Det här inlägget skulle från början handla om Frankrike. Om avsaknaden av en ledare som Zinedine Zidane, som Chris Härenstam mycket riktigt var inne på idag. Å andra sidan var det en av få riktiga saker som han och Glenn Strömberg, i all sin sydfafrikanska enögdhet, var inne på. Så det får vara med det inlägget. Efter den horribla utvisningen på Yoann Gourcuff tappade både jag och fransmännen intresse för matchen.
Att inte Sydafrika kunde utnyttja numerärt överläge, hemmaplan med fanatisk hemmapublik och medvinden av Uruguays 10-mål – var faktiskt bedrövligt. Sätt er ner och titta på andra halvlek igen. Och ni får se att Sydafrika inte har tillräckligt med kvalitet på sina bollspelare för att ens behöva överväga möjligheten att nå en åttondelsfinal. Det såg nog de flesta, utom Härenstam och Strömberg.
Mina tankar är snarare fokuserade på klockan fyra i morgon eftermiddag. Jag skrev ingenting efter matchen mot Algeriet. Med gott samvete kan jag skylla på tidsbrist, men jag var ärligt talat också rätt bedrövad. Samtliga spelare underpresterade. Att Wayne Rooney fick fullfölja matchen gör mig väldigt orolig för Capellos omdöme och brist på mod. Karln visade faktiskt inga som helst taktiska ambitioner. Han ställer praktiskt taget samma lag på benen, som min mamma skulle gjort.
Det var bisarrt att han bytte ut Aaron Lennon mot Shaun Wright-Phillips. När båda hade behövts. På varsin kant. Men Capello gjorde en Roland Nilsson. Bytte en spelartyp mot en exakt likadan, på samma plats. I ett läge när laget skrek efter fart och förändring.
Ja, det var en magnifikt genomusel insats, en match som inte så lite erinrade om mardrömmen Sverige–Trinidad, för fyra år sedan. Med den skillnaden att jag knappast tror att Fabio Capello meddelade pressen: ”Vi gör en riktigt bra match”.
Jag har ingen aning om stämningen i truppen, inför morgondagens möte med laget rankat på 25:e plats i världen. Medan Raymond Domenech skickade hem Nicolas Anelka, nöjde sig Capello med att rikta hårtorken mot John Terry, varpå italienaren leende gick ut i media och förklarade att allt var lugnt och att ”det inte var en revolution i laget, utan ett misstag av en spelare”.
Det är igen hemlighet att minimikravet på England är en plats i kvartsfinalen. En vinst i morgon är alltså bara första steget till upprättelse för den mest åldersstigna trupp som landet skickat till ett stort mästerskap. Ett misslyckande kommer att ge alla som tjatar om att ”England är världsmästare de fyra åren mellan VM” nytt bränsle.
Och för oss anglofiler är det illa nog att behöva höra det gamla tjatet om igen.
Men vad värre är att det finns en hel fotbollsindustri i England som vibrerar i grunden. Nya, svindyra Wembley måste ha fulla hus för att kunna finansieras. Vilket knappast kommer att vara fallet när England möter Ungern den 11 augusti – om England inte når kvartsfinalen i Sydafrika, vill säga.
Det är också uppenbart för de flesta, utom engelsmännen, att Premier Leagues attraktionskraft inte är densamma som för några år sedan. Att det för första gången på sju år saknades ett engelskt lag i semifinalerna i årets Champions League är ett uttryck för detta. En högre inkomstskatt bör också ha bidragit till att toppklubbar som Chelsea och Manchester United inte längre kan köpa allt de pekar på.
Det står alltså mer än Capellos framtid på spel i Port Elizabeth i morgon. Det är ett fotbollsförbunds ekonomi. Och en hel nations självbild.
Klockan tio i sex i morgon eftermiddag vet vi helt enkelt lite mer om den eventuella framtiden för den engelska drömmen.
Jag var nästan övertygad om att Frankrike skulle låta Sydafrika vinna med typ 6-0. Till exempel för att jävlas med Domenech. Vi vet ju inte riktigt hur fransmän fungerar, så jag tyckte inte alls att man kunde utesluta det. Det hade varit något minnesvärt.
