Det brukade heta »Skecka Blåvitt«, och med det menade vi att Blåvitt var bättre än, eller i alla fall lika bra som, det svenska landslaget. Den allsvenska våren så här långt har IFK Göteborg varit mer likt landslaget än på länge – dessvärre det tröga, geistlösa landslag som Lagerbäck ställde på benen mot slutet av sin regim.
Den insikten drabbade mig när IFK-tränarna, några dagar före förra helgens match mot BP, pratade om att sätta Adam Johansson på vänsterbacken (där Lars Lagerbäck som bekant föredrog att använda honom).
Eftersom högerkanten är den enda del av IFK Göteborg som fungerat så här långt, och Adam Johansson – äntligen tillbaka efter skadan – är Allsvenskans finaste högerback, fanns det bara ett sätt att tolka den upplysningen: Rehn och Olsson har tappat det.
Nu spelade de inte Adam till vänster mot BP, men det hindrade dem inte från att använda högerbacken Erik Lund där istället. Med vänsterbacken Hjalmar Jonsson som mittback (trots två friska mittbackar på bänken). Och som vanligt den högerfotade innermittfältaren Elmar Bjarnason på vänster mittfält, med tre centrala, bollvinnande (på bekostnad av spelfördelande) mittfältare mellan sig och Stafan Selakovic på högerkanten (se där – en man på rätt plats).
Den sortens gladlynta ignorans av spelarnas naturliga böjelser är förstås rena Lars Lagerbäck, när han var som galnast. Spelet har blivit därefter. Vi talar dessutom om samma fåfänga tro på en ensam frälsare (Zlatan Ibrahimovic/Tobias Hysén), samma hangup vid defensiva kvaliteter (Lagerbäck avfärdade vänstermittfältaren Emir Bajrami med samma ord som IFK-tränarna valde som förklaring till att de inte använder den naturlige vänsteryttern Tobias Sana – »det gäller att han blir bättre i det defensiva arbetet« – trots att vi i bägge fallen talar om spelare som skulle ha haft sju medspelare bakom sig i banan), samma fixering vid en dedicerad mittfältsvakthund och samma brist på självkritik (efter bortaförlusten mot HIF skröt Rehn om att alla spelare hade fått sig en avhyvling – när det hade varit mer på sin plats om han förklarat sin egen märkliga taktik).
Hur hamnade IFK Göteborg här?
I fjol spelade laget seriens mest varierade och målrika anfallsspel så länge man hade en offensiv kvartett som stavades Robin Söder, Tobias Hysén, Pontus Wernbloom och Stefan Selakovic. Sedan kom den grymma sommar då anfallet – precis som övriga lagdelar – halverades genom skador och försäljningar, och laget gick in i ett slags gruntläge där man hängde sig kvar i toppen så gott det gick med nödlösningar, rockader och allmänt köttande. Och det var helt okej, eftersom förutsättningarna var som de var – dessutom räckte det nästan hela vägen. Sedan: en hel försäsong att slicka såren på, några värvningar, ytterligare några ungtuppar från Änglagården, ett gäng sjuklingar på väg tillbaka från rehab – och IFK Göteborg var 2010 års givna förhandsfavorit till SM-guldet. För mig och för många andra.
Jag – liksom de flesta andra, antar jag – utgick dock från att Stefan Rehn och Jonas Olsson skulle använda försäsongen till att nollställa laget och formera om trupperna till att återfinna den spelidé som ledde till fjolårets serieledning. Istället har de ångat på i hösthjulspåren – med folk på samma aviga (nöd)positioner, samma alltför defensivt balanserade startelva, samma flärdfria gruntande. Som om årets allsvenska var en förlängning av fjolårets, och inte en ny och skimrande säsong.
Ungefär som när Lars Lagerbäck kom ut från ännu en halvlyckad turnering, och inledde ännu ett kval som om ingenting hade hänt.
Att hålla fast vid det välbekanta – denna allmänmänskliga svaghet, som just fotbollen har en förmåga att omvandla till dödssynd.
Blåvitt lika med Blågult
15 april, 2010 av Mattias
IFK:s 2009-säsong var – efter förutsättningarna – en stor framgång trots att det inte ledde ända fram, men som så ofta sker i Sverige så tror man att man ”är framme” när resan egentligen bara inletts. Såväl IFK som AIK borde ha gottat sig åt den fina fjolårssäsongen, men redan en vecka efter säsongsslut borde man ha börjat fila på alla defekter.
