Nu hade Inter en hel del flyt med uteblivna offsidevinkningar och straffsparksblåsningar, men man kan knappast hävda att de inte förtjänade segern. Lika fascinerande som det är att se ett dominant Barcelona spela, lika fascinerande är det att se ett motståndarlag som faktiskt sätter Barca under press, som utmanar dem, som kväver dem.
Och man kan bara undra vad som rör sig i Zlatans huvud nu. Barcelona kan förstås vända den här matchen på hemmaplan, men ändå. Zlatans flytt till Barcelona var ju en drömflytt, en han suktat och strävat efter hela sin karriär och det enda som stod mellan honom och den där jävla Champions. Jag tänker på vad Michael Laudrup sa om sina klubbyten när han summerade sin karriär som tog vägen Lazio, Juventus, Barcelona, Real Madrid. ”Jag såg alltid till att gå till en klubb som var på väg uppåt.”
Vart kan Barcelona gå efter fjolåret?
Ja, vart är Barça på väg? Det var en dröm som gick i uppfyllelse när de vann rubbet ifjol, med den vackraste fotbollen sedan Brasilien -82. Men en nedåtgående kurva inleddes när Pep plötsligt började behandla Eto’o illa och till sist skickade iväg honom på ett verkligt förödmjukande sätt.
Igår spelade Barça 10 mot 11, och vem som var den felande spelaren kunde vi alla se. Det var sorgligt att se Zlatan igår, så maktlös, så oenergisk, så… ja tyvärr… okarismatisk.
Stor eloge till Mourinho dock. I ligan är oftast hans presskonferenser mer sevärda än Inters matcher, men igår var det en värdig CL-finalist vi såg.
Smtidigt är det väl inte så konstigt att Zlatan var dålig, karln har ju inte spelat på nästan en månad. Snarare förvånande att Guardiola lade så stort ansvar på honom direkt. Jag tyckte studiodiskussionen om bytet av Zlatan var underligt. De verkade tycka att han skulle vara kvar på planen bara för att han gärna ville vinna Champions League och för att han var en dyr värvning. Det var väl på grund av just det som han fick spela i över en timme?
Men karln sprang ju inte ordentligt.
Han löpte aldrig, han jobbade aldrig, han stångades aldrig. Bara stillastående och lunkande och en och annan förlorad närkamp.
Märkligt. Och inte så lite irriterande att titta på heller.
Zlatan visar ju aldrig riktiga ledar- och pådrivaregenskaper. När det går bra och han gör mål är det ”vad-vad-d-jag-sa-jag-är-en-fotbollsgud”-attityden, men när det går emot går han bara omkring och hänger.
Den där känslan man får när det håller på att gå åt helvete för ens lag, när man tittar på klockan och inser att de har fem minuter plus tillägg på sig att vända det här, och att det inte kommer att gå… den trodde jag aldrig att jag skulle känna med den här upplagan av Barça. Och jag inser hur mycket jag saknat det. Efter ett tag känns ytterligare en Barça-match där de vinner per automatik, nästan utan motstånd, även mot lag som Arsenal eller Real Madrid, lite som att äta en tiramisù efter en tre dagars semmelfest. Man vet ju att det egentligen är gott, men smaksinnet är bedövat av allt socker.
Det är en konstig känsla när man ibland kommer på sig med att tänka att de borde bryta benet på den där obehagliga lilla dvärgen som pilar runt benen på backlinjen så där provocerande – och sedan inse att han spelar i mitt lag.
Hur bittert det än är att Inter spelade ut dem är jag ändå glad att de lyckades skapa lite nerv i mitt supporterskap igen. Plötsligt är det inte Harlem Globetrotters – Boston Shamrocks längre, nu är det match på riktigt.
HrToll: Jag forstar hur du menar och delvis haller jag med… Men det bor en liten Drillo i oss alla, och nar ett lag med 30-procentigt bollinnehav vinner fortranger man garna en Benquerença och borjar dra en massa slutsatser om fotbollens vasen (det manikeiska ”valet mellan vacker fotboll och resultat” osv). Och eftersom det ar VM-ar i ar fruktar man ju allt som kan oka forbundskapteners tendens till catenaccio- och kontringsmentalitet.
Haller pa att samla ihop samtliga ital dagstidningars spelarbetyg efter Inter-Barça, aterkommer.
Såhär blir snittbetygen om man lägger ihop Gazzetta dello Sport, Corriere dello Sport, La Repubblica, La Stampa, La Nazione, Corriere della Sera, Il Giornale och Goal.com (6=godkänt):
Inter: Júlio César 7,00 – J. Zanetti 7,12, Samuel 6,94, Lúcio 7,00, Maicon 7,06 (74′ Chivu 6,25) – Cambiasso 6,88, Thiago Motta 6,44 – Sneijder 7,44 – Pandev 6,25 (57′ Stankovic 6,21), Eto’o 6,81, D. Milito 7,88 (76′ Balotelli 4,75). – Tr: Mourinho 7,79. = snitt: 6,79.