@Daniel: Ett tag befarade man ju det. Och den colombianske domaren gjorde sitt till. Men Sydafrika var för dåliga. Och Frankrikes mål var faktiskt snyggt. Inte många som sagt det.
Så du menar att engelsmännens självbild förändrades när dom Missade VM 74 & 78?
@Robert: Det minns jag dåligt. Men jag inbillar mig att självbilden blåsts upp än mer sedan Premier League gick igång, för snart 20 år sedan.
Capello är svår att känna riktig respekt för, iaf i den grad ”alla” ville få det till vid hans anställning och sedermera VM-kval. Han är en tränare som är väldigt illa lämpad för slutspel av de flesta slag; hans senaste framgång i ett sådant är 15 år gammalt vid det här laget. Hans enda riktiga framgång kom med världens tveklöst bästa lag för tiden. Att inte vinna en CL titel med il grande Milan hade varit betydligt mer iögonfallande än att faktiskt vinna det.
Hans överdrivna försiktighet visar sig alldeles för sällan vara rätt metod vid matcher där man behöver vinna. Jag minns en sådan match på Anfield, där Roma behövde vinna för att gå vidare från det andra gruppspelet i CL, vinst var det enda alternativet. Capello ställde upp med fem(!) defensiva mittfältare. Hans misslyckande i Juventus avslöjade visserligen även en hel del om Juventus falska status (utan fördelar hemma var man ett mer ordinärt lag, snarare än de dominanter man tilläts vara i serie A), men även om hans egna oförmåga att i cupsammanhang få ett lag att höja sig utöver sin normala nivå och under ett fåtal matcher prestera.
I ligaspel går det bättre, där hans feghet inte straffar honom lika lätt. Men bara när han har det överlägset starkaste laget till sitt förfogande, vilket ju VM-kvalet med England onekligen kan räknas in som.
@Oscar: Obehaglig profetia. Min förhoppning är att spelarna går ut och skiter blankt i Capellos dåraktiga defensiv och kör över slovenerna, ungefär som man gjorde med tyskarna häromåret, i den berömda 5-1-matchen. En av Svennis största stunder i karriären.
För oss som inte av naturen är anglofiler så skulel det vara fantastiskt om ENgland åkte ur i gruppspelet. Jag hoppas så att det gör ont i mig. Det skulle dessutom vara en liten upprättelse för Sven-Goran.
Oscar: Ja, Capellos track record i CL med Roma säger det mesta om den mannens inställning till fotbollen. Roma hade ett (potentiellt) fantastiskt lag, men var oförmöget att anfalla ens på hemmaplan mot ett lag som Genk. Alla minns Milans 4-0-seger mot Barca 94 (4 dagar efter att Barca säkrat ett otroligt ligaguld i slutminuterna, som firats grundligt), men få minns hur han misshandlade sina kreativa spelare (på den punkten blev han stilbildande, och därför flyr de kreativa Serie A).
I ”Preferisco la Coppa” berättar Ancelotti om hur hela laget hatade honom och om hur Gullit tryckte upp honom mot väggen för att ge honom stryk. Den mannen (som gick till Juve mitt under pågåande Calcipoli!!!) är idag Englands Förbundskapten…
@Krokko
Som du säger, potentiellt var det ett fantastiskt lag. Låt vara att vi var väl naiva, men efter 2001 kändes Europa som ett fullt möjligt mål. Bortsåg man från tidigare historia och prestige i turneringen hade Roma 2002 ett lag lika starkt som något annat i CL, så frustrationen över att den chansen slängdes bort sådär var svår att smälta. Genk-matchen minns jag väl, fast mer för känslan av desperation och uppgivelse än för något som hände med bollen. Vi var knappt 20000 åskådare där, just för att folk tröttnat på Capellos inställning, det var ganska sorgligt.
Utöver aversionen mot hans typ av fotboll finns det många andra saker att reta sig på, som de hundratals miljoner han gömt undan den italienska skattemyndigheten, falskt vittnesmål till förmån för GEA, etc etc.
