Det fanns förstås mer närliggande förklaringar till kvällens IFK-förlust mot Häcken – som en bommad straff, några missade frilägen och ett klockrent nickläge som drogs i ribban – men när jag kom hem från Gamla Ullevi var jag först och främst förbannad på Gustav Svensson och exakt allt hans spelartyp står för.
Det började med förgudligandet av Stefan Schwarz, fortsatte med eviga kärleksförklaringar till Tobias Linderoth och så hamnade vi där vi är i dag: vem som helst kan göra fel på planen, utom de defensiva mittfältarna för de är per definition »underskattade« och gör ett »viktigt jobb i det tysta«. Men kollar man vad det jobbet går ut på, är det oftast att göra exakt vad killarna i backlinjen utan problem hade klivit fram några meter och gjort – om inte en släpande sjumilalöpare hade envisats med att springa framför dem och göra det åt dem.
I princip alla lag spelar med minst en, ofta två, extremt defensiva mittfältare i dag. Men om de där spelarna aldrig, överhuvudtaget, nada, niente, nichts, bidrar med någonting framåt – varför kallas de för mittfältare? Varför heter de inte extrabackar?
I morgondagens tidningar får säkert den proffsryktesomgärdade U21-landslagsmannen Gustav Svensson helt okej omdömen, som alla av hans sort brukar få. I realiteten var han bara en portabel köttmassa som förbrukade en viss mängd syre andra spelare kunde ha gjort bättre nytta av.
Svensk fotboll kan inte må bra av att framhålla det som ett ideal.
Det femte hjulet
22 mars, 2010 av Mattias
Det går tio tidningstexter om glada målskyttar på varje omnämnande av en defensiv mittfältare av den enkla anledningen att de sällan gör mål, slår extravaganta passningar eller försöker dribbla spektakulärt.
Ifall man ser fotboll som konst, inte enbart som en scen för grälla färger och behagfulla motiv mot idealiserad grön botten – då älskar man defensiva mittfältare av samma anledning som man förstår att uppskatta Anselm Kiefer eller Francis Bacon: Theres more to the picture than meets the eye!
Jag är grymt imponerad av hur Mattias lyckas med konststycket att skjuta skarpt mot sina hatobjekt Malmö FF (Schwarz) och Elfsborg (Linderoth) en kväll när Blåvitt förlorar. Det är en retorik jag ska prova om MFF torskar mot ÖSK ikväll. Då är allt Bebbens och Kalle Svenssons fel. Eller, vad fan, vi kan väl säga det redan innan matchen spelas. För att vara på den säkra sidan.
Weman: Ta inte åt dig så hårt. Schwarz spelade väl aldrig innermittfältare i MFF ens?
Själv tycker jag inte att Gustav Svensson var det stora problemet, utan att man väljer att spela en sämre kopia av Gustav Svensson bredvid honom. Att ha ett innermittfält (plus en släpande anfallare) som inte vill ha bollen på fötterna i uppspelsfasen känns inte direkt optimalt.
Närå. Jag tar inte åt mig. Trodde min underskruv var övertydlig. Men den syntes tydligen inte alls. Ett helvete det här med text och avsändare och mottagare.
I alla fall, helt rätt, Stefan gick mest vänsterback i MFF. Men han är ju den spelartypen. Han BORDE gått mittfält. Svennis förstod det sen. Och då upptäckte även Tommy Svensson det.
Väldigt väldefinierat Mattias! Tror precis som du att ”hysterin” kring den defensive mittfältaren är av ondo på längre sikt. Den stora, och svåra, frågan är förstås hur vi ska ta oss bort från det tänket.
Cliff: spot on. Blåvitt verkade rädda för både Häcken och den gropiga planen och valde att bara skicka långa lycka till-bollar på Hysén (utom de stunder då den fenomenale Selakovic fick tag på bollen och höll den på marken). Hela matchen satt man och längtade efter Seb Eriksson eller Tomas Olsson för att få någon som kunde fördela lite boll på mitten. När Olsson till slut kom in fick han spela släpande anfallare och fick inte tag på bollen ändå. Först sista fem kom han ner på sin rätta position och det var de enda minuterna som Blåvittt hade ett anständigt mittfältsspel.
Var det ändå inte detta Blåvitt-spel som lönade sig så bra mot Kalmar?
Jo, men jag säger som Mattias: Svensk fotboll kan inte må bra av att framhäva det som ideal 🙂
Jag säger som Karl Marx: det är de materiella förutsättningarna som skapar idealen. Fotbollsidealism förutsätter konstgräs.
Jag säger som Bob Houghton. Om bollen inte är på egen tredjedel kan inte motståndaren göra mål. Mer catenaccio åt folket.
Jesper: Jo, och hade Blåvitt haft hälften av effektiviteten från Kalmar-matchen så hade det blivit 3-1 igår och hyllningar i all media.
Sen var i alla fall jag positivt överraskad av Gamla Ullevis gräsmatta. Inte bra, men väldigt mycket bättre än Råsunda, Fredriksskans och framför allt Kopparvallen.
Om vi ändå är inne på Marx, vill jag framhålla det hela som en rättvisefråga. Om nu, säg, Kim Källström bänkas i landslaget med motiveringen att han är för svajig bakåt och därmed en så kallad »envägsspelare« – borde då inte hans mittfältskollegor som saknade offensiv förmåga ha fått höra samma sak? Men det var som bekant aldrig aktuellt.
Inte för att jag inte höll med i fallet Källström, men ni fattar.