Barcelona: Valdés 5,62 – Dani Alves 5,19, Piqué 5,44, Puyol 5,31, Maxwell 5,94 – Xavi 5,75, Busquets 5,44, S. Keita 5,31 – Messi 5,31, Ibrahimovic 4,44 (62′ Abidal 5,75), Pedro 6,56. – Tr: Guardiola 5,07. = snitt: 5,47.
La Nazione skriver:
Ibrahimovic 4. Vem såg honom? Till och med sämre än i matchen i september. Samuel och Lúcio blockerade honom totalt. I Milano är det ingen som saknar honom.
Corriere dello Sport:
Ibrahimovic 4,5. I första halvlek fastnar han i Samuels och Lúcios ”bett” och rör knappt bollen. Hypnotiserad av San Siro byts han ut efter pausen, dränkt av visslingarna från sina f d fans, medan hans Barca sjunker till botten.
Det var väl inte helt oväntat att vi skulle få se en blek Zlatan. Han var ju helt under isen under ett par månader, och just som han var på väg tillbaka skadade han sig. Dessutom gör han comeback från start mot sitt gamla lag, på sin gamla hemmaarena – längre fram i turneringen än han någonsin varit. Jag skulle skitit knäck för mindre.
Men naturligtvis har de rätt, tidningarna. Vi får väl se hur han ser ut i returen.
Imponerande faktainsamling, Krokko. Vi tackar och bockar.
Håller med HrToll. Visst var Zlatan blek som ett lakan, men det har ju sin förklaring efter både formsvacka och skada. På ett sätt är det väl ett svaghetstecken för Barca att de (läs: Pep) ändå sätter sån tilltro till honom, medan en spelare som Henry inte alls verkar ha nåt förtroende kvar hos tränaren.
Jag förstår att Pep tappat förtroendet för Henry – åtminstone om spanska tidningar skriver sanning när de talar om hans uppgivenhet.
Zlatan har ändå varit bra i ungefär hälften av alla matcher i Barca 09/10 medan Henry bara gjort strömatcher som varit bra.
Madridpressen älskar verkligen att dissa Zlatan. Idag ger As honom ”Vaya día!” (ung. Matchens flopp) för åttonde gången. Listan på matchens floppar under 09/10 (Real, Barca, Atléti, V-real, Valencia & Sevilla):
8 ggr: Ibrahimovic (Bar)
4: Henry (Bar), Casillas (RM), Negredo (Sev)
3: Higuaín (RM), Forlán, Cléber Santana, Perea & Asenjo (Atl), Moyá (Val), Messi & Xavi (Bar).
Ja, det här är ju tredje året för Henry och det har aldrig riktigt lossnat. Han blir ju inte direkt snabbare med åren heller.
Vad gäller Zlatan har han väl ändå varit bra i betydligt fler än hälften av matcherna? Han gjorde väl egentligen bara någon plattmatch under hela hösten efter att han börjat komma in i systemet?
Själv var jag mest tagen av hur extrema Barcelona ändå är. De blir brutna på egen planhalva gång efter annan, tappar boll, får några strutar i röven, tiden rinner ut – och lik förbannat ska de rulla igång varenda utspark, slå varje frispark en meter i sidled… och bolla sig framåt ännu en gång.
När alla andra människor på hela jordklotet åtminstone någon gång hade låtit bollen vila, flyttat upp laget och dragit den långt.
I går hade det varit hundra gånger bättre.
Men Barca körde sin Modell 1 A. Och när den inte funkade? Då tog de modell 1 A. Och när det ändå inte funkade? Sluta nu: Då tog de Modell 1 A.
Sådan enkelspårighet gillar man ju ändå, på samma skruvade sätt som man älskade Drillo (Krokko!), men när det går fel kan jag inte låta bli att tänka på att det är på samma sätt som man också gillar Jan Myrdal. Den token.
Jag såg ett praktverk om Drilloåren på ett antikvariat härom veckan: ”Eventyret Drillos” hette det, och jag erkänner att jag var på väg att köpa det. Fina bilder, smarta texter, roliga detaljer.
Men så började jag tänka på VM 94 & 98, EM 2000 och långbollarna på Flo. Och Drillos eget ”Om jag fick träna Brasilien så skulle de aldrig någonsin förlora en match”…
Det är en bok som någon borde skriva: om de riktigt ”fula” (inte nödvändigtvis ruffiga) fotbollslagen i historien. Estudiantes och Inter på 60-talet, MFF på 70-talet, Wimbledon på 80/90-talen, Norge på 90-talet, Moggi-Juve på 90/00-talen, Rehhagels Grekland 2004. Någon som känner sig kallad?? 🙂
Ni har fått gratis reklam i en krönika i dagens Barometern.
Jag snor med mig den idén till Offside!
…kanske inte som bok, men ska försöka sätta Tobbe och Henrik på spåret i någon form. Fenomentext? Framvagnslista? Följetong? Funkar som allt.