Ja, vi romanisti kan svårligen glömma Don Fabios repertoar. Den 21 feb 2000 säger han:
”Om man ser till samtliga episoder så kan man inte annat än konstatera att domarna gynnar Juventus och att de har gynnat dem i många år”.
Den 2 februari 2004:
”Io alla Juve? No, non ci andrei mai. La mia è una scelta di vita” (”Att jag skulle gå till Juventus? Aldrig. För mig är det ett livsval”).
Obs att han gick dit när ingen i hela nationen längre kunde tvivla om att Moggiopoli verkligen existerade. Men Don Fabio ville ha titlar. Titlar att trycka ner i halsen på alla som tillät sig kritisera hans fotbollsfilosofi.
Precis, titlar och framgång använder han för att rättfärdiga sina val och sin stil, och tyvärr funkar det för ofta. ”Säg vad man vill, men han vinner” har man hört ett antal gånger ju.
Det sorgligaste med den här Englandsutflykten är ju att se Baldini vid hans sida igen. Jag hade verkligen hopp om honom, jag trodde honom verkligen när han var så oerhört kritisk mot sin då fd tränare efter att han smugit iväg till Turin. Men vad var det värt, nu när han accepterat vara hans högra hand?
Så vilken nationalitet skall England välja efter detta VM? Sverige och Italien är avklarade, hm. Tyskland? Tror jag är omöjligt. Holland? Varför inte försöka knycka Maradona? Om inte annat blir det mycket kram, till skillnad från Capello.
Oavsett, det blir ett intressant spektakel.
Och som varande medlem i det Anglofila Sällskapet. Visst hoppas jag England vinner – men samtidigt finns det inget land jag hellre ser Sverige slå. Vår långa svit utan förlust är en njutning.
Jag vill att England snubblar sig turligt vidare via stolpe, straff eller vadsomhelst till nästa omgång, vinner den matchen efter en holmgång med enda målet på övertid – och plötsligt börjar drömmen gro igen.
Men sen kommer det oundvikliga – kontroversiell förlust efter målvaktstabbe, domaretabbe, strömavbrott, hagel, grodinvasion, benbrott, nageltrång…………..
Visst fasen är det roligare att följa England än Slovenien i media. Engelsmännen är Natural Born Losers. En stoisk och ädel insikt i det oundvikliga – Vi hade ett imperium, vad har vi nu?
Jo, jag är anglofil, men det är som sagt en komplicerad och mångfacetterad känsla.
England bör nog tränas av en britt, trots allt. Endast de kan begripa spelarnas speciella mentalitet och mentala tics. Vad som behövs är väl lite rationalitet i valen: McClaren fick väl jobbet därför att han tagit M’boro till UEFA-cupfinal… men han skrev på innan laget blivit förödmjukat i finalen!
Hursomhelst är det inte givet att Capello flyger. Minns Vm -86 då England började ännu mer uselt än i år (utrullat av Marocko, torsk mot ett strejkande Portugal) men som kunde gått hela vägen om inte Maradona boxat in den där bollen. Gnetspel lönar sig ofta i cupturneringar…
Så här då:
kolla dessa två gloriösa klipp och förklara hur man inte kan bli förälskad i en kultur som producerar sådana mästerverk:
http://www.youtube.com/watchv=y4CXY6TVBMc&feature=related
Hoppsan:
här är det andra klippet:
@ Edward
Jag tycker ofta det är ganska roligt när England åker ut, och sen kan man ändå ta del av ironiserandet över den egna insatsen i brittisk media och hos brittiska komiker. Det bästa av två världar?
Och ang. vem som ska ta över om (med betoning på om) Capello av någon anledning inte stannar – är Hodgson ett alldeles för romantiskt alternativ, eller kan det också vara realistiskt månne?
Bob Houghton kanske? Eller Stuart Baxter?? 🙂
Edward: TACK!
Förlåt, måste påpeka: Capello gick inte till Juve efter Calciopoli. Han stack då. Serie B-titeln lockade nog inte.