuka kommentatorer som sett som sin plikt att påminna oss om denna fotbollsmässiga härdsmälta. Låt oss hoppas att dagens övertygande seger, en gång för alla, får dem att upphöra med sitt pladder.

4) Bilden av när MFF:s andretränare Josep ”Pep” Clotet Ruiz instruerar Pontus Jansson, innan han kommer in för att byta av Daniel Andersson. Det är något med det här otippade katalanska inslaget i Malmö FF som gör mig väldigt tillfreds. Att MFF plötsligt har ett massivt övertag i bollinnehav, på bortaplan, är vi supportrar ungefär lika bortskämda med, som med att laget gör mål på hörnor. Bollen spelas runt, i backlinjen, från kant till kant, i lugn och ro, på ett sätt som är så välbekant från ett annat fotbollslag, från just Katalonien. Men exakt här slutar jag skriva. För att inte bli anklagad för att vara helt ”carried away”.

Read Full Post »