Jag skulle inte gå så långt som att säga att FC Barcelona är ett lag i kris. Ett lag som fortfarande leder en av de två bästa ligorna i Europa är rimligen ett ganska bra lag. Men, som Pontus Kåmark sa, efter matchen igår, sittande i myströja hemma i soffan i Mollösund, så ser det kommande El Clásico, som spelas den 11 april på Santiago Bernabéu i Madrid, ut att kunna bli en munsbit för det betydligt rörligare och måleffektivare Real Madrid. Jag vet inte när, de senaste åren, som Real Madrid faktiskt hade gjort fler mål än Barcelona. Låt vara att det bara är 64-59 i RM:s favör. Men det är ovanligt. Och det är ett tecken.
I min lilla historiebok tror jag att det här började i matchen mot ryska Rubin Kazan. Hemmamatchen på Camp Nou, som Barcelona, mycket överraskande enligt förhandstipsen, förlorade med 1-2. Zlatan kvitterade med ett kraftfullt avslut, ur svår vinkel, i den bortre burgaveln. Men kontringsstarka Rubin Kazan kom tillbaka. Efter en blixtrande snabb omställning tryckte löpvillige Karadeniz in 2-1 till ryssarna. Hårt och utan pardon. Som om det var en promenad i parken att spela på ökända Camp Nou.
Ryssarnas taktik var uppenbar från första minut. Man pressade Barcelona högt. Och med hela laget. Man gav dem inte en lugn stund att bygga upp något anfall. Barcelona älskar ju att vårda boll och rulla runt. Det gavs ingen som helst tid till det här. Jag medger att parallellen är långsökt, och möjligen färgad av mina egna referenser, men jag påmindes om hur MFF, på 70-talet under Houghton, och i synnerhet under den fantastiska Europacup-säsongen 1978-79, lyckades plocka ner kvalificerat europeiskt motstånd genom det enkla ”press med understöd”. Samtliga elva i laget var försvarsspelare. Utanför England var det revolutionerande på den tiden. Om Köln hade slagit Nottingham i den andra semifinalen, skulle MFF vunnit Europacupen.
Rubin Kazan var alltså ”MFF” i den här lilla parallellen, sedd genom lätt himmelsblå glasögon. Och det man gjorde öppnade ögonen på övriga Europa. Sedan den matchen, den 20 oktober i fjol, har Barcelona inte fått umgås med boll på samma ostörda vis som förr. Plötsligt har alla läst samma läxa som ryssarna.
Barcelona är genomskådade. Barcelona är sönderlästa.
Problemet är att man inte tycks bry sig. Man fortsätter att rulla runt. Man fortsätter att överarbeta. Inte minst syndar Lionel Messi med detta. Att göra det svåra när han skulle kunna göra det lätta. Visst är det underbart fotbollsgodis att se 2-1 igår. Snillet Xavi hittar en sån där passning som bara han kan hitta. Dani Alves tar en sådan där kantlöpning som nästan bara han kan ta. Och plötsligt rullar Messi in bollen i öppet mål. Tre nya poäng för Barcelona.
Barcelona ska så klart fortsätta göra de här målen. Dels för att bara de kan göra dem och dels för att vi älskar se detta underbara spel.
Men de måste bryta mönster. Och de måste göra det oftare. Plötsligt igår tog Pedro några steg med bollen i vänster inner position. Han klippte till. Ett ganska hårt skott. Men inte otagbart. Fast Malagas målvakt var inte beredd. Han släppte in det vid sin främre stolpe. Och skälet var givetvis att han inte var beredd. Barcelona tar inte skott utifrån. Barcelona passar och rullar runt, tills någon står på mållinjen. Här bröt man plötsligt mönster. 1-0 till Barcelona.
Detta är inget nytt för Barcelona. Man har vägrat skjuta från distans i många år. Men när man nu störs, i betydligt högre utsträckning, i sitt uppspel, måste man tänka utanför lådan. Spela lite mer engelskt. Inte hela tiden, men ibland. Slänga iväg oväntade löpbollar från backlinjen, upp mot Zlatan eller Pedro.
Det är fullt möjligt att det svider i den katalanska själen. Att Cruyff vrider sig i plågor på sin hedersplats på läktaren. Men det är absolut nödvändigt om Barcelona ska försvara några titlar från i fjol. Om man ska klara att hålla ett hysteriskt formlag som Real Madrid bakom sig i tabellen. Om man ska vinna returen i Champions League mot Stuttgart den 17 mars. Det var ju, med historiska glasögon, närmast komiskt att se ett tyskt lag spela så aggressivt, med så hög press, mot Barcelona, som man gjorde i tisdags.
Men, som sagt. De hade läst läxan. Och det har alla lag gjort. Även bottenlagen i La Liga.
Jag ska inte säga att jag är övertygad om att Barcelona är medveten om denna flitiga läxläsning. Men jag hoppas vi får se fler överraskningar, mer mönster brytas, nu under våren. För då kan Zlatan få vinna några av de där titlar som han så innerligt längtar efter.
Det ligger väl i sakens natur att vi vill se den stora bli hotad av den lilla, och när den lilla dessutom gjort sin hemläxa ordentligt blir det också intressanta matcher.
@Erik: Jo, så klart. Men jag såg det främst från Barcelonas synvinkel. Jag är lite förvånad att man inte ser det som jag (och fler med mig) upplever som så uppenbart. Man måste variera sitt spel. Våga slå en frispark där man riskerar att tappa bollen. Våga ta risker offensivt, för att överraska, för att vinna. Man har ju spelarmaterialet. Men spelmodellen blir ibland en hämsko, som jag ser det.
joga bonito
Du har rätt i att ineffektiviteten är ett problem. Fast när Barça möter bättre motstånd kan de andra inte spela som ängagäng på Camp Nou. Om dessutom domarna börjar blå för tröjdragningar på Messi….
Den stora skillnaden, tror jag, är att Barça i ”transportsträcksmatcherna” inte spelar med en intensiv press – den är lite halvhjärtad och då blir det inte så bra.
@Maxtiotar: Jag har sett den här ineffektiviteten även i matcher mot bättre motstånd. Och jag är orolig. Vad gäller tröjdragningar på Messi är det en skandal att ingenting görs. Men det finns en del att säga om domarkvaliteten i La Liga.
[…] april, 2010 av Weman För några veckor skrev jag något bekymrat om hur FC Barcelona inte tycktes ha något motgift mot alla dessa lag som hade lärt sig att gå […]