Eftersom min vårform på den här bloggen har följt mitt favoritlags (det sammanlagda antalet inlägg och kommentarer påminner mest om Blåvitts målskörd), känns det naturligt att jag också är sist ut med att avslöja vem jag håller på i VM.
Det är ett avlångt land i Europas absoluta utkant med ungefär tio miljoner invånare, dominerat av en huvudstadsregion med drygt två miljoner invånare och en halvmiljonstor andrastad präglad av sjöfart och tillverkningsindustri. Detta platta land – högsta berget är drygt 2 000 meter – befolkas av i allmänhet lugna och tystlåtna människor, trots en historia av vildsinta härnadståg till sjöss, och har kvalificerat sig till alla fotbollsmästerskap under 2000-talet. Jag tänker förstås på Portugal.
Tyvärr har jag ingen hjärteknipande anekdot som förklaring: mina skäl är nämligen helt igenom rationella.
Jag håller på Portugal för att Portugal visar vad Sverige borde klara. Vi pratar som sagt om två objektivt sett väldigt lika länder. Visst – Portugals klimat är gynnsammare, och landet har en överlägsen klubblagstradition där Benfica, Porto och Sporting Lissabon har meriter svenska lag har svårt att mäta sig med. Samtidigt avspeglar sig inte elitfotbollens överlägsenhet – de portugisiska storklubbarnas omsätter upp till tjugo gånger så mycket som sina svenska motsvarigheter, och spelar på arenor som får allt i Sverige att påminna om pissrännor – på de lägre nivåerna, där svenska juniorer och landsortslirare kan avnjuta perfekt skötta kommunala gräsplaner medan deras portugisiska olycksbröder ofta harvar på rena sandfält. Nackdelen med de nordiska vintrarna borde dessutom övervägas mer än väl av Sveriges förkrossande nationalekonomiska övertag – Portugal är ett av Europas fattigaste länder, Sverige ett av de rikaste: räknat per capita är svensken i gemen nästan exakt dubbelt så rik, med en genomsnittlig årsinkomst på 37 500 dollar mot portugisens 20 000.
Vi har världsföretag som Ikea, SKF, Volvo och H&M. Portugal har portvin och sardiner.
Så varför luktar vår fotboll fisk, medan deras håller världsklass?
Varför är vi svenskar nöjda med att ta oss till slutspelen – hur usla kvalgrupper vi än lottats till – medan portugiserna aspirerar på att vinna? Varför överlevde det svenska landslaget aldrig första matchen efter gruppspelet under de fem raka slutspelen, när Portugal under samma turneringar nådde semifinal (2000), final (2004), semifinal (2006) och kvartsfinal (2008)?
Vari ligger skillnaden?
Det handlar bara om kultur. Och kultur handlar bara om mänsklig vilja och prioriteringar. Sådana går att påverka. Som Charles Bukowski sade där han satt framför sin skrivmaskin: om jag bara trycker ner tangenterna i rätt ordning har jag skrivit ett mästerverk.
Kan Portugal, kan egentligen vi. Heja Portugal.
Karl Marx och jag
10 juni, 2010 av Mattias
Visst finns det en kulturskillnad. Det finns också fyra (fem? sex?) brasilianare i startelvan, och en enorm talangpool med fattiga desperata killar från Mozambique, Cap Verde och Angola som kommer till Portugal för att försörja sig på fotboll.
När du konstaterar att Sverige är rikt och Portugal fattigt så är du nåt på spåren. Fast tvärtom.
Lösningen som jag ser det: vi måste bli ett fattigt land för att få fram den rätta viljan hos unga spelare, vi måste få bort hockey/handboll/bandy och andra sporter som snor talanger, och vi måste skaffa oss lite kolonier att suga ut spelarämnen ur.
SEN kan vi nog börja gå till semifinaler i VM istället för åttondelsfinaler.
Hey ho, let’s go?
Länder som Portugal, Turkiet och Grekland hade mycket länge en fotboll som handlade om solodribblande in absurdum, kombinerat med hiskliga humörsvängningar och klen kroppsbyggnad (beroende på undernäring), samtidigt som vi häruppe i norr hade välnärda och -växta spelare med en rationell inställning till livet och fotbollen.
På kort sikt gav det oss i norr ett enormt försprång (England slog Portugal med 10-0 på Estádio Nacional 1947 efter 4 mål av Stan Mortensen!), men på lite sikt visar det sig att den sydliga fotbollskulturen, baserad på show-off-kynne med tonvikten på individuell teknik, faktiskt funkar bättre. Det räckte nämligen med ett ekonomiskt uppsving som tillät folk där att äta sig någorlunda mätta och importer av ett fåtal nordeuropeiska tränare (däribland Svennis) för att de nationerna skulle susa förbi oss fotbollsmässigt.
När jag var liten (på 70-talet) var Grekland, Turkiet och Portugal chanslösa att ens ta sig till VM eller EM: nu tar de medaljer.
Även Danmark har gått förbi oss på klubb- och landslagsnivå, och här finns en parallell rent spelmässigt. Svenskar drev ofta med danskarna under tidigare decennier därför att de aldrig tränade när det regnade. Idiotiskt, kan tyckas. Men det faktum att danskarna föredrog torra planer ledde till att de utvecklade en passningsbaserad spelkultur som – kombinerad med bättre disciplin – ledde till dynamitgenerationen, EM-guld och bröderna Laudrup i bjärt kontrast till övriga nordeuropeiska spelstilar (vissa menar att den går att spåra till skotska Queens Parks, företrädarna för ”the passing game”, besök i Danmark på det tidiga 1900-talet).
Varför inte jämföra med Holland istället? Holländarna är ännu längre och pratar ännu bättre engelska än oss. Inom fotbollen har de dock extremoffensiva mentaliteter när det gäller två saker: dels ska de dominera matcherna och dels ska de vara krystat ”goda” (= fin fotboll, ungefär så som Sverige alltid ska vara den som bär de lättaste vapnen i Afghanistan och alltid ge mest i bistånd).
Holland är intressant att analysera, men samtidigt lite knepigt eftersom landet ju faktiskt var en multietnisk stormakt och fortfarande hämtar en stor del av sina spelare ur den moluckiska och surinamska befolkningen. Och – utan att vara rasistisk – är det svårt att tänka sig att Holland vunnit EM-guld 88 utan surinameserna (heter det så?) Gullit och Rijkaard och deras hästfysik.