Schwarz och Patrik Andersson spelade på innermittfältet när MFF slog ut Inter ur Europacupen – ett Inter med Matthäus, Brehme, Klinsmann, Bergomi och Berti bland annat.
Då var väl Schwarz 19 och Patrik Andersson 18, har jag för mig. Att sedan MFF åkte ut mot Mechelen i nästa omgång, kanske vi ska vara tysta med, så Weman blir glad …
Hursomhelst, det måste alltså ha varit Roy Hodgson och int Svennis som upptäckte Schwarz kvaliteter först.
I övrigt, Gustav Svensson är väl urtypen för det man på ishockeyspråk kallar tvåvägsspelare – en spelare i en roll som i teroin ska bidra med offensiv, men i praktiken bara gör just det Mattias beskriver.
Själv hade jag nära till tårarna när Hamrén satte Johan Elmander som offensiv spets på mittfältet och Sveriges samlade tidningskår hyllade hans försvarsarbete – tvåvägsspelare, indeed.
@Billy: Jodå, jag minns Mechelen också. Även om jag hellre minns Inter. Lindmans nick på Jocke Nilssons frispark. Jag var där.
Jaså, ”Svarre” gick på mitten då. Fan, vad ni kommer ihåg 🙂
Ja, Roy prövade runt, han gillade ju att låta unga spelare testas på olika platser. Thern fick, i rent utbildningssyfte, spela höger mittfältare ett tag. Fastän Roy visste att han skulle gå i mitten.
Tja, jag såg ju bara inslaget på Fotbollskväll igår, men mitt intryck var att Cliff har rätt. IFK Göteborg skapade lika många chanser som mot Kalmar, Häcken skapade snarare färre chanser än Kalmar gjorde. Så med risk för att låta som en post-trinidadsk Lagerbäck vill jag påstå att skillnaden inte verkar ha haft så mycket med Gustav Svensson att göra, som med den uteblivna effektiviteten i avslutningarna för Blåvitts del och den betydligt större effektiviteten för motståndarlagets. Er argumentation bygger på att IFK Göteborg skulle ha kunnat dominera matchen ännu mer, precis som Sverige borde ha kunnat dominera ännu kraftigare mot Trinidad 2006. Men om Sigurdsson satt sin straff nu och Mattias Jonson lagt sin passning till Allbäck annorlunda då hade diskussionerna aldrig uppstått. Karl Marx skulle ha sagt att idealism alltid uppstår ur en känsla av brist. Eller nåt.
IFK skapade väl massor med fler chanser mot Häcken än mot Kalmar, för då hade man väl knappt 3 st. Skillnaden var väl möjligen att mot Kalmar så fick aldrig mittfältet tillfälle att röra bollen, eftersom den slogs direkt från backlinjen, högt över deras huvuden, mot Tobbe.
Problemet är inte rollen som defensiv mittfältare, utan hur uppgiften utförs. Är man inte tillräckligt bra i sitt offensiva spel så bidrar man inte. Elfsborgs defensiva innermittfältare stod igår för 4 assist och ett mål.
Hittade den här filmen om Häcken – ”Pengar, Svett & Tårar” – på Baraben/Youtube.
Så bra att den förtjänar extra uppmärksamhet på THS.
En film så fin, så fin, att den kan få mig att heja lite lite på Häcken.
Del 1: http://www.youtube.com/watch?v=wMkeiGCpahE&feature=related
Del 2: http://www.youtube.com/watch?v=7QbszPp1jVQ&feature=related
Del 3: http://www.youtube.com/watch?v=tiQ4ATJaHCk&feature=related
Hermann: Verkar vara en riktig pärla. Fantastisk scen när ordföranden på årsmötet redogör för klubbens usla ekonomi, samt att FC Brügge från Belgien eventuellt vill köpa Peter Berntsson, och vill ha ner honom på provspel. ”Men då är han på semester, så han kan tyvärr inte ställa upp.”
Olof: Ja, det är verkligen en pärla. Gillar det folkhemspedagogiskt oskyldiga anslaget genom hela filmen. Och bilderna på Hisingen är Joy Division-vackra.
Och hela del 3 känns som The Tough Alliance ”nya” – både musik och bild.
Dräkterna är otroliga, röda med infällda randiga fält. Och så det där ”kvalspelet som de ekonomiska intressena inom elitfotbollen tvingat fram”…
…och att dom dansar till Abbas ”The winner takes it all” på säsongsavslutningsfesten i klubbhuset efter att ha förlorat i kvalet till allsvenskan.
…och när det skrivs spelarkontrakt på någon parkering på Hisingen.
…och… nej se själva! Ska inte berätta mer.
För övrigt har jag alltid undrat varför Marcus Birro alltid glömmer Inters usla statistik mot svenska lag genom åren då han skenar iväg och säger att Italien inte bara är världsmästare, har världens bästa liga, universums vackraste folk och att italienarna egentligen borde ha fått alla Nobelpris genom tiderna eftersom allt cirklar kring Italien.
Till matchen: jag håller inte med om klagosångerna om Gustav Svensson. Förvisso var gårdagen inget han vill minnas. IFK spelade stundtals väldigt bra och de radade ju faktiskt upp jättechanser. Häcken hade otroligt flyt och kämpade som fan. Slutresultatet spelar fan så säkert inte matchen, men det speglar Häckens kampvilja.
Alltså: Blåvitt blir ett topplag även i år. Vad månde bliva av Häcken om de börjar trilla boll som förra året? Medalj?