De små tingens hopp

Träffade Janne Möller på Swedbank Stadion idag. Malmö FF:s bäste målvakt genom tiderna. Det känns tryggt att han ansvarar för målvaktsträningen för tonårslagen i MFF.

Dessutom håller han på Tottenham. Med anledning därav, eller egentligen av en helt annan anledning, men det kan vi lämna därhän, berättade han att han varit och hälsat på hos sin gamle tränare Roy Hodgson i veckan. På studiebesök. Han hade varit på Craven Cottage och sett Fulham–Stoke, en match som ju slutade 0-1.

Jag frågade, mest på skoj, för jag visste ju svaret, om Roy hade varit förbannad efteråt.

Möller log ett snett leende.

Hodgsons lag har ju finalen i Europa League (på onsdag) att tänka på, då de möter Atlético Madrid. Så vi Spurs-supportrar, sa jag, mest ”making conversation”, har ju inte så mycket att hoppas på vad det gäller Fulhams insatser mot Arsenal i morgon.

Om Fulham skulle vinna på Emirates, och Spurs vinna borta mot Burnley, skulle detta ju innebära att Spurs smiter förbi ”i luckan” och tar tredjeplatsen i Premier League. Vilket i sin tur skulle innebära att de slipper kvala till Champions League.

Men Möller sken upp och sa att ”jodå, det finns hopp”. Skillnaden mellan en 11:e plats och en 10:e plats i Premier League är nämligen stor, en hel massa tusen pund till laget – och i bonus till managern, vad det anbelangar.

Nu räcker det i och för sig med oavgjort för Fulham i morgon, för att knipa denna 10:e plats. Men de har alltså något att spela för, vilket gör att vi liljevita fans, som redan gått runt med ett stort leende några dagar, efter den sköna vinsten mot Manchester City i veckan, kan få fira ännu en gång i morgon.

Read Full Post »

Sa jag adjö innan jag kom?

Tendensen har funnits ett tag. Första delen av Allsvenskan har blivit ett slags förlängd försäsong, där man inventerar sitt manskap och utvärderar sina resurser innan sommarens transferfönster öppnar, det definitiva laget kan sättas på banan och säsongen börjar på allvar. Ett år som i år, när de första matcherna ägde rum inför tomma läktare och på tundraliknande underlag och när VM-uppehållet är längre än någonsin får naturligtvis inledningshalvan mer prägel av phony war än nånsin. Alla går bara omkring och gäspar och väntar på att Hitler ska invadera Norge.

Fast problemet är att det mesta redan har ägt rum. Helsingborg verkar redan ha kört sin Operation Weserübung medan resten av lagen väntade på att allting skulle börja. AIK, som gått omkring och väntat på att den utlovade andra guldattacken på något automatiskt sätt skulle sättas igång finner sig hux flux ha haft lika stort fog för sina förhoppningar som fransmännen när de litade på Maginotlinjen.

Och Trelleborg? Tja, jag kommer att tänka på när jag en gång intervjuade den ekonomiske historikern Gunnar Wetterberg om krismedvetandets betydelse för att hantera nya kriser. Organisationer som bar med sig minnet av en tidigare kris var i regel bättre på att hantera nya. Enskilda Banken, som haft en svår kris mot slutet av 1800-talet, hanterade krascherna på 20- och 30-talet bättre än andra banker. Handelsbanken, som haft en kris någon gång på 60-talet (om jag minns rätt) klarade sig bra under det tidiga 90-talets lågkonjunktur. Sverige, menade Wetterberg, har under den pågående krisen stor behållning av erfarenheter från just 90-talet. Så länge det finns människor kvar som minns hur illa det kan gå, så länge ser de också till att det inte går så illa.

Jag har tänkt något liknande om Trelleborg ett tag. Även om det verkar paradoxalt, eftersom Tom Prahl och Alf Westerberg om några borde vara de som bär krisberedskapens minnen med sig i organisationen TFF. Men jag har undrat om Prahl inte har varit trött på att ideligen dra åt svångremmen och spela efter sina resurser, om han inte gått omkring med ett inre behov att kasta all försiktighet åt sidan och demonstrera sin romantiska sida för en förvånad värld. Det hände, mot slutet av Lagerbäcks tid, att jag misstänkte honom för detsamma (när han gick med på att spela trebackslinje mot Albanien, till exempel). Det gick åt pipan för Lagerbäck och när TFF har radat upp hemmaförluster mot BP och det Åtvidaberg som drivs av just den hyperpragmatiska desperation som brukade driva Trelleborg, har jag undrat om om det nte på väg åt samma håll för Prahl. Men så fanns krismedvetandet där igen, mot Mjällby. Låt oss se om det finns där imorgon mot det andra bottenlaget AIK, och vilken form av krismedvetande som i sådana fall fungerar bäst.

Read Full Post »