AIK avfärdade allt sådant och monterade ned guldlaget med samma sorglöshet med vilket man sålde Wilton (och guldet) 2007. Vi försummade återigen att utveckla anfallsspelet – och betalar nu konsekvenserna. IFK har jag inte sett mycket av i år, men Mattias får mig att inse att mönstret är i stort sett detsamma.
Bra skrivet!
Knappt hinner man skriva färdigt – så får man se kvällens startelva; med Hjalmar till vänster, där han ska vara, och Tobias Sana från start framför honom… Lyckligtvis tycks alltså även Rehn och Olsson ha tröttnat på att leka Lagerbäck.
@Mattias: Off topic men oj vad du kommer att gilla det här klippet – http://www.youtube.com/watch?v=CQ-MrUK8ejg
kanske att tjat lönar sig, angående sana alltså
jag har inte sett startelvan: lund och selakovic till höger och ericsson längst fram, vilka spelar centralt på mittfältet förutom svensson och vem spelar bredvid sigurdsson?
Oj, jag kanske drar för stora växlar på det här – men antog att Aftonbladet hade fog för sin startelva på spelsajten. Där spelade hur som helst Rispen från start! Sensationellt. Men man undrar ju vad de ska göra av Kalle… skulle inte vilja befinna mig inne i den mannens huvud just nu. För så är det ju – får Rispen chansen, och spelar för ett kontrakt, kommer han att skrämma ihjäl alla småbarn inom tio mils radie… (Jag erkänner villigt att jag är svag för hans spelartyp; lika tidsenlig som mammuten med sitt decimetertjocka pannben och sitt anakronistiska fotarbete, men ack så nödvändig i en ung och ängslig omgivning.)
I övrigt: Jakob Johansson i hålet bakom Ericsson, och Seb bredvid Gurra där bakom.
Jag tycker faktiskt att Hjalmar gör sig bra i mittbacksrollen. Tänk på att han tog klivet in pga att Carlsson blev skadad och Bjärsmyr blev proffs. Hjalmar är Hjalmar och jag drar mindre häftigt efter andan med honom som mittback.
Jag såg träningsmatchen mot Ålborg då Dyrestam skadade sig och vi kommer inte att veta ifall han var tänkt som förstaalternativ på vänsterbacken den här säsongen.
Jag vill se detta (och yes, jag är en 4-4-2-vän – vilket ju kan göras till 4-4-1-1 om de envisas):
MV: Kim
VB: Lund
MB: Ragge
MB: Hjalle
HB: Adam
VMF: Tobbe (JA!)
CMF: Gustav
CMF: Sebastian
HMF: Sella
FW: Pär
FW: Robin
Robin Söder är med i truppen, vilket ju är en dröm. Bärkroth och Stiller hoppas jag snart är på G också. Jag är inte främmande för ett 2-mannaanfall med Bärkroth och Söder. Yngst i allsvenskan någonsin?
Och vad gäller Tobbe går det rätt bra att göra mål från en yttermittfältplats också. Jag vill se Tobbe som vi ofta såg Ljungberg, dvs som en fritt tolkad vänsteryttermittfältare.
ja, spelsajten är väl sådär tillförlitlig
och
ja, risp är läskig
osäker på jj, men jag tror benhårt att det är sebastian som ska spela bredvid gustav
sen önskar sig väl alla 15:e-aprilpresenten att robin söder (ROBIN SÖDER) byts in i 69:e och dominerar (men innerst inne? jo, _jag_ tror på det)
studiomannen, och med tobbe menar du hysén och inte sana förstår jag? i så fall kan jag påkea att tobias hysen inte är med i truppen idag
på söndag kanske…
Jag tycker också att Hjalmar har skött sig därinne, och att Tobbe förstås gör sig bra till vänster. Men med tanke på hur avigt det sett ut med alla dessa högerfotade spelare på vänsterkanten, som hela tiden vänder inåt och blir stoppade av sina försvarare, blir jag ändå lyckligast av en renodlad vänsterkant (som alltså inkluderar Hjalmar). Med så många mittbackar i laget blir det dessutom i slutändan dålig personalpolitik att ha dem på bänken eller läktaren, med en naturlig vänsterfot på deras plats…
Vilket leder till ett stickspår: om det inte funkar så här, och Hjalmar petas in till mittbacken igen, är det hög tid att ställa frågor till Håkan Mild om värvningarna. Truppen innehåller minst en mittback för mycket, och minst en vänsterback för lite (vilket på sätt och vis besvarar din fråga – det är uppenbart att Dyrestam räknades som vänsterback… bortsett då från att just Risp värvades som ersättare när Dyrestam gick sönder). Strange days.
