Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

Vi har inte bara blivit lite heliga av oss, så här till påsk. Framför allt har vi insett att en riktigt bra fotbollsblogg kräver en klassisk uppställning.

Så från och med nu är vi sju. Ett sjumannalag.

Hermann Dill anslöt tidigare idag, och alldeles nyss blev den senaste värvningen klar: Olle Svalander.

Olle bor sedan förra sommaren i sydligaste Skåne, men är född och uppvuxen i Borås.

Som han själv säger: ”Det finns en stol med mitt namn på Borås Arena, men jag föredrar ståplats”.

Och vidare presenterar han sig så här kärnfullt:

Till yrket kallar jag mig skribent, men jag börjar mer och mer luta åt att enbart titulera mig kattägare.”

Och snart kan ni få än mer uppfattning om våra nya lagmedlemmar, när de börjar producera inlägg här på Tre Hörnor Straff.

Annonser

Read Full Post »

Ibland känns fotbollens värld som en där allt upprepar sig. Trelleborgs FF får pisk av Häcken, Helsingborg och MFF är bra i säsongsinledningen, AIK sliter med sin hybris management. Men att Häcken skulle leda Allsvenskan, det har mig veterligen aldrig hänt förr. Och att Häcken-Mjällby den 19 april överhuvudtaget skulle kunna vara en tänkbar seriefinal, det känns ganska oväntat det också – enda gången de båda låg i Allsvenskan samtidigt var 1983, då vann de varsin hemmamatch och båda åkte ur. (Däremot minns jag hur de kvalade till Allsvenskan mot varandra hösten 2000, mest på grund av den osannolike kanadensaren Garret Kush, han som ägde en rottweiler som hette Thunder, nästan sköt Mjällby till Allsvenskan genom att ösa in viktiga mål och sedan brände den avgörande straffen, för att sedan skola om sig till kiropraktor).

Men som sagt: det händer nya grejer också i denna upprepningens värld. En är det nyförvärv vi på Tre Hörnor Straff stolt presenterar idag, ytterligare en gammal Offside-kompis, något så unikt som en AIK-are från Göteborg, mannen, myten, legenden, den oförliknelige Hermann Dill. Hermann låter meddela att han är här ”för att vinna titlar”.

Read Full Post »

Träffade förresten ”Balja” igår. Ja, Mats ”Balja” Arvidsson, alltså. Sinnebilden för den lojale komplementspelaren som tillhörde A-truppen i Malmö FF från 1977 och fick även spelade under Roy Hodgsons framgångsrika period i slutet av 80-talet. ”Balja” var med och vann guldet 1986, slutade i MFF efter säsongen 1987 och varvade därefter ner med tre säsonger i IFK Trelleborg.

”Balja” spelade oftast mittback, men i egenskap av den perfekte komplementspelaren hamnade han ibland som yttermittfältare (som i bortamatchen mot Ajax i Cupvinnarecupen 1987) eller i anfallet (som i båda mötena mot Dynamo Kiev i Europacupen hösten 1978). Han tillhör den sällsynta fotbollsårgången 1958 och växte, liksom barndomskompisen Magnus Andersson, upp på Hallingsgatan intill Malmö Stadion.

Både Magnus och ”Balja” började som knattar i MFF:s fotbollsskola.  ”Balja” är systerson till en annan MFF-legendar, RolfTejpenBjörklund, och gjorde sammanlagt 294 A-lagsmatcher för MFF.

”Balja” var alltså en sådan spelare som aldrig gnällde över att få sitta på bänken några matcher på raken. Som sådan kom han att älskas av fansen och hamnar ofta, tillsammans med spelare som Jörgen Ohlsson och Hasse Mattisson, som också arbetade hårt i det tysta, på listor över ”mest underskattade”.

Nästan alltid när jag kommer i snack med MFF:are om ”Balja” så dyker frågan upp: Varför kallades han för ”Balja” egentligen? En del har elaka teorier om att han ibland spelade som om han hade en balja på foten, andra gissar att det har något att göra med att han kanske gjorde ovanligt många ”baljor” som pojklagsspelare.

Tre Hörnor Straff kan nu som första media avslöja sanningen. Varför ”Balja” kallades för ”Balja”.

Smeknamnet kom väldigt tidigt och den som är skyldig till det är hans farbror Allan, som bodde i Tomelilla på den tiden. När familjen var och hälsade på, i samband med farbroderns 50-årsdag, blev den unge (typ 4 år gammal) Mats väldigt sugen på att plocka upp en läsk ur den stora trälåda (mycket större och längre än en vanlig back) som farbroderns familj hade stående i förrådet. Så pass sugen att han tappade balansen och föll rakt ner i denna låda/balja.

Efter denna händelse kom farbror Allan, i alla sammanhang, att referera till brorsonen som ”Balja”. När han började fotbollsskolan vid sju års ålder var smeknamnet således redan etablerat.

Vad ”Balja” gör idag? Jo, han jobbar med den rörledningsfirma som hans pappa Sixten startade redan 1959. Pappan är kvar i firman och även systern Gunilla arbetar i detta familjeföretag.

Read Full Post »

Pie in the sky

Den kloke undergångsprofeten gör inte misstaget att tala om precis när jorden kommer att gå under. Problemet är bara att hans anhängare ofta förväntar sig definitiva profetior. Vad gör man då när man har utlovat att Armageddon är här i januari 1984 och det visar sig att allt bara rullar på i vanlig ordning? Då får man förklara att Gud verkar ha ändrat sitt rådslag, eller bara vill pröva tron hos sina anhängare – om man lägger det på den bogen finns det alltid folk som är beredda att lyssna, eftersom de gärna vill känna sig som mer trosvissa än andra.

