Mot Irland

För några år sedan gjorde ett reportage om irländsk fotboll i offside. Idén var att visa hur fotbollen var i underläge gentemot de traditionella irländska sporterna hurling och gaelic football (vars finaler drar 82 000 åskådare i en av Europas största arenor). En av dem jag talade med var rätt pessimistisk för den inhemska klubbfotbollen och påpstod att flera klubbar skulle vara konkursade inom några år. Det årets mästarklubb, Shelbourne, fick mycket riktigt stora ekonomiska problem. Om jag minns rätt blev de tvångsdegraderade säsongen efter.

I mitt reportage utgick jag från Cork City FC som var en av de mer populära klubbarna i ligan (vilket betydde 5 000 åskådare i snitt). För ett år sen gick CCFC i konkurs, men återstartades till denna säsong under nytt namn som ett supporterägt lag. På fredag räknar jag med att återse laget igen på ruffiga Turners Cross (på de moderna och fina arenorna spelas hurling och gaelic football).

Det vore naivt att säga att supporterägda klubbar är framtiden, men nog känns det ändå som en liten trend i europeisk fotboll. Principiellt gillar jag ju idén.  Den svenska modellen, där fotbollsklubbarna är öppna, demokratiska föreningar kanske kommer att ses som förebilder en dag.

Det ska bli roligt att komma tillbaka till Cork och se hur de har med sin fotboll.

Read Full Post »

Till domarnas försvar

Utredningar om vem om är i överläge och vem som är underdog blir alltid lika infekterade. Anledningen är att den som gör anspråk på att vara i underläge samtidigt hävdar ett moraliskt överläge, oftast rätten att utöva repressalier mot den föregivne förtryckaren.

Själv erkänner jag att jag börjar bli mer och mer trött på alla dessa offentliga utfall mot domaren som i första hand Henrik Rydström ägnar sig åt, eller att detta att genom gnäll och tjat försöka tillskansa sig fördelar av domaren börjar ses som nödvändig professionalism/beundransvärd streetsmartness. Visst, maktförhållandet är intrikat. Domaren har total auktoritet på planen, på ett sätt som få utomidrottsliga myndigheter i en emokratisk stat kan drömma om. Det lockar inte alltid till sig de bästa människorna, eller förstärker deras mest sympatiska drag. Samtidigt vet alla att det är spelarna och tränarna som har publikens och allmänhetens sympatier, och friheten att offentligt fördöma domarna utan att de kan försvara sig. Jag tror inte nödvändigtvis det gör dem till bättre människor. Den som nån gång har befunnit sig på en skolgård vet att det är de poppis killarna som blir de värsta mobbarna.

Read Full Post »

Louise Karlsson, Martin Dahlin och de dubbla personligheterna

Min kompis Pär och jag har gedigna fotbollsmeriter tillsammans. Vi såg flera av inledningsmatcherna i VM 1994 i hans fantastiskt sunkiga studentrum på Gärdet och vi såg Sveriges match mot Kamerun i en bar vid S:t Eriksbron. Det var efter stängningsdags, men Pär kände en i personalen och vi var mer eller mindre ensamma i lokalen: jag minns hur våra skuggor faller över storbildstv:n när Martin Dahlin har kvitterat för Sverige, och hur Pärs kompis spelar luftgitarr till Dinosaur Jr framåt småtimmarna, när vi ska fira det trots allt ganska lyckosamma resultatet.

Nu är Pär producent på tv-bolaget som gjorde ”Mästarnas mästare” och när jag pratade med honom i veckan var han häpen över tittarstormen till förmån för Louise Karlsson. Hon, som hade varit ganska impopulär i början, hade gått rakt in i folkets hjärtan. Själv reagerade jag som alla andra – det var Louise Karlsson som var anledningen till att jag fastnade för programmet och satt där helt slaviskt varenda tisdagkväll. Det var någonting med hela hennes personlighet, eller rättare sagt personligheter: okarismatisk intill det tråkigas gräns privat, ass-kicking superkvinna så fort tävlingarna började. Hon fick mig att längta efter den tid när man inte visste nåt om vilka fotbollsspelare var utanför plan, när man bara såg dem i något VM ungefär som när jag och Pär satt och kollade på Norge -Mexico, eller Schweiz-USA i VM 1994 och inte hade en aning om vad de hade för klädstil eller vad de gillade för storts musik eller om de var slängda i käften framför en mikrofon. Allas vår vän Magnus Hagström brukar säga att han helst inte vill veta nånting om spelarna i Hammarby – ingenting i deras privata personligheter ska få påverka hans bild av dem ute på plan. Louise Karlsson fick mig att förstå vad han menade.

Underligt: Martin Dahlin, hjälten från vår nattliga session vid S:t Eriksbron, var en gång en spelare jag fastnade för av exakt samma skäl som jag fastnade för Louise K, för den energi och totala närvaro han utstrålade på plan. Sedan var personligheten utanför så annorlunda den gärna kunde bli och kanske svårare att bortse från i långa loppet. På många sätt önskar jag att jag aldrig vetat något om den.

Read Full Post »