Bortsett från allt har jag hört att ett halvår i gymmet har byggt om Söder till en fotbollsmaskin. Hoppas, hoppas…
Jag håller med Mattias om vänster- och högerfötter. Däremot kommer det att bli väldigt svårt för väldigt många att hävda överskott på mittbackar med tanke på Risp-kampanjen.
Och för mig räcker det med att få se Robin Söder springa. Så vackert!
The Ghost in the machine är förstås Kalle Svensson. Hade han inte gått i barndom hade inget av det här behövt uppstå, från första början.
Mot KFF och Häcken var väl Kalle helt okej. Helsingborgsmatchen såg jag lyckligtvis inte, hände något där?
Får tyvärr erkänna att jag också missade HIF-matchen. Men bortsett från det tror jag att »helt okej« – vilket också har varit mitt intryck då man har fått se Kalle spela – inte är på länga vägar gott nog av en spelare med den bakgrunden, och med den lön han lär ha fått när han »vände hem«.
Bra text asså, satte fingret på den där obehagliga känslan som jag haft ett tag. Det är oinspirerat på planen och det går inte att blunda för tränarnas roll och ansvar. Man kan fundera på hur det ser ut med personalpolitiken på Kamratgården.
Jag misstänker att en bidragande orsak till att Hjalle aldrig nöter bänk är att han – faktiskt – är rätt duktig defensivt och dessutom har ett bra tillslag på – stillaliggande – boll. I kvällens match är ju Adam borta, men om vi ponerar att han är tillbaka till nästa match och att Rispen gör succé ikväll så kommer tränarna ha ett rätt så delikat problem att bita i. Mitt tips är Adam-Ragge-Hjalle-Lund om inte Risp spelar som Glenn him self ikväll.
Från en islänning till en annan, Elmar måste ju få spela centralt snart, det är inte rättvist mot honom att tvinga ut honom på en position som han inte gillar och det är inte rättvist mot Sana att ständigt få se en högerfotad innermitt ta hans plats.
Off topic, men jag kollade på fejjan om ni hade en fan-sida för THS och fann till min glädje inte bara vad jag sökte utan också denna man:
http://www.facebook.com/pages/Rebecca-Fiona/63608197858?ref=ts#!/profile.php?id=1128275658&ref=search&sid=532580879.1475418604..1
Det är klart helt okej inte räcker med tanke på de aspekterna men det är ju inte helt omöjligt att det kan räcka för att inte bli petad. Jag tycker nämligen att varken Ragnar eller Hjalmar varit mer än helt okej inledningsvis.
Egentligen är det i och för sig bara Sella som har ett snitt över den nivån hittills.
Och idag är det 24 år sedan ”Pichi” Alonso gjorde sitt hat trick på Wernersson och Torbjörn vägrade slå en straff i EC-semin…
På tal om Blåvitt = Blågult (fast i positiv mening):
”Plats för en fråga: Hur skulle månntro det lag, som i går besegrade svenska cupvinnarna med 2-1, förstärkt på några punkter, ha klarat sig som Sveriges representationselva mot Danmark i Köpenhamn? En meningslös undran, ja, på vilken intet svar kan givas – men det är sådana reflexioner, som kan tränga sig på en, när man får bevittna en kalasfotboll av det slag IF Kamraterna från Göteborg leverade i söndagsmatchen på Ullevi.”
Ny Tid om Blåvitts match mot Helsingborg (2-1), 2 november 1941.
Den enda gång ett ograverat svenskt klubblag faktiskt använts som landslag var det IFK Göteborg. Den 26 oktober 1913 mot Norge i Oslo (1-1).
Den 29/5 1921, när det var spelarstrejk pga bråk om ersättningar efter OS i Antwerpen bestod laget som mötte Finland i Stockholm av tio Hammarbyspelare plus högerbacken Gustaf Ehn från bortglömda Stockholms BK (en av de mer obskyra klubbar som haft en spelare i landslaget). Det blev 3-0 till Finland.
Under hyggligt ordnade och moderna förhållanden spelade Sverige VM-kval mot Finland i Malmö den 2 oktober 1949. Det laget bestod av åtta MFF:are plus högerhalven Birger Stenman, Djurgården, vänsterhalven Holger Nyman, IFK Norrköping, och högerinnern Karl-Erik Jakobsson, Halmia. Sverige vann med 8-1 och Jakobsson gjorde det åttonde – samtliga övriga gjordes av MFF-are.
Jag kan inte på rak arm säga någon senare motsvarighet vad beträffar dominans från en klubb i ett landslag.