Detta vet Bojan Djordjic. Så nu är den toppstrid AIK utlovat i år skjuten lite grann på framtiden – till om 15-16-omgångar. Slåss man inte i toppen då får man ta till nästa år. Och sen blir det i livet efter detta. Detta brukar bli så i alla sammanhang när det är tron som spelar huvudrollen.

Read Full Post »

Rain Man sörjer fortfarande att det inte blev någon tredje raka 0-0-match för AIK och nytt allsvenskt rekord igår. Vi fick försöka få honom på bättre humör genom att fråga om det inte fanns några andra rekord som skulle kunna tänkas slås i år och då kvicknade han till. Och förklarade ivrigt att vi fortfarande kan hoppas på

Helsingborg och Häcken som har vunnit alla sina matcher hittills. Men nej, det är inte särskilt sannolikt att de skulle kunna komma ens i närheten av Malmö FF:s otroliga inledning av säsongen 1949-50 då man vann de 18 första matcherna. Däremot kanske Helsingborg eller Mjällby kunna komma i närheten av MFF:s prestation 1980, när de höll nollan i de fem första matcherna (Åtvidaberg 1-0, Kalmar 4-0, Hammarby 0-0, Mjällby 1-0 och Elfsborg 0-0) innan man släppte in ett mål i andra halvlek av den sjätte matchen (IFK Sundsvall, 3-1). Det var Bob Houghtons sista säsong i MFF, en som slutade i en lite färglös insats och andraplats i Allsvenskan efter Öster.

Och på andra hållet verkar Åtvidaberg kunna ge 2006 års Halmstad en match. Då inledde HBK med sex matcher utan mål, innan Per ”Texas” Johansson gav dem segern med 1-0 mot Örgryte i den sjunde.

Och så har AIK som regerande mästare gjort en lika usel inledning på Allsvenskan som Kalmar FF ifjor. För Kalmar kom första segern i sjätte matchen, så där har vi ännu ett rekord att hoppas på.

Read Full Post »

Man bara måste tycka om Erik Edman. Inte bara för att han representerat ett vackert spelande lag i liljevita tröjor från  norra London, utan också för att man, innerst inne, tycker lite synd om killen som på dunkla grunder valde att lämna just Tottenham för franska Rennes, för att sen komma tillbaka till Premier League – men till lilla Wigan Athletic. Väl där blev han långtidsskadad och det såg ut som hans karriär, inte bara den i landslaget, var över för gott.

Det är ju inte så att Helsingborgs IF tillhör lagen närmast mitt hjärta, men det det var svårt att inte imponeras av de  enorma press de satte upp mot IFK Göteborg i första halvlek. Allt på ett kort. Energin räckte inte riktigt hela andra halvlek, men knockout-taktiken fungerade. Det var som Ekwall twittrade ikväll: ”Henke-effekten känns total i Helsingborg. Fast tvärtom. Ja, ni förstår”.

Men den här Edman, alltså. Trots att kommentatorerna pratade sig hesa över Marcus Lantz förträfflighet (jag misstänker starkt att det är det här syndromet som spökar) så var Edman bäst på plan under HIF:s fantastiska första halvlek. Han låg väldigt rätt i positionerna, han växlade tempo, varierade sitt uttryck – och utstrålade ett enormt lugn, trots formtoppade motståndare som Selakovic och Hysén.

Och så har han något som är en sällsynt bristvara i svensk fotboll. Ett långt inkast. HIF:s matchavgörande 1-0 kom på just ett lååångt inkast från Edman. Jag menar, titta på Rory Delap. Jag ska höra med Rain Man, nästa gång vi ses, hur många av Stokes mål, som tillkommit som en direkt följd av Delaps ännu längre inkast. Varje gång han torkar av bollen, sakta och omsorgsfullt, i sin tröja, vet man att det är farlig målchans på gång.

Som idag, för Helsingborg. De kommer att skapa massor av situationer i straffområdet, eller ”framför kassen”, för att citera Henrik Larsson, bara på Edmans kraftfulla inkast.

Och då undrar man varför inte alla lag i Allsvenskan insett detta. Att inkast är underskattade. Att de, i den bästa av världar, bör betraktas som en fast situation.

Read Full Post »

Om man nu tycker att fyra månader är en ganska kort tid att förbereda VM-matcher mot Sydkorea och Grekland, vad ska man då tycka om två och en halv månad för att förbereda sig för Brasilien och Portugal? Elfenbenskusten har helt tydligt sitt eget sätt att göra saker och ting på. Sedan känns Svennis betydligt mer som mannen som sveper in och tar över ett gäng internationella stjärnor än Lagerbäck (vilket verkligen inte nödvändigtvis innebär att Svennis kommer att bli mer framgångsrik i sommar.)

Man kan, om man vill, erinra sig hur Brasiliens fotbollsförbund sparkade förbundskapten João Saldanha bara tre månader före VM 1970. Saldanha var visserligen en erkänt labil personlighet som jagade kritiska journalister med pistol (och dessutom var skeptiskt inställd till den härskande militärjuntan), men ändå. Resultatet blev dock vad som allmänt brukar anses som den främsta enskilda VM-insatsen någonsin. Fast förbundskaptenen spelar kanske mindre roll om man har Pelé, Gerson, Tostão, Jair och Rivelino i laget

Read Full Post »

Older Posts »