Följande text beställdes av Expressen Kultur som inlägg i deras debatt om Zlatan. Av redaktionspolitiska skäl ansåg man sig inte kunna publicera den. Här kommer den:
”Det är ju så här Sverige borde spela”, utropade Daniel Nannskog i Sveriges Televisions studio efter Island seger över England. ”Det var så här Sverige spelade förr!”
Och visst hade Nannskog rätt. Det var så här – med stenhårt, självuppoffrande arbete, som ett disciplinerat kollektiv – Sverige vann sina segrar förr i tiden. Frågan är bara varför Nannskog inte upptäckt den saken tidigare. Några veckor tidigare, när Sverige fortfarande var kvar i turneringen, var tv-studion full av evinnerlig supporterjournalistik. Andlösa bulletiner från landslagets bas, oändliga repriser av den senaste plattityden som yttrats av Zlatan eller någon av hans underhuggare, sluddriga intervjuer med mer eller mindre packade supportrar. Minsta reservation, minsta tvivel – som ju längre turneringen led visade sig omöjliga att helt undvika – måste vadderas med salvelsefulla beklaganden eller garderas med verklighetsfrämmande förhoppningar om att allt, på något mirakulöst sätt ändå skulle vända till det bättre.
Ändå kan debaclet inte ha kommit som en överraskning för någon. Sverige snubblade med nöd och näppe fram genom det lättaste EM-kvalet någonsin. Kvalet innehöll det mest förnedrande nederlaget i modern tid, de 1-4 på hemmaplan mot Österrike. Detta var inget olycksfall i arbetet utan ett av flera sammanbrott under nuvarande landslagsledning – 1-4 mot Holland, 3-5 mot Tyskland, 2-3 på hemmaplan mot Portugal. Sånt kan kompenseras (som våra vidlyftiga grannar från Danmark brukade göra), med att man i nästa match vräker in en massa mål framåt och spelar stormande attackfotboll. Nu i EM fick vi se hur det gick med den kompensationen. Ett svenskt mål framåt och detta vänligt donerat av en irländsk back.
Hur har då detta kunnat gå till? Svaret är att förbundskapten Erik Hamrén bars in av den djupt inrotade svenska skräcken för att vara så ”tråkig” som omvärlden uppfattar oss. Istället för den triste Lars Lagerbäck som gjorde sig impopulär genom att insistera på att produktens hållbarhet var viktigare än dess yta (och som, just genom denna urmodiga filosofi, nu blev tränaren som förde Island till deras sensationella framgångar), fick vi en säljchef. Vi fick Erik Hamrén, som inte bekymrade sig om produktens substans så mycket som att uppfinna fraser och slogans som kunde sälja in denna produkt till allmänheten. Och denne säljchef hade turen att lyckas liera sig med alla tiders störste stjärnsäljare, Zlatan Ibrahimovic. Redan efter det förra EM-fiaskot, 2012, som Hamrén hälsade med att tala om vikten att ”bete sig som en vinnare”, måste det ha varit uppenbart för alla som ville se att vi var i händerna på en bondfångare. Ändå fick Hamrén, efter att ha missat VM-kvalet på hösten 2013, utan stor diskussion sitt kontrakt förnyat. Detta alltså efter ett slutspelsfiasko och ett missat kval – samma facit som Olle Nordin hade när han 1990 jagades bort från förbundskaptensposten. Varför? För att Zlatan lade sitt namn i vågskålen. Zlatan lät sig av sitt ego förledas att bekräfta en chef som bekräftade honom själv – som lät detta vara Zlatans landslag, lett av en superskurk med grandios självbild som med sin armé av gula minioner skulle erövra världen. Zlatan satte sin prestige i pant för ett dysfunktionellt landslag. Och det pris han fick betala, denne man som är så hömodigt besatt av sitt eftermäle, var att hans sorti ur landslaget nu fick ett löjets skimmer över sig, ett skimmer de patetiska tongångarna i hans Volvoreklam inte gjorde någonting för att skingra.
Vad Hamrén och Zlatan gemensamt skapade är det Walter Isaacson, i sin biografi om Applegrundaren Steve Jobs, kallade ett ”verklighetsförvrängningsfält”. Det har bara varit möjligt för att de verkat i en miljö som i så hög grad varit mottaglig för verklighetsförvrängning. Gamla tv-surgubbar som Bo Hansson, som ansåg att deras uppgift var att förhålla sig småbuttert sakligt till den fotboll de var satta att kommentera, existerar inte längre. Istället har vi fått tv-sändningar som – i TV4:s studioankare Anna Brolins ord – ”frossar i känslor”. Som med andra ord bekräftar exakt de känslorna tittarna förutsätts hysa: enfaldig självuppskattning blandad med tårmild sentimentalitet och skräckblandad vördnad för den Store Zlatan. Det är en utmärkt jordmån för den attityd team Hamrén/Zlatan konsekvent har odlat: floskulöst övermod omväxlande med salvelsefullt bekräftelsesökande och sårad stingslighet när resultaten gått emot och antydningar till kritik har kommit.
Men verklighetsförvrängningsfält kan ju faktiskt, som Isaacson påpekade i Jobsbiografin, ha sin poäng. De kan få folk att göra det omöjliga, de kan hjälpa till att förändra verkligheten. Det är verkligheten som i sista hand fäller domen över fraserna, över flosklerna, över spelsätten och metoderna. Detta EM är en hård och slutgiltig dom över den verklighetsförvrängning som tillämpades av Erik Hamrén och av Zlatan Ibrahimovic och över alla som gjorde den möjlig.
Tre Hörnor Straff 