Jag har för mig att ett rent Geflelag representerade Sverige vid en turné i Finland och Baltikum 1926… kan det stämma?
Krokko: Det laget bestod samtliga av gästrikar – från Gefle IF, men även från Brynäs, Sandvikens IF och Sandvikens AIK. Resultat: Lettland 1-4, Estland 7-1, Finland 3-2.
Örnkoll! 🙂
Krokko: …eller rättare sagt tillgång till Årets Fotboll 1959 med samtliga landskamper 1908-55.
1-4 mot Lettland är nog vad man kunde tro på om dagens IFK Göteborg skulle få landslagsstatus. Även om islänningarna fick vara med.
Jesper: På tal om obskyra klubbar så skrev jag till Reymersholm för att få lite fakta om deras allsvenska kval mot Peking 1940 (då man hade mästarsimmaren Arne Borg som hejaklacksledare)…men det visade sig att de inte hade en aning om att de spelat kval. Man saknar lite av Köpenhamnklubbarnas (Frem, AB, KB -som faktiskt existerar ännu trots fusionen med B1903- , B93 m fl) kult av den egna historien. Det finns nog mkt att berätta om ett IFK Stockholm, BK Stockholm, Högalid, Westermalm m fl som för alltid(?) försvunnit in i glömskans töcken.
Hej Jesper
Matchen i Malmö räknas inte som VM-kval. VM-kvalet var utformat så att Sverige skulle möta segraren (efter dubbelmöte) Irland-Finland.
Det blev Irland som gick segrande ur den striden.
För att vinna tid mötte dock Sverige både Irland och Finland hemma innan Irland-Finland spelat färdigt.
Ingen räknade med att Finland skulle gå vidare och om undret ändå skulle ske så bedömdes ett krigshärjat Finland helt chanslösa mot Sverige. Det svenska laget i mötet med Finland var mer eller mindre ett B-lag – sju spelare var debutanter och två spelare hade gjort var sin landskamp. Rutinen stod yttrarna Jönsson och Nilsson för, tre resp. tretton landskamper.
Samma dag spelade Sverige mot Norge i Stockholm och där fanns bara en debutant. De andra tio hade sammanlagt 94 landskamper tidigare.
En kuriosa i matchen mot Finland: Jorma Vaihela, pappa till IFK Göteborgs nuvarande klubbdirektör Seppo, gav Finland ledningen i matchen.
Tommy: Jag hade en aning om att det var något lurt med den där matchen. Men den står faktiskt bokförd som VM-kval i landskampsstatistiken i Årets Fotboll 1959.
Underligt nog redovisar även RSSSF:s hemsida matchen mot Finland som VM-kval: http://www.rsssf.com/tables/50q-det.html
Är det nån som vet om detta var senast Sverige ställde upp med ett lag där fler än hälften av spelarna tillhörde samma klubblag?
Hej Jesper
På RSSSF:s hemsida finns också detta noterat:
Group 5 [Sweden]
02.06.49 Stockholm Sweden 3-1 Ireland
08.09.49 Dublin Ireland 3-0 Finland
02.10.49 Malmö Sweden 8-1 Finland [Sweden played B-team]
09.10.49 Helsinki Finland 1-1 Ireland
13.11.49 Dublin Ireland 1-3 Sweden
Finland withdrew, FIFA declared their matches friendlies
Skall kolla om jag hittar någon landskamp spelad senare än 2 oktober 1949 där minst sex av de elva på plan var från samma klubb.
19 september 1954 , Norge-Sverige i Oslo, 1-1
Sex Djurgårdare * och en blivande finns i det här laget:
Arne Arvidsson *
Sune Sandbring
Orvar Bergmark
Arne Larsson*
Cacka Andersson*
Sigvard Parling *
Kurt Hamrin
Kajan Sandell
Jompa eriksson*
Jan Aronsson Degerfors men 1959 i Djurg.
Knivsta Sandberg *
Letar vidare.
5 maj 1957 borta i Wien mot Osterrike
Sex spelare representerade IFK Norrkoping
Sven Axbom
Bajdoff Johansson
Holger Nyman
Torbj. Jonsson
Harry Bild
Henry Putte Kellgren
12 juni 1957 mot Ungern hemma
Sex Norrkopingsspelare
Sven Axbom
Olle H
Bajdoff
Holger Nyman
Putte K.
Torbj. J.
Mot Norge 18 september 1960 i Oslo,
sex spelare av elva representerade IFK Norrkoping
Zamora Nyholm
Sven Axbom
Torbj. J
Bajdoff J
Harry Bild
Oerjan Martinsson / kan inte skriva o med prickar just nu