Det kommer att funka. Jag älskar historierna runt värdenihilistiska Estudiantes med blivande FK Bilardo, som sägs ha haft en nål med sig på planen som han stack motståndarforwards med i närkamper. Och hans Argentina m/ 90 var sannerligen ingen vacker skapelse heller…
@Småland: länk?
Zlatan, Zlatan. Är ju inte helt enkelt för honom att glänsa när Barca kör modell 1A, men mest blir av med bollen innan Barca tagit sig över mittlinjen.
Och i övrigt, hans löpning mot första stolpen drar med sig Samuel (eller om det var Lucio) och lämnade porten öppen för Maxwell att servera Pedro.
Sedan kan jag finna det lite märkligt att spela Zlatan från start, bli stenhårt pressat och ändå inte lyfta bollen långt en enda gång till en av de bästa target-players fotbollen har. Var inte det – och lite extra styrka på fasta situationer – som liksom var anledningen att värva Zlatan nu när Barca ville dumpa Eto’o?
Med det sagt, visst var Z blek, men han var det i en fantastiskt otacksam roll.
Barca har ända sedan Cruyffåren gjort den här varianten med enormt bollinnehav, kortpassningar och kombinationer till en identitetsgrej, nästan lika stor som den katalanska patriotismen. Jag tycker man ska beundra en sådan envishet och tillit till den egna idén, i med- och motgång, år efter år.
(Jag minns hur kritiserad Cruyff blev när han införde modellen: ”Han försöker göra Barca till ett holländskt lag. Det är verkligen löjligt” sa ex Realtränaren Vujadin Boskov t ex. Med tiden inser vi hur mkt Cruyffs enorma karisma betytt för fotbollen…i vissa perioder har han nästan varit ensam i kampen mot den ”utilitaristiska” mentaliteten.)
Hade Benquerenca flöjtat lite bättre och hade Piqué bestämt sig för att skjuta på mål – och troligen i mål – i slutskedet hade vi sannolikt suttit här och berömt Guardiola i alla tonarter.
@Krokko: Jag beundrar absolut envisheten, men som gammal basketnörd har jag också lärt mig problemen som följer av att bara ha ett vapen. Kan du bara skjuta utifrån går det att ta bort. Kan du bara driva till korgen går det också att ta bort. Kan du båda får försvararen välja vilket gift h*n vill svälja.
Alltså, modell 1A är modell 1A av en anledning. Men, modell 1A blir svårare att försvara sig mot om det inte är så förutsägbart. Alltså, om en längre boll mot Zlatan på en yta (eller för all del på någon annan) finns i arsenalen så VET inte försvaret vad som ska hända. Då sprider sig en osäkerhet som går att utnyttja.
Barca har ändå vunnit 3 av de sista 18 CL-titlarna, medan ett Juve – som var så ”beskyddat” som någonsin möjligt på nationell & internationell nivå – bara vunnit en under samma period och Chelsea med alla Abramovichmiljarder ingen.
Dessutom har man en tydlig identitet som är oberoende av vem som är president eller tränare just för tillfället, något som är en bristvara i dessa tider med få trotjänare. Och man har valt en spelstil som alla innerst inne gått och längtat efter under alla år av usla EC-finaler och nästan lika usla VM-slutspel.
Jag minns när jag försökte mobilisera AIKare att återuppta ”Smokingliret” som vår identitet igen, efter 60-70 år i malpåsen. Vi kunde ha odlat the passing game igen efter alla år av tjongande och kontringsmentalitet. Har sällan sett ordet ”ordbajs” användas flitigare än i mina meningsmotståndares argumentering…
Det här med identitet är flytande. Likadant med Djurgården, viss skillnad på 50-talets järnkaminer och 90-talets lågpris-Ajax.
Ja tyvarr ar det ofta flytande… Bajen var teknikernas lag och blev brunkarnas, Danmark var artisternas lag och blev brunkarnas, AIK var smokinglirarnas lag och blev brunkarnas. DIF var brunkarnas lag och blev – for nagra ar – den spelade fotbollens (och det var val ingen dalig affar for DIF heller, 3 SM-guld och standigt fullsatt pa Stadion).
Nereo Roccos catenaccio-Milan blev Sacchis champagne-Milan, Grahams boring Arsenal blev Wengers finlirare. Det mest oglamorosa engelska laget, snesparkarnas Chelsea, blev det mest glamorosa och forfinade.
Problemet ar att fotbollsmanniskor ofta blir overpragmatiska och borjar alta mantror typ ”det ar starka forsvar som vinner titlar, inte offensiva/kreativa kvaliteter och bollinnehav”. Det stammer ofta i cupturneringar (och allra mest i VM och EM), men i ligaspel ar det betydligt vanligare att det lag som GOR flest mal vinner guld an att det lag som SLAPPER IN minst gor det. Kollar alltid upp detta vid sasongsslut, och det ser likadant ut ar efter ar; anda overlever tron pa att ”forsvar ar basta anfall”.