Besame mucho – Guide till Allsvenskan (del 2)

Vilket allsvenskt lag motsvarar vilken Beatleslåt

(tillägnas särskilt kollegerna på Grönvita sidan upp)

AIK – March of the meanies

Brommapojkarna – Hello goodbye

Djurgården – I should have known better

Elfsborg – Not a second time

Gais – You never give me your money

Gefle – Mother Nature’s son

IFK Göteborg – Taxman

Halmstad – The Fool on the Hill

Hammarby – She’s leaving home

Helsingborg – Can’t buy me love

Kalmar FF – I don’t want to spoil the party

Malmö FF – I’m only sleeping

Trelleborgs FF – For no one

Örebro SK – She came in through the bathroom window

Read Full Post »

That hillbilly highway – Tre Hörnor Straffs allsvenska guide (del 1)

För de tre eller fyra människor i landet som delar vår särskilda form av nörderi presenterar vi här första delen av vår allsvenska guide, nämligen listan på

Vilka allsvenska lag som motsvarar vilken countrystjärna

AIK – Garth Brooks. Betonar gärna sina ”friends in low places”. Men lite för täta band till etablissemang och lite för stora försäljningssiffror för att det ska kännas trovärdigt.

Brommapojkarna – Roger ”King of the road” Miller. Branschveteran och one hit wonder på en och samma gång. Om man mest driver sin verksamhet inom Disneykoncernen är det väl ingen som kan förmena en ens stund i solen.

Djurgården – Buck Owens. Den skamlöse enteprenören. Uppträder gärna som bondtölp på tv om publiken så kräver, men hitkänslan kan ingen ta ifrån honom.

Elfsborg – Dwight Yoakam. Den intellektuelle från landet, den klipske unge mannen som skapar nytt genom att betona samhörigheten med myllan. Men hur långt kan det utvecklas innan motsättningarna blir uppenbara?

Gefle – Tom T. Hall. Genuin, intelligent, medveten, blir aldrig spektakulär, gör aldrig bort sig och kommer aldrig att bli världskändis.

Gais – Waylon Jennings. Kör sin eviga outlawimage, men frågan är om publiken finns kvar?

IFK Göteborg – George Jones. Meritlistan finns där, men förmågan att strula till det likaså. Guldskivorna hänger där på väggen, men frågan är om det finns någon väg ut ur Country Music Hall of Fame?

Halmstad BK – Willie Nelson. Mannen som gör vad som faller honom in. Trenderna må skifta, försäljningssiffrorna pendla, men Willie kör på som han alltid har gjort, utan att hetsa upp sig eller slå sönder några hotellrum. Känslan för musiken förblir total och om det behövs en eller annan irreguljär cigarrett på vägen (visst kan man tänka sig jointen gå runt mellan Janne Andersson och hans mannar i halvtid?) så skadar det väl ingen fattig?

Hammarby – Dolly Parton (1982). ”Working nine to five, what a way to make a living”. Fortfarande den lilla tjejen från vischan om man frågar henne själv, men i en ny miljö som kräver duetter med Kenny Rogers och filmroller med Burt Reynolds om allt ska gå ihop. Lite problem med vikten och perukerna, lite problem med skötseln av Dollywood, kommer hon att hitta tillbaka till bluegrassen och till sig själv?

Helsingborgs IF – Jim Reeves. Påkostat Nashvillesound som förpackar äkthet till en publik som flyttat till villaförorten. Säljer fint, men kraschen är alltid hotande nära.

Kalmar FF – Patsy Cline. Tjejen från landet som blivit snyggt förpackad i Nashvillesound och latinamerikansk popinstrumentering. Kan bära högt upp i hitlistan, om planet håller sig i luften.

Malmö FF – Johnny Cash (1988). Framgångarna och det totala självförtroendet är långt borta, the Man in Black har sin ruffiga image kvar men ingen riktig självtillit. När kommer Rick Rubin och räddar honom?

Trelleborgs FF – Hasse Kvinnaböske Andersson. Skamlös skåntry för folk som inte bryr sig om trender. Funkar det så funkar det och då får man ta med sig hunden in i himlen.

Örebro SK – Porter Wagoner. Vem? Jo, en gammal trotjänare, tillbaka i rampljuset igen. Men knappast för att sätta världen i brand.

Read